Steg för steg

Feet don't fail me now
Take me to the finish line

Annandag innan jul

Nu har det hunnit bli da'n före da'n före doppareda'n. Jag befinner mig i Stockholm nu och har hunnit flänga runt en del här redan. Snön lyser (inte) med sin frånvaro. Det här är min första snöfria jul. Men det går bra ändå, det ska bli kul med julafton. Jag såg nyss på julkalendern och den var spännande. Årets julkalender har varit rolig och spännande, om än rätt förutsägbar. Gissar att det sistnämnda är åldersrelaterat dock.

Vad är problemet?!

Sånger från förr

Jag och Gustaf var på julkonsert i domkyrkan i lördags. Det var kul, vi hade bra platser så jag kunde faktiskt se något för ovanlighetens skull. Jag älskar julsånger. Jag älskar att stå med i ett luciatåg och sjunga julsånger som folk tvingas lyssna på vare sig de vill det eller inte. För ja, det var ju på skoltiden jag sjöng i kören. De dagarna är över för mig eftersom att man faktiskt måste kunna sjunga för att få vara med i körer som vuxen. Så jag sitter hemma och lyssnar på gamla sånger och sjunger med och så kollar jag upp nya och försöker lära mig texten utantill.

Det är verkligen något jag saknar från barndomen. Hur jobbigt det än var på högstadiet kändes kören som ett ställe där man lämnade sådant utanför salen. Det hade varit kul, men jag är nöjd ändå. När jag är gammal kanske jag hittar en tantkör som inte bryr sig om man är någon sångtalang eller ej.

!%&/¤!#*!"#¤%/

Två av tre plagg som jag beställde från nelly passade. Jag kommer antingen beställa en ny eller dö. Jag hatar denna dag för den har bara varit dålig. Jag blev glad när jag fick mitt paket från nelly. För jag bryr mig om materiella ting, därför. Men så passar inte det jag verkligen ville skulle passa och sedan försvann den glädjen.

Dvalan

Det känns som att klockan är tre och jag väntar på julafton, men det är strax efter midnatt och julafton dröjer. Vad jag egentligen väntar på vet jag inte. Kanske är jag bara ett fegt lejon som väntar på att få mod? Men till och med han kunde hämta det själv. Kanske är jag inte honom heller. Kanske är jag som Dorothy och bara försvinner en dag, sådär alldeles. Livet är en paradox, det är inte värt att leva förrän man förlorat allt som är värt att leva för. Oroa dig inte, det är inte tänkt att du ska begripa det där.

Sömnen väntar. Natt!

Luciafika

Jag, av alla människor, frågade självmant om min rare pojkvän ville titta på Luciafirandet på morgonen och fika varm choklad med pepparkakor, varpå han svarade ja. Det känns djävligt out of character för mig att kliva upp så tidigt av egen fri vilja, men man ska inte låta sig förvånas alltför mycket. Jag fick ju fika. Jag älskar fika. Jag kliver upp före fan för fika. Och att fika med Gustaf är dubbelt så bra. Det blir mer fika ikväll.

Går bra nu

Det här känns som en bra dag. Igår blev jag moster för första gången. Min systerdotter heter Nova och det ska bli så kul att träffa henne. Jag genomförde min beställning på nelly och har inte besökt hemsidan sedan dess. Stort. Solen lyser, vilket kommer göra Ronja-promenaden bättre. Det här är sista dagen hon är hos oss. Eventuellt ska hon vara här en vecka till i januari, men sedan är jag fri, så att säga. Jag ska gå dagskurser sedan så då kan jag inte vara dagmatte längre.

Jag har kommit in på Tyska II och Bokhistoria: Läsningens historia, den är på Lunds universitet. Det sistnämnda är så klart en distanskurs, jag planerar inte att pendla mellan Västergötland och Skåne. Jag funderar på om jag ska fortsätta psykologikursen, men det lutar åt det. I sådana fall kommer jag läsa 52,5 poäng nästa termin. Eller så gör jag något annat. Jag vet inte, men just ny bryr jag mig inte.

Huset

Om en vecka åker jag till Stockholm och lämnar regniga slask-Göteborg bakom mig. Men å andra sidan är Stockholm inte idealstaden att fira jul i heller. Hög luftfuktighet brukar prägla miljön, till och med mer än i goa Göteborg, som ju är känt för sitt regn. Det finns nog bara en plats där jag trivs som mest, vare sig det regnar eller snöar, och det är Sikfors. Men så är det ju mitt hem, det jag räknar som normalt. Där växlar vädret mellan de fyra olika årstiderna istället för att bara ha höst året om med lite inslag av sommar. Dit längtar jag när jag varit borta för länge och inte förstår var snön kan vara när det ju trots allt är december. Visst skyr jag att gå ut när det är 30 minusgrader, men då tar jag på mig täckbyxor om jag måste. Och vintern må vara mörk, men jag lärde mig hitta rätt längs stigen för länge sedan ändå.

Men där ska jag inte bo på länge än, jag ska se vad mer världen har att erbjuda mig. Jag kommer hitta många nya spännande platser, men aldrig något som är där jag kommer ifrån. Det är värt något.

Slutet

Jag spyr upp nelly.com, för hålen i mina öron är inte stor nog att komma ut ur. Så fort datorn slås på går jag in på nelly. Jag har sett varenda klänning som finns där, jag vet vilka klänningar som har tagit slut och jag vet vilka de rear ut. Jag är så djävla leds på nelly punkt djävla com. Idag tar det slut. Antingen beställer jag något eller så gör jag det inte, för nu får det räcka. Varför finns det inga klänningar som är fina nog i Göteborgs butiker?! Varför måste jag sitta på nelly.com och leta klänningar för att jag inte hittar några på stan?! Det borde krylla av snygga klänningar vid juletid. Men icke.Så därför ska jag gå ut en sista gång på nelly.com och välja klänning. Men sedan är det över. Adjö.

Film

Jag har äntligen sett Catching fire på bio. Den var jättebra, som förväntat. Näst i tur är Smaugs ödemark, men den vill jag se i Piteå om jag hinner. Det är roligt att gå på bio, speciellt när det är filmer man längtat efter. Jag minns Harry Potter-tiden då man hela tiden gick och längtade efter de nya filmerna. När man till slut får se filmen man längtat efter, då är bio som bäst.

Apropå vad jag gjort i helgen köpte jag till slut en träfärgad ljusstake. Jag är nöjd med den. Jag har en julbock framme och ska sätta upp lite glitter, så jag har skapat lite julstämning här hemma. Slutet gott, allting gott. Precis som på film.

Grinchen har tagit alla

Hur in i glödheta helvete kan det inte finnas en enda vanlig röd adventsljusstake att köpa?! Jag har ränt runt hela Göteborg i min jakt efter en vanlig röd ljusstake. Hittar jag några? Nej, däremot finns det vita, träfärgade, gigantiska ena och så rödbruna. Rödbruna?! Helt plötsligt har tillverkarna och butikerna som köper in dessa fått för sig att denna rödbruna färg är röd. Men det är det inte!

Så här ska en röd ljusstake se ut:


Inte så här:


Julen är förstörd.

Två sorters människor

Sedan jag flyttade till lägenheten i Göteborg har jag insett att det finns två sorters människor. Det finns de som bara råkar titta in, men vänder bort blicken så fort de kan. Sedan finns det de som tittar in och håller kvar blicken fast tydlig ögonkontakt uppstått.

It's annoying.

Advent

Första advent. Vad gjorde jag? Allt som är o-adventigt. Jag gick på stan och handlade lite, dock inga julklappar. Inga ljus tände vi heller - vi har inte ens någon ljusstake. Men vi såg på julkalendern i alla fall. Och jag är ett steg närmare att beställa min julaftonsklänning. Så lite har julen börjat. Ja, jag känner det nog lite trots allt. Och snart går julfilmerna på TV, julmust har jag redan skvalpat i mig, julsångerna spelas (sedan länge) och snön... ser jag på TV. Det ska bli kul med julen i år med.

Ishockey

Ikväll är det hockey som gäller. Det är Frölunda mot AIK och vi hejar på Frölunda. (Fast en liten del av mig hoppas att Frölunda förlorar så Luleå har en större chans att klättra uppåt i tabellen.) Gustaf har helt och hållet gått över till "Indianerna" medan jag fortfarande håller mig till Luleå. Jag är dock glad att Skellefteå ligger etta nu när Luleå inte gör det. Det är knäppt att jag hejar på Luleå och, efter dem, på Skellefteå. Det är lite som att säga att man hejar på både AIK och Djurgården i fotboll. Det går inte ihop riktigt. Men det är faktiskt min ibland kloke morbror Bobo som fick mig att tänka till. Han hejar på Modo, som ju kommer från Ö-vik. När jag påpekade att Luleå låg nere på listan för några år sedan frågade jag honom om han inte var glad över det. Han svarade nej och jag, som förväntat mig det motsatta, blev förvånad. "Varför inte?" frågade jag. "För att jag vill att det ska gå bra för Norrland", sade han. "Oavsett om det kanske inte är mitt favoritlag vill jag ändå att det ska gå bra för Norrland. Det är vad jag bryr mig mest om."

Det var inte bara där min nya inställning till norrlandslagen föddes, det var även då jag öppnade ögonen för hur viktigt det är att Norrland kan ligga i framkant. För att inte glömmas bort, för att inte dö ut är det viktigt att visa att Norr också har kraft att ge. Inte bara kraft från våra naturresurser. Självklart ska man inte behöva stanna i Norrbotten om man vill se andra städer och andra länder. Men varför inte locka andra människor som inte sett Norrland dit? Själv kommer jag flytta tillbaka dit när jag är färdig att utforska Sverige och världen, eller dö som han Erik i "Det är hit man kommer när man kommer hem".

Det ligger mer till denna problematik än vad jag valt att ta upp, men det kanske blir mer om detta någon annan gång. Vi ska gå om ca. en timma. Det ska bli så kul att se på lite hockey. Jag vill gärna se Piteå spela när jag är hemma, men det går bara en match under den tiden, så vi får väl se hur det blir med det. Såg i tidningen att de låg etta i division 1 norra. Allsvenskan nästa?

Vardagligt

Nu har jag kommit dit. Jag som trodde att det aldrig skulle gå så långt. Det började som något litet, men innan jag visste ordet av hade jag tappa kontrollen. Jag kan inte hantera situationen, trots att den är så liten, så viktig, så hemskt vardaglig. Att förneka den tillät den bara att växa. Att söka sig bortåt är dumdristigt, men att konfrontera situationen går inte. Jag skulle förändra allt, om jag bara kunde. Jag måste vänta min storm ut. Jag bidar min tid.

Möte

Och jag vaknar om nätterna, med en förlorad uppfattning om verklighet och dröm. Kanske för att gränserna inte går någonstans. Det är i mitt huvud, men varför skulle det betyda att det inte är verkligt? Som Dumbledore sade. Det hjälper mig att sova på kvällen, att tänka på Harry Potter. Men när drömmarna väl börjar tappar jag kontrollen; förmågan att särskilja dessa oändliga känslor från verkligheten.

Sena kvällars början

Jag kom precis tillbaka från Bio Aftonstjärnan. Skönt att ha bion så nära där man bor, tio meter är nog långt för en frusen stackare som jag. Jag och Gustaf såg Ginger och Rosa. Jag tyckte att den var bra, om än saker inte riktigt resulterade i hur jag tyckte de borde.

Imorgon och på onsdag ska Ronja vara hos oss till sena kvällen. Jag får lite extra betalt för det, vilket är skönt med tanke på att jag är rätt underbetald om man kollar på timlönen. Men så är det. Jag hade helst haft ett jobb liknande det på Frescatihallen, för där trivdes jag med jobbet och hur passen var ordnade. Lönen var helt okej och förmånerna var bra. Jag skulle aldrig kunna återgå till ett lika Retail academics-stressigt jobb efter att jag haft ett så bra ett.

Nu ska jag bara bestämma mig för att se Work of art eller Breaking Bad. Jag tror det blir både och. Jag kan verkligen rekommendera Work of art, som går på SVT. Säsongen är typ slut, men håll utkik efter den i framtiden. Den är som Project Runway fast med konst.

Partners in crime

Idag var jag och Gustaf på Sjöfartsmuseet. Vi fikade efteråt och gick genom Majorna en bit innan vi tog spårvagnen tillbaka mot Järntorget. Vi gick därifrån till Vasaplatsen och såg bussen åka förbi rakt framför ögonen på oss, så vi gick in till en butik för att handla en grej. Vi fastnade där inne i typ 12 minuter för att det var en kund som hade glömt att dra sitt kort innan köpet och skulle hålla på och trakassera den stackars kassörskan om att dra kortet i efterhand så att hon fick tillbaka fem ynka kronor som hon då skulle få i rabatt. Hela historien var bara knäpp och när vi kom fram till kassan drog Gustaf ett skämt om det inför kunden, så som han gör. Ni som känner honom vet. Han är så härlig och jag älskar att han alltid (ok, oftast) går med på alla galna grejer jag föreslår. Han och jag är gjorda av samma skrot och korn, men är ändå så annorlunda att vi kan balansera varandras personligheter. När vi är tillsammans är vi en brinnande eld, nej fiendfyre. Fast inte ond.

Bra nu

Gårdagskvällen var bra! När Gustaf kommit tillbaka utbytte vi presenter. Jag fick ett par väldigt fina örhängen som jag blev glad över och Gustaf blev glad över mina presenter till honom. Nästa vecka planerar vi att äta på Doktor Glas. Det är en restaurang här i Göteborg som har en supergod skagenröra! Det har även Ica Kvantum, så det är väl en Götborgsgrej att ha bra skaldjursröror. Att vi blev tillsammans på Hjalmar Söderbergs kafé gör det extra kul att vi ska äta på Doktor Glas. Om det blir så, planer går i stöpet och viljan är nyckfull. Trots allt.

En tiondel av mitt liv

Gustaf och jag har spenderat ungefär en tiondel av våra liv tillsammans. Idag har vi varit tillsammans i två år. Ibland kan vi inte lära oss av tiden vad vi alltid borde ha förstått, ty kärleken är blind. Våra årsdagar blir alltid fel. Förra året var en katastrof, något att minnas och skratta åt. Vi har inte kunnat planera vår dag som vi ville, men vi har gjort det bästa vi har kunnat utav den. Gustaf är inte här just nu, annars skulle jag inte sitta och döda tid på min blogg. Vi ska fira lite mer ordentligt senare, verkar vara tradition för oss. Två bildar ett mönster.

Miljöombyte

Så, just nu är saker lite som de är. Jag har slutat vilja gå till mina psykologilektioner, för de suger. I måndags tänkte jag skippa den och gå till biblioteket och skriva, men jag kunde inte för de stänger när Ronja blir hämtad. Jag har upptäckt ett litet kafé vid Sjöfartsmuseet som var billigt och trevligt. Det är inget 44:an, men å andra sidan är inget riktigt som det. Där vore det nog trevligt att skiva, eller kanske på något annat kafé. Jag har upptäckt långt ifrån alla kaféer i staden.

Jag har funderat på biblioteket också, men jag har inte sett om det finns något bra ställe där för jag har bara rört mig vid ingången och bokhyllorna däromkring än så länge. Jag tror jag behöver lite miljöombyte. Visst skriver jag lite här hemma också, men inte alls lika mycket som jag skulle vilja. Jag hindras mentalt också av allt annat som finns här; här finns boken jag läser, jag tar hand om Ronja, jag kan passa på att städa, vad ska vi handla? o.s.v. Allt det där hade jag egentligen kunnat skita i om jag bara kunde skita i det. Fattar ni? Det blir som en mental blockering. Därför vill jag ha ett annat ställe att gå till för lite gammal hederlig tanke-ro.

Let it snow

Dagarna går och för varje datum närmare 24 December vi kommer släpper jag lite på bandet jag virat runt mina julkänslor. Jag har längtat så i år, men jag har även en del bekymmer. Tänk om snön inte når västkusten. Eller än värre, tänk om snön inte år Stockholm! Och jag som ska fira jul där, det är första gången jag firar jul utanför Norrbotten. För mig innebär tiden efter den första snön i princip alltid julkänsla. Jag tror jag klarar mig ändå. Jag ska kolla på så många julfilmer, lyssna på så många julsånger och dricka så mycket julmust att julstämningen kommer infinna sig lika sant som det är sagt.

Är det knäppt att jag tycker det låter charmigt när Frank Sinatra sjunger "I've bought some corn for popping"? No, but it's pretty corny. När det kommer till dåliga ordvitsar levererar jag som vanligt!

Drömmar

En ny natt. John Blund väver nya drömmar åt oss. Vissa kommer kastas in i spännande äventyr, vissa får se vardagen ur ett annat perspektiv och vissa kommer drömma helt sjuka drömmar om allt mellan himmel och helvete. Det sista kan man i och för sig säga om alla drömmar. Jag drömmer gärna, men låt det vara att jag dräper vampyrer eller flyger i form av en drake. De drömmarna gillar jag allra bäst. För när jag är vaken drömmer jag redan om allt det där som är jobbigt. Får jag välja, sjunker jag in i ett äventyr. Men drömmarna berättar allt om oss och vi kan aldrig välja precis vad som ska hända. Jag antar att det är vad som gör drömmandet så roligt; när man sveps in i väven vet man aldrig vem man blir.

Fången

Vissa saker fängslar mig på ett sätt de inte borde. Konstverk i form av dikter eller filmer kan förfölja mig en lång tid. En rad ur en text verkade alldeles fastbränt i mitt huvud tills jag släppte ut känslan i en dikt och då äntligen kunde släppa taget om den. Filmen Black Swan efterlämnade en känsla av att något hemskt skulle hända, jag kan inte förklara det riktigt. Mer än så. Det var som att jag själv vore död eller skulle dö. När jag igår såg om de två första avsnitten av Breaking Bad påverkade det mina drömmar. Allt väller över.

Det blir bara värre

Den här dagen har bara varit fylld av åtaganden och sysslor. Varför finns sådana här dagar? Just nu är jag i en sådan där Folköl och dunkadunka-stämning. Det finns så mycket jag blir galen på. Varför ska jag jämt möta mina rädslor? Det gör bara att jag får erfarenhet av en obehaglig känsla och inser att det är precis som jag trodde att det var! Det är inget jag inte klarar av, men fan att man alltid ska gräva sin egen grav.

Falskt

Nu är första tentan för terminen avklarad! Jag känner mig avslappnad på grund av det, men eftersom att jag känner mig avslappnad reagerar min hjärna genast med panik. Den vet att det är något den har glömt att göra. Idag gjorde jag klart två uppgifter till skrivarkursen och nu har jag verkligen ingenting kvar. Ändå går inte känslan av glömska bort; min hjärna är inställd på evig stress.

Men jag ska skita i det, läsa och kolla Pretty Little Liars för det är mina vardagsnöjen. För nej, en lördag då man vaknar tidigt för att skriva prov är inte en helg!

Hög tid för högtid

Idag är det Gustav Adolfsdagen och det har firats med en liten historielektion från Gustaf och ska firas vidare med en bakelse, allt enligt traditionen. I alla fall är traditionen stor här i Göteborg, jag har aldrig firat den här dagen förut. Jag gillar traditioner, men det finns många dagar att fira så man får välja ut några stycken och fira dem.

Och när kommer julen egentligen?! Jag har väntat på den ett tag nu. Jag har köpt pepparkakor i en rosa burk, för tydligen köper jag bara rosa saker nu för tiden, känns det som. Jag sjunger julsånger och jag försöker hindra mig själv från att söka på Frank Sinatra som sjunger julsånger på youtube alltför ofta. Jag vill ha Lucia och snö, inte regn och en mossig Gustav Adolf. Nä, nu var jag orättvis. Men fyran har bytt tid på New Girl. Så gör man bara inte. Sådant ger upphov till sådant här humör.

Sikfors

Hur det än blir så ska gudarna veta att det finns inga bojor eller band
som kan hindra mina tankar att färdas norrut på våren som en flygande and

Rosett

Idag har jag försökt lära mig hur  man gör en snygg hårrosett. Det gick inte världsbäst, men till slut fick jag till en rosett som såg helt okej ut framifrån. Hur det ser ut bakifrån får jag definitivt förfina. Jag älskar att hålla på med mitt hår och lära mig hur man gör nya frisyrer. Här är en bild på resultatet av rosetten.

Spring

Jag står alltid med ena foten utanför, beredd att springa. Det är inte fusk, det är instinkt. Den som är långsammast blir tagen.

Jess

Jag älskar verkligen New Girl. Jag kan känna igen mig en hel del i Jess, men även en del i Nick, vilket är två saker som säger emot varandra. Men mest kan jag känna igen mig i Jess förutom att hon är betydligt mer självsäker än jag och, om möjligt, ännu mer awkward. Jag gillar speciellt en sak hon sade i ett avsnitt. Hon sade till en tjej att bara för att hon gillade att ha på sig söta kläder och för att hon var på ett visst sätt och så vidare betydde inte det att hon inte var tuff, att hon inte var att räkna med. Nu beskriver jag inte situationen särskilt bra, men jag tror att ni förstår andemeningen i det. Det är precis vad jag brukar säga. Och så är det den här grejen med att sjunga om saker jag gör och dylika grejer. Jag är lite en blandning av henne och Nick. Är jag avslappnad med mitt sällskap är jag mer en Jess, men känner jag mig obekväm sätter jag upp min gard och blir en Nick. Om man nu ska gå och jämföra sig med karaktärer, vilket jag inte alls brukar göra... Förutom typ alltid.

Sådant är livet

Det blev ingen storm igår. Visst blåste det mer än vanligt, men det är knappast vad jag skulle utfärda en klass 3-varning för. Jag har fått reda på att jag inte har en enda lektion i veckan, vilket innebär att jag egentligen hade kunnat befinna mig i Norrbotten nu och jag hade gjort det om det inte vore för att jag totalt hade missat det förut och nu är det lite för sent för att åka eftersom att jag redan har tackat ja till att ta hand Ronja, schäfern jag ska ta hand om, på onsdag. Livet suger lite just nu eftersom att jag totalt hade missat detta. Ingen har uppmärksammat det och jag kollade idag närmare på datumen på schemat och insåg att de hoppat över en hel vecka.

Nu ska jag ut och leta inredning till lägenheten. Igår köpte vi en ljuslykta. När vi kom hem upptäckte vi att våra framtida besökare måste tänka att vi är konstglas-galningar eftersom att vi har så mycket grejer från Kosta Boda och Orrefors.

Stormvarning

Jag har tagit mig ut en gång idag, men det finns något som lockar mig att gå ut igen när de talar om klass 3-varningar för Västra Götaland. Vinden har börjat blåsa starkt nu, tidigare regnade det bara mycket. De säger att havsnivån kommer att stiga med ca. en meter. Jag söker mig ut till stormen, jag vill känna hur den känns. Det är som ett äventyr där jag visar om jag är stark nog. Men den här stormen lär blåsa förbi oss. Den lär inte ruska våra rötter och rycka i våra omsorgsfullt lagda tak. Just nu är det vindstilla; en vilande potential.

These days

One of these days, the ground will drop out from beneath your feet

Marika

Gissa vems namnsdag det är idag? ;)

På sistone

Helgen har varit lite turbulent. Jag har dock hunnit med att se två pjäser, Kung Lear och Främmande språk. Den sistnämnda var bäst, i mitt tycke. Idag har jag bara hunnit med att städa och tvätta, så nu känner jag mig som en hemmafru eller något. Jag hade aldrig stått ut. Inte undra på att de i Desperate Housewives mördar och ljuger o.s.v. Ett sådant här liv kan få vem som helst att göra vad som helst för lite spänning. Skämta'.

Igårkväll såg jag Frölunda möta Örebro i hockey. Frölunda vann efter förlängning och jag hade kul ända tills idioten som satt bakom mig råkade slå mig i huvudet när han höll på att vifta. Bara för att du är ett steg mindre från apstadiet än oss andra behöver du inte visa det med dina primitiva gester. Så skulle jag ha sagt om han hade kunnat höra mig, men jag var mycket snällare än jag borde ha varit och gjorde en gest som sade mer i stil med: wtf?!

Nu ska jag gå och göra en dag av denna också. Kanske blir det bio ikväll.

Tid

Saker och ting känns hektiska just nu trots att jag egentligen inte har mycket för mig. Kanske för att jag inte riktigt tar itu med det jag borde ta itu med. Men det är en liten svacka just nu. Jag har dessutom varit extra ledig i veckan, men det betyder ju att jag har haft mycket tid att vila upp mig. Jag har hunnit med en del pluggande idag också så jag har faktiskt tagit itu med det.

Imorgon bär det av till Stockholm. Jag ska se två pjäser, hälsa på Gustafs morföräldrar och träffa Issa. Så jag har ju faktiskt en del på gång. Nu har jag ingen mer tid att blogga, ska se klart Agents of SHIELD.

"De flesta skulle ha mycket att glädja sig åt om de bara hade tid."
- K.K. Steincke

Just nu

Till slut kan jag se löven. Solen dränker dem nästan och fäller en behaglig skugga över de nedre grenverken. Inomhus vissnar rosen. Jag ville så gärna ta hand om den.

Det finns inga bilder kvar, eller så stoppade jag undan dem i en kartong. Jag minns inte. Jag orkar inte leta just nu.

Jag ser hur solen sträcker sig ned mot oss. Jag är så glad att jag kan gråta. Fast jag gör det inte. Snart kommer julafton. Jag ska lyssna på julsånger, dricka julmust och bli tjock.

Jag ska prata med ett par om att ta hand om deras schäfer om dagarna. Jag hatar att vara fastlåst, jag är rädd för att binda mig till platser. Men jag gör det ändå för jag vet att man inte kan låta sådant hindra en. Och så brukar det inte vara så fel när jag väl gjort det.

Förvirrande inlägg? Där var mina tankar under x antal minuter, kraftigt reducerade till endast några få meningar.

Fatta eld

Jag kan knappt vänta tills den nya Hungerspelen-filmen, Fatta eld, kommer upp på bio. Jag älskar de böckerna! Trots alla underbara klassiker jag läst kan inget fatta tag i mig lika starkt som en riktigt bra fantasy- eller sci-fi-historia. Jag antar att det är vad jag brinner för... Ok, no more bad puns. I promise.

Om jag doktorerar...

Skulle jag antagligen använda mig av

Yeah... Don't though.

Höst

Hösten har kastat sina färger i kaskader över träden. En blandning av gult, rött och oranget trängs om platserna uppe i träden och i buskarna. De kalla vindarna har påbörjat sitt intåg och annalkar en frusen vinter. Insekterna har börjat söka sig inomhus för att få tag i lite värme och vi släpper in dem för vi vet att deras tid ändå är ute. Solen lyser, men håller sig på avstånd. Den lämnar jorden kall. Det är vad den här årstiden för med sig; i allra högsta grad en förändring. Samtidigt en besvikelse över sommarens lämnade chanser.

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.
Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.

Mina brorsbarn

Jag saknar alla mina brorsbarn jättemycket. Jag skulle vilja kunna hälsa på för att rita, leka att Barbie dödar krokodiler eller se på film med dem. Men jag kan inte det så därför hälsar jag på dem så ofta jag kan när jag är i Sikfors. Även om jag ibland blir lite leds på att röra på mig så mycket (tänk att man brukade ha en sådan energi!) så jag vill ta det lugnt och även om de skriker så jag blir tokig älskar jag dem jättemycket och nöjer mig med att bara vara där de är. Ibland när jag ser på TV och det är ett litet barn med som påminner om något av mina brorsbarn blir jag glad för då minns jag hur mycket jag tycker om att vara med dem.

Emilia har jag inte hunnit träffa så mycket men det gör bara att jag längtar efter henne ännu mer. Alvin är så rar och han möter en alltid med ett stort leende. Mikael är knasig och hittar på en massa roliga saker. Theodor är den busigaste jag vet, men han är så söt och då kommer man undan med lite rackartyg ibland.

Och så ska jag bli moster för första gången. Det är så roligt med syskonbarn för då får man vara med dem utan att behöva göra grovjobbet. It's the sweetest deal! ;) Skämt åsido. Jag älskar dem och längtar efter dem. Det ska bli kul att få hälsa på dem nästa gång jag åker upp.

Bli kvitt dig

Enda gången jag verkligen kan leva i nuet är när jag går till mina skrivarlektioner. Det kan du inte ta ifrån mig. Jag finner frihet när jag skriver, med pennan kan jag springa. Sluta sök upp mig.

Suck.

Det fanns så mycket att skriva att det blev inget av det. Här har ni lite ointressant information om mitt vardagsliv istället:

Mina skor har gött sönder i tån. Igen.

Trodde jag hade glömt nycklarna i tvättstugan. Ringde på tre dörrar, hittade dem senare under vardagsrumsbordet. Tur att ingen öppnade sin dörr, synd att killen jag frågade om nycklar i trapphuset nu tror att jag är skum.

Min hjärna verkar inte vilja samarbeta med mig idag. Inte heller livet, fast det har pågått längre.

Jag och Gustaf ska se sista avsnittet av Buffy idag.

Jag ska äta fruktsallad nu.

