Idag skrev jag en novell. Sedan raderade jag den. För den sög! Jag ska skriva en mycket, mycket bättre version på svenska istället. Jag borde aldrig ha skrivit den på engelska, men den engelska titeln passade bättre än den svenska. Det tyckte jag då, fast nu har jag ångrat mig. En blomma på din grav.
På min begravning så vill jag att Elenas låtar ska spelas. Om hon tillåter det naturligtvis. Hör på dem nu. De är så fina! =) Som jag kommenterat på Martins blogg tidigare, så har ju jag planerat min begravning. Ja, medan andra sitter och planerar sina bröllop, eller vad de nu gör, så sitter jag och planerar min begravning. Heh.
Inatt någon gång kommer Frank till Boden. Mamma kommer imorgon. Jag hoppas att hon har med sig Muffin eller Cookie (hon har tyvärr aldrig med sig båda samtidigt). Jag har saknat dem så himla mycket.
Jag har upptäckt att jag ibland behandlar människor som hundar... Det är inte så bra. Jag anstränger mig ganska mycket för att behandla mitt brorsbarn som en människa. Och så gör jag andra små grejer. Det är illa.
Men det är ju så lätt att röra sig bland hundar. De får en att skratta och de lämnar en inte om man beter sig tokigt, tvärtom så brukar de gilla det. De är där för en, man kan se det genuina i deras små kärleksförklaringar. Plus att de har en massa andra bra egenskaper.
Jag ska även skriva en novell tillägnad dig, mitt hjärtas vän. Så många dikter, tankar och tårar som jag har tillägnat dig, men det är ändå inte nog! Den ska bli en av de bästa. Men hur kan den inte bli det, när enbart temat är till dess fördel? Blir den av någon anledning inte det, så beskyll mig för min inkompetens. Då finns det bara mig att klaga på, aldrig någon annan. Ingen kommer någonsin att förstå, så därför berättar jag inte. Jag älskar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar