Ishockey

Ikväll är det hockey som gäller. Det är Frölunda mot AIK och vi hejar på Frölunda. (Fast en liten del av mig hoppas att Frölunda förlorar så Luleå har en större chans att klättra uppåt i tabellen.) Gustaf har helt och hållet gått över till "Indianerna" medan jag fortfarande håller mig till Luleå. Jag är dock glad att Skellefteå ligger etta nu när Luleå inte gör det. Det är knäppt att jag hejar på Luleå och, efter dem, på Skellefteå. Det är lite som att säga att man hejar på både AIK och Djurgården i fotboll. Det går inte ihop riktigt. Men det är faktiskt min ibland kloke morbror Bobo som fick mig att tänka till. Han hejar på Modo, som ju kommer från Ö-vik. När jag påpekade att Luleå låg nere på listan för några år sedan frågade jag honom om han inte var glad över det. Han svarade nej och jag, som förväntat mig det motsatta, blev förvånad. "Varför inte?" frågade jag. "För att jag vill att det ska gå bra för Norrland", sade han. "Oavsett om det kanske inte är mitt favoritlag vill jag ändå att det ska gå bra för Norrland. Det är vad jag bryr mig mest om."

Det var inte bara där min nya inställning till norrlandslagen föddes, det var även då jag öppnade ögonen för hur viktigt det är att Norrland kan ligga i framkant. För att inte glömmas bort, för att inte dö ut är det viktigt att visa att Norr också har kraft att ge. Inte bara kraft från våra naturresurser. Självklart ska man inte behöva stanna i Norrbotten om man vill se andra städer och andra länder. Men varför inte locka andra människor som inte sett Norrland dit? Själv kommer jag flytta tillbaka dit när jag är färdig att utforska Sverige och världen, eller dö som han Erik i "Det är hit man kommer när man kommer hem".

Det ligger mer till denna problematik än vad jag valt att ta upp, men det kanske blir mer om detta någon annan gång. Vi ska gå om ca. en timma. Det ska bli så kul att se på lite hockey. Jag vill gärna se Piteå spela när jag är hemma, men det går bara en match under den tiden, så vi får väl se hur det blir med det. Såg i tidningen att de låg etta i division 1 norra. Allsvenskan nästa?

Vardagligt

Nu har jag kommit dit. Jag som trodde att det aldrig skulle gå så långt. Det började som något litet, men innan jag visste ordet av hade jag tappa kontrollen. Jag kan inte hantera situationen, trots att den är så liten, så viktig, så hemskt vardaglig. Att förneka den tillät den bara att växa. Att söka sig bortåt är dumdristigt, men att konfrontera situationen går inte. Jag skulle förändra allt, om jag bara kunde. Jag måste vänta min storm ut. Jag bidar min tid.

Möte

Och jag vaknar om nätterna, med en förlorad uppfattning om verklighet och dröm. Kanske för att gränserna inte går någonstans. Det är i mitt huvud, men varför skulle det betyda att det inte är verkligt? Som Dumbledore sade. Det hjälper mig att sova på kvällen, att tänka på Harry Potter. Men när drömmarna väl börjar tappar jag kontrollen; förmågan att särskilja dessa oändliga känslor från verkligheten.

Sena kvällars början

Jag kom precis tillbaka från Bio Aftonstjärnan. Skönt att ha bion så nära där man bor, tio meter är nog långt för en frusen stackare som jag. Jag och Gustaf såg Ginger och Rosa. Jag tyckte att den var bra, om än saker inte riktigt resulterade i hur jag tyckte de borde.

Imorgon och på onsdag ska Ronja vara hos oss till sena kvällen. Jag får lite extra betalt för det, vilket är skönt med tanke på att jag är rätt underbetald om man kollar på timlönen. Men så är det. Jag hade helst haft ett jobb liknande det på Frescatihallen, för där trivdes jag med jobbet och hur passen var ordnade. Lönen var helt okej och förmånerna var bra. Jag skulle aldrig kunna återgå till ett lika Retail academics-stressigt jobb efter att jag haft ett så bra ett.

Nu ska jag bara bestämma mig för att se Work of art eller Breaking Bad. Jag tror det blir både och. Jag kan verkligen rekommendera Work of art, som går på SVT. Säsongen är typ slut, men håll utkik efter den i framtiden. Den är som Project Runway fast med konst.

Partners in crime

Idag var jag och Gustaf på Sjöfartsmuseet. Vi fikade efteråt och gick genom Majorna en bit innan vi tog spårvagnen tillbaka mot Järntorget. Vi gick därifrån till Vasaplatsen och såg bussen åka förbi rakt framför ögonen på oss, så vi gick in till en butik för att handla en grej. Vi fastnade där inne i typ 12 minuter för att det var en kund som hade glömt att dra sitt kort innan köpet och skulle hålla på och trakassera den stackars kassörskan om att dra kortet i efterhand så att hon fick tillbaka fem ynka kronor som hon då skulle få i rabatt. Hela historien var bara knäpp och när vi kom fram till kassan drog Gustaf ett skämt om det inför kunden, så som han gör. Ni som känner honom vet. Han är så härlig och jag älskar att han alltid (ok, oftast) går med på alla galna grejer jag föreslår. Han och jag är gjorda av samma skrot och korn, men är ändå så annorlunda att vi kan balansera varandras personligheter. När vi är tillsammans är vi en brinnande eld, nej fiendfyre. Fast inte ond.

Bra nu

Gårdagskvällen var bra! När Gustaf kommit tillbaka utbytte vi presenter. Jag fick ett par väldigt fina örhängen som jag blev glad över och Gustaf blev glad över mina presenter till honom. Nästa vecka planerar vi att äta på Doktor Glas. Det är en restaurang här i Göteborg som har en supergod skagenröra! Det har även Ica Kvantum, så det är väl en Götborgsgrej att ha bra skaldjursröror. Att vi blev tillsammans på Hjalmar Söderbergs kafé gör det extra kul att vi ska äta på Doktor Glas. Om det blir så, planer går i stöpet och viljan är nyckfull. Trots allt.

En tiondel av mitt liv

Gustaf och jag har spenderat ungefär en tiondel av våra liv tillsammans. Idag har vi varit tillsammans i två år. Ibland kan vi inte lära oss av tiden vad vi alltid borde ha förstått, ty kärleken är blind. Våra årsdagar blir alltid fel. Förra året var en katastrof, något att minnas och skratta åt. Vi har inte kunnat planera vår dag som vi ville, men vi har gjort det bästa vi har kunnat utav den. Gustaf är inte här just nu, annars skulle jag inte sitta och döda tid på min blogg. Vi ska fira lite mer ordentligt senare, verkar vara tradition för oss. Två bildar ett mönster.

Miljöombyte

Så, just nu är saker lite som de är. Jag har slutat vilja gå till mina psykologilektioner, för de suger. I måndags tänkte jag skippa den och gå till biblioteket och skriva, men jag kunde inte för de stänger när Ronja blir hämtad. Jag har upptäckt ett litet kafé vid Sjöfartsmuseet som var billigt och trevligt. Det är inget 44:an, men å andra sidan är inget riktigt som det. Där vore det nog trevligt att skiva, eller kanske på något annat kafé. Jag har upptäckt långt ifrån alla kaféer i staden.

Jag har funderat på biblioteket också, men jag har inte sett om det finns något bra ställe där för jag har bara rört mig vid ingången och bokhyllorna däromkring än så länge. Jag tror jag behöver lite miljöombyte. Visst skriver jag lite här hemma också, men inte alls lika mycket som jag skulle vilja. Jag hindras mentalt också av allt annat som finns här; här finns boken jag läser, jag tar hand om Ronja, jag kan passa på att städa, vad ska vi handla? o.s.v. Allt det där hade jag egentligen kunnat skita i om jag bara kunde skita i det. Fattar ni? Det blir som en mental blockering. Därför vill jag ha ett annat ställe att gå till för lite gammal hederlig tanke-ro.

Let it snow

Dagarna går och för varje datum närmare 24 December vi kommer släpper jag lite på bandet jag virat runt mina julkänslor. Jag har längtat så i år, men jag har även en del bekymmer. Tänk om snön inte når västkusten. Eller än värre, tänk om snön inte år Stockholm! Och jag som ska fira jul där, det är första gången jag firar jul utanför Norrbotten. För mig innebär tiden efter den första snön i princip alltid julkänsla. Jag tror jag klarar mig ändå. Jag ska kolla på så många julfilmer, lyssna på så många julsånger och dricka så mycket julmust att julstämningen kommer infinna sig lika sant som det är sagt.