Lagg

Igår såg jag Camille mellan två åldrar på bio Aftonstjärnan. Det är en biograf med inriktning på utländska filmer med kulturell anknytning. Det passar mig jättebra. Jag sket i att gå till psykologin igår, för de visar bara en film per vecka på måndagar och tisdagar och ikväll hade jag skrivarlektion. Jag har börjat hata psykologilekionerna, allting är så stelt och människorna passar alla i samma fack. De känns så fyrkantiga, om ni förstår vad jag menar. De är den där typen av människor jag vanligtvis inte klickar med för de är så drivna av sitt eget medvetande på något sätt. Det känns som att ingenting kommer utav känslor, allting är genomtänkt. Självklart är det inte på det sättet, det förstår jag väl. Men den känslan brukar oftast säga någonting och jag litar på den. Hur kom jag nu från bio till detta? Sak samma.

Jag älskar mina skrivlektioner. Jag känner att allting är lätt att hänga med i och läraren är verkligen pedagogisk när det kommer till bemötandet av eleverna. Jag kan inte minnas när jag var så glad över att gå till en lektion senast, men så kommer jag på att det var i våras. Skrivandet och litteraturen är det enda som gör mig glad. Språk är också ett stort intresse. Jag måste hålla på med det i framtiden och därför funderar jag återigen på att utbilda mig till bibliotekarie, åtminstone tills vidare. Det finns en distansutbildning i Borås och de få träffarna borde ju inte vara svåra att ta sig till.

Men det finns tvivel inom mig. Är det vad jag vill? Är det något jag borde göra tills vidare? Kommer tills vidare bli längre och kommer jag aldrig få doktorera i litteratur? Kommer jag fastna i en ändlös lagg? Fler frågor följer.

Ge efter

"We are punished for our refusals. Every impulse that we strive to strangle broods in the mind, and poisons us. /.../ The only way to get rid of a temptation is to yield to it. Resist it, and your soul grows sick with longing for the things it has forbidden to itself"

- ur The Picture of Dorian Gray

Obegränsad

Det som är bra med ord är att man kan använda dem för metaforer och koder. Bara du sätter gränsen för ditt eget språk.

I valet och kvalet

Varför kunde jag inte bara ha fått det där brevet från Hogwarts? Allting skulle ha varit så mycket lättare, med undantag för matte, biologi och alla andra ämnen som försummas på Hogwarts. Skämt åsido, vem bryr sig om sådant när man håller antagningsbrevet i sin hand och mumlar "Thank you!" ut till universum. Jag hade varit intresserad av vartenda ämne och gjort allt för att få veta mer, mer, mer! Det hade varit Harry Potter in real life och jag hade älskat det. Men det brevet slarvades bort i posten eller något och nu sitter jag här med ett par veckor kvar att bestämma vad jag ska utbilda mig till. Detta är det slutgiltiga valet och beslutar jag fel kan jag inte göra något åt det. Jag ångrar redan många av mina val, till exempel att jag inte läst något som kommer att ge mig en examen. Sedan finns det saker som är bland det bästa jag någonsin gjort, som att gå skrivarlinjen.

Det är inte mycket jag vet om in framtid, men jag vet att jag inte kan tänka rationellt kring dessa beslut; jag måste känna fram dem. Det kommer i sinom tid. Jag får söka och söka, inom mig och i världen. Till slut kommer jag att veta. Men det kanske inte är om två veckor. Vad gör jag då?

That pretty much sums it up

Sjukt

Jag är sjuuuk. Jag vaknade upp med huvudvärk, rinnig näsa och hostattacker. Det känns bättre nu, men jag är seg. Jag som hade återfått så mycket av min forna energi, jag skulle ju njuta utav det. Nu orkar jag inte ens åka till Mediamarkt för att köpa en brödrost. =/ Jag har däremot fått Gustaf att tillaga min favoriträtt; hans kycklingpaj. Det är sjukt att man kan se så mycket fram emot mat.

Jag har kollat upp ett jobb som skulle vara mellan Oktober och December som jag hoppas på att få. Jag behöver pengarna. Man märker att jag kommit en lång väg från att vara tjejen som precis flyttat till huvudstaden och inte vågade sig upp till köket och därmed sparade massor med pengar och som handlade på H&M så fort hon skulle köpa kläder, till att vara tjejen som inser att vissa plagg kan vara värda de extra pengarna och som värdesätter en hög livskvalitet. Får jag det jobbet ska jag bjuda min älskade pojkvän på en fin middag någonstans. Eller bara en skön kväll nere på Port Arthur, det brukar bli så.

Humaniora

Jag har haft min andra skrivarlektion nu och jag känner verkligen hur glad jag blir av att gå på de föreläsningarna. Visst är psykologin intressant, men det är inte superroligt alltid och miljön runtomkring ämnet känns inte heller lika rolig. Nej, det är de humanistiska ämnena som jag verkligen brinner för, i synnerhet litteratur eller skrivande. När jag går dit är jag intresserad och engagerad. Under hela min uppväxt har jag tänkt att det är språk och de samhällsorienterade ämnena jag är bäst på och trott att de var i samma kategori, men i och med att jag börjat på universitetet och förstått att språk och litteratur m.m. går under humaniora som ämnesgrupp har en helt ny värld öppnats med många fler ämnen att studera och yrken att välja. Filosofi och litteraturvetenskap är vad jag vill läsa härnäst, men det är dags att börja tänka på möjliga yrken också. Då är frågan; hur kan jag kombinera mitt intresse med mitt yrkesval?



P.S. Jag tänker aldrig sluta skriva eller ge upp ambitionen att bli publicerad, oroa er inte om det. D.S.

Höga förväntingar

Min pojkvän tyckte att vi skulle ge varandra en gemensam 2-årspesent till varandra i form av en Xbox. Jag älskar honom för det. Fast jag vill ha ett Play station... Det kan ju alltid bli min 22-årspresent. ;) Jag har aldrig haft ett TV-spel, men alltid önskat mig ett så jag är all for it! Jag ska spela Buffy. Jag tar ut händelserna i förväg lite, men det får man när man är så här förväntansfull. Det är dock två månader kvar tills dess, så vi får se hur saker och ting utvecklar sig tills dess.

Uttråkad

Uttråkad. Adjektiv.

När man är uttråkad kan man börja skriva meningslösa inlägg på sin blogg om hur uttråkad man är eller upptäcka den outforskade webbkameran, till exempel de olika filtren och sådant som kan finnas.

Se bild.

Det är inte mycket man vet om dessa "uttråkade" då internet mest innehåller information om människor som tar bilder på sina otroligt lyckade middagsbjudningar som inte alls är uppstyltade, och har jätteroligt. Alltid. Hela tiden.
Turligt nog är det uttråkade tillståndet inte obotligt. Botemedel såsom ringa vänner, se på film eller läsa är vanliga botemedel. Det finns dock varningsbeteenden som den uttråkade tar sig till för att lätta på humöret, men som endast förvärrar symptomen. Bland dessa finner man zappande eller pluggande. Forskare debatterar dock om det sista kan förhindra framtida uttråkning.

Skrivarkursen

Igår var min första lektion på skrivarkursen på universitetet. Det var helt okej, jag ska skriva kåseri för att jag missat den uppgiften sedan tidigare. Jag var inte den enda som var ny på kursen, det var typ minst 10 andra personer där som också var nya.
På lektionen verkade min lärare lite för insnöad på saker som helt enkelt var, tja, felaktiga att påstå rent ut sagt. Hon sade att välintegrerade ord som "konversation" var för amerikaniserade. Jag menar, det är som att säga att paraply låter för franskt och att man borde använda "uppfällbart regnskydd" istället. Hon hade en del sådant för sig. Jag orkar inte gå in på det. Hon sade även saker som att "datorer var inget för henne", "det där med powerpoint känns ju så krångligt" och "jag lägger inte upp något på GUL" (GUL=lärplattformen för GU) Alltså, hon kändes inte särskilt uppdaterad inom varken de praktiska i hennes yrke eller själva ämnet språk, som ju är viktigt för en som föreläser på en skrivarkurs.

Sedan upptäckte jag att hon typ var senil. Hon gick igenom en punktlista på kanske 5 punkter och när hon var klar med den sade hon en kort grej och gick åter igenom de två sista punkterna. Jag tänkte inget vidare på det eftersom att alla kan ju glömma bort sig ibland. Men så händer det så att hon gör samma sak igen! Fast denna gång berättade hon en mycket speciell historia som hon redan hade berättat i början av lektionen som om vi aldrig hade hört den förut.

Skrivuppgifterna verkar i alla fall roliga och vi har en till lärare, som förhoppningsvis kommer att vara bättre. Jag är jätteglad att jag fick börja på den här kursen, knasig lärare till trots. ;)

Tragedi

Fast

Ge mig regnet tillbaka. Ge mig dropparna som kommer dränkande ned från himlen, ge mig vad som helst. Men ta bort denna stund då regnet har lagt sig tillrätta på gatorna och gjort dem mörkt grå. Låt oss inte få känna till den här stunden då träden står stilla och livlösa med regnets tunga börda på sina sköra löv utan en vindpust att lätta den. Låt inte världen finnas till i detta tillstånd, låt den inte vara så bedövat stilla. Släpp åter in regnet och gör den föränderlig. Låt inte solljuset följa denna stund, så stilla att den fastnat.

Vart, hon vet inte vart

varje vår klär sig min själ och går ut hur många gånger har jag inte försökt fråga henne vart hon vet inte vart

Själens resa av Sigitas Geda

Fredag den trettonde

Idag har jag inhandlat en ny kappa, en del nya klädesplagg, bland annat ett par jeans, och diverse saker jag behöver. Jag kan tillägga att kappan inte alls var så dyr. Faktum är att jag provade kappan för 4000 och upptäckte att den både var längre än jag trodde och att den inte alls passade lika bra på som jag trodde. Jag är hur nöjd som helst med min nya kappa som jag trodde var rosa, men som jag nu upptäckt går lite åt det bruna hållet. Illusioner typ. Vi har även inhandlat en vardagsrumslampa som är jättefin, så nu behöver vi inte handla än på ett tag. Äh, vem försöker jag lura, det finns alltid fler saker.

Jag har precis fått reda på att jag kom in på skrivarkursen här på Göteborgs universitet! Det gjorde mig så himla glad att jag slipper danskan som inte bara krockar med min psykologi, utan även visade sig vara all annat än vad jag egentligen ville göra. Jag är överlycklig över detta. Och på tal om att skriva träffade jag Mats från min skrivarlinje idag. Vi är tydligen grannar nu! Sedan träffade jag honom en gång till idag helt oberoende av den första gången.

Ja, fredag den trettonde har varit min turdag så länge som jag någonsin haft någon. Men man måste ju få ha någon sådan, speciellt när man i övrigt är så otursförföljd. Det kanske är som Halloween i Buffy, dagen då alla monster tar ledigt är den dagen då folk förväntar sig att monstrena kommer fram.

Min vän

Jag drömde att jag fick träffa Muffin (tog med en fin bild på henne) och Cookie, vilket gjorde mig glad. Tänk att man kan sakna sin trofaste vän så mycket.


Men en som jag saknar skulle ha fyllt 21 igår. (Klockan är efter tolv.) Vi var lika gamla, hon och jag. Det är så klart Sunny jag talar om. Man glömmer inte sina vänner och man överger dem inte, då är man ingen riktig vän. Hon skulle aldrig kunna vara en sådan, det ligger inte i hundens natur. Jag tänker på henne varenda dag för jag saknar henne än idag och kommer alltid göra det. Hon var min första riktiga vän och det är något jag värdesätter högt. En hund kan lära människan mycket; något det tar vissa en livstid att förstå.

Rätt håll

Har letat snygga höstkappor en tid nu. Jag har egentligen redan hittat två stycken som jag vill ha jättemycket. Men så kostar de fyratusen respektive sextusen kronor styck också... Jag tänkte att om jag bara köper den för 4000 behöver jag inte köpa något mer, men har insett att det är ohållbart och har därmed gett upp hoppet om att få mina drömkappor. Därav letandet efter nya. Det känns så skönt att veta att jag kommer få mina pengar om bara ett par dagar. Jag har inte haft några pengar att spendera sedan i våras så det kommer att bli skönt att gå tillbaka till det normala. Jag kommer faktiskt kunna få håret klippt nu.

Jag kollade upp vilket yrke som gav bäst betalt och det visade sig vara ekonom. Det låg före både läkare och jurist. Att det kan finnas individuella skillnader må ju hända, men överlag var ekonomen den som tjänade bäst av de traditionella yrkena. Jaja. Jag får spinna vidare på utbildningsval, för ekonom är nog inget jag vill satsa på. Min nya fundering är om jag ska doktorera i litteratur. Men, men... Vi får se var jag hamnar i livet, jag får väl bara se till att styra min kosa åt rätt håll. Om jag bara visste vad rätt håll var.

Paltmaker level expert

Jepp, jag har lagat min egen palt för första gången i förrgår. Den blev jättegod också. Jag blev helt förvånad för den blev typ lika god som mormors och alla andra som lagar god palt, vilket jag inte hade förväntat mig att den skulle bli. Nedan ser ni en bild av resultatet. Bilden är tagen med min mobilkamera, som suger.

Och ni som trodde att jag hade blivit göteborgare. Aja, ha det gött! ;)

Drömmer högt

I mina drömmar kan jag se vad som ligger i mitt innersta. Vilken onödig sak, det vet jag ju redan men jag förtränger det. Istället blir det som ett livets skådespel där allting är som verkligheten som finns inuti mig hela tiden. Ibland slår de över i mardrömmar, men är de egentligen inte alltid det? För jag vill inte se, jag vill inte höra, jag vill inte veta om vad som lurar nere i denna smärtsamt oändliga strömvirvel. Även fast jag redan gör det.

Obeslutsam

Den första snön

Jag har en bild i mitt huvud av den första snön, den som är så tidig att den faller om hösten då marken än är för varm för att hålla den kvar. Det är inte den sortens snö som får människorna att kura ihop sig och bittert skallra tänder av kölden. Nu stannar människorna upp och låter en känsla av lycka smyga sig in i kroppen. Det är ett djupt begravt minne från barndomen då allting stannade när man såg den första snöflingan falla utanför fönstret och världen viskade om förändring. Den första snöflingan som förde med sig en hel ny massa lekar och julen med alla berättelser om budskapet att dela med sig och att tänka på andras lycka, en påminnelse som blir allt mer och mer behövlig.

Men det finns något tyngre över den första snön. Det är något som lurar bakom den där lätta brisen av lycka som snabbt blir till en isvind. En sådan vind får ditt ansikte att stelna och munnen att bistert bita samman. Då hjälper det att redan vara bevandrad i vintermörkret. Jag har en bild i mitt huvud av den första snön, den som kommer med slutet. Vilket det än blir.

På väg framåt

Idag har jag och Gustaf varit i stan. Göteborg är en härlig stad. Vi hittade ett jättebra pizzaställe, Pizzeria Haga. De är ett av ställena som gör de godaste pizzorna jag ätit. Efteråt kollade vi in avenyn och så fick Gustaf sig en saftmaja som han velat ha så länge. Han hittade den på en Myrorna-affär som var på hela fyra våningar. Ikväll ska vi bara stanna hemma och ta det lugnt för nu är vi äntligen (nästan) färdiga med inflyttningsbestyren. Det ska bli skönt att komma in i vardagslivet här sedan. Jag kommer blogga från datorn sedan, just nu har vi inget internet. Vi har köpt en sprillans ny bärbar Samsung som dessutom ser fin ut. Men det roliga är att den är utan cd-spelare. Är de nya tidernas teknik mindre praktiska än föregångarna? Jag lämnar er där.

Äntligen hemma

Nu har jag bott i mitt hem i Göteborg i två dagar, denna blir den tredje. Vi har hunnit få till det mesta här hemma och nu kan man verkligen se att detta är ett hem, till skillnad från lagerlokalen den såg ut att vara tidigare. Vi har fått de flesta möblerna nu, men tills vi fått vår garderob får kläderna ligga i resväskan. Fast så har jag ju levt hela sommaren igenom. ;) Nu ska jag göra mig i ordning så att vi kan åka till stan och handla det sista till lägenheten innan Gustaf åker till ridningen. Kanske hinner man med att strosa lite i stan också. =)

Just nu

Imorgon bär det av, då flyttar jag till Göteborg. Jag har längtat så mycket, men jag känner mig ändå nervös. Men det är väl så det brukar vara. Denna gången flyttar jag tillsammans med Gustaf, så det känns ännu roligare än sist jag böt stad. (Tänkte köra på norrländskan.)

Idag har hans morföräldrar tagit avsked och jag har tagit avsked av Stockholm. Jag har hunnit gå på Vetekatten, Gunnarsons och Kafé 44 en sista gång innan flytten, och det känns lite sorgligt. Samtidigt känns det så himla bra. Nu gör jag det, jag tar klivet ut från tians trampolin. Vattnet väntar där nere på att ta emot mig, men för en stund förblir jag tyngdlös. Just nu ska jag låta hjärtat rusa.

Gamla tider

Idag var min sista jobbdag på Frescatihallen. Det var skönt att veta att jag är ett steg närmare Göteborg, samtidigt som det känns lite konstigt att jag inte ska komma tillbaka dit något mer. Just nu längtar jag bara så himla mycket tills på onsdag då jag åker till min nya stad. Jag försöker fokusera på de ljusa sakerna i livet just nu, dessa små ting som kan göra att allting känns mycket lättare. Jag vet att jag har sagt att jag inte ville tillbaka till norr så snabbt, men just nu hade jag gärna tagit mig en lång promenad i skogen med Muffin och Cookie. När jag var ute i skogen med hundarna, då var jag lycklig.

På morgonen om tre dagar åker vi iväg. Jag längtar så otroligt mycket efter att få detta kapitel av mitt liv avslutat och påbörja det nya. Denna tid i mitt liv har haft sina upp- och nedgångar, men en sak är säker, den har präglat framtiden för mig i Göteborg.

Rakryggad

En vän frågade en gång vad jag skulle sakna mest med Stockholm. Mitt hjärta har fler