Är det knäppt att jag tycker det låter charmigt när Frank Sinatra sjunger "I've bought some corn for popping"? No, but it's pretty corny. När det kommer till dåliga ordvitsar levererar jag som vanligt!

Drömmar

En ny natt. John Blund väver nya drömmar åt oss. Vissa kommer kastas in i spännande äventyr, vissa får se vardagen ur ett annat perspektiv och vissa kommer drömma helt sjuka drömmar om allt mellan himmel och helvete. Det sista kan man i och för sig säga om alla drömmar. Jag drömmer gärna, men låt det vara att jag dräper vampyrer eller flyger i form av en drake. De drömmarna gillar jag allra bäst. För när jag är vaken drömmer jag redan om allt det där som är jobbigt. Får jag välja, sjunker jag in i ett äventyr. Men drömmarna berättar allt om oss och vi kan aldrig välja precis vad som ska hända. Jag antar att det är vad som gör drömmandet så roligt; när man sveps in i väven vet man aldrig vem man blir.

Fången

Vissa saker fängslar mig på ett sätt de inte borde. Konstverk i form av dikter eller filmer kan förfölja mig en lång tid. En rad ur en text verkade alldeles fastbränt i mitt huvud tills jag släppte ut känslan i en dikt och då äntligen kunde släppa taget om den. Filmen Black Swan efterlämnade en känsla av att något hemskt skulle hända, jag kan inte förklara det riktigt. Mer än så. Det var som att jag själv vore död eller skulle dö. När jag igår såg om de två första avsnitten av Breaking Bad påverkade det mina drömmar. Allt väller över.

Det blir bara värre

Den här dagen har bara varit fylld av åtaganden och sysslor. Varför finns sådana här dagar? Just nu är jag i en sådan där Folköl och dunkadunka-stämning. Det finns så mycket jag blir galen på. Varför ska jag jämt möta mina rädslor? Det gör bara att jag får erfarenhet av en obehaglig känsla och inser att det är precis som jag trodde att det var! Det är inget jag inte klarar av, men fan att man alltid ska gräva sin egen grav.

Falskt

Nu är första tentan för terminen avklarad! Jag känner mig avslappnad på grund av det, men eftersom att jag känner mig avslappnad reagerar min hjärna genast med panik. Den vet att det är något den har glömt att göra. Idag gjorde jag klart två uppgifter till skrivarkursen och nu har jag verkligen ingenting kvar. Ändå går inte känslan av glömska bort; min hjärna är inställd på evig stress.

Men jag ska skita i det, läsa och kolla Pretty Little Liars för det är mina vardagsnöjen. För nej, en lördag då man vaknar tidigt för att skriva prov är inte en helg!

Hög tid för högtid

Idag är det Gustav Adolfsdagen och det har firats med en liten historielektion från Gustaf och ska firas vidare med en bakelse, allt enligt traditionen. I alla fall är traditionen stor här i Göteborg, jag har aldrig firat den här dagen förut. Jag gillar traditioner, men det finns många dagar att fira så man får välja ut några stycken och fira dem.

Och när kommer julen egentligen?! Jag har väntat på den ett tag nu. Jag har köpt pepparkakor i en rosa burk, för tydligen köper jag bara rosa saker nu för tiden, känns det som. Jag sjunger julsånger och jag försöker hindra mig själv från att söka på Frank Sinatra som sjunger julsånger på youtube alltför ofta. Jag vill ha Lucia och snö, inte regn och en mossig Gustav Adolf. Nä, nu var jag orättvis. Men fyran har bytt tid på New Girl. Så gör man bara inte. Sådant ger upphov till sådant här humör.

Sikfors

Hur det än blir så ska gudarna veta att det finns inga bojor eller band
som kan hindra mina tankar att färdas norrut på våren som en flygande and

Rosett

Idag har jag försökt lära mig hur  man gör en snygg hårrosett. Det gick inte världsbäst, men till slut fick jag till en rosett som såg helt okej ut framifrån. Hur det ser ut bakifrån får jag definitivt förfina. Jag älskar att hålla på med mitt hår och lära mig hur man gör nya frisyrer. Här är en bild på resultatet av rosetten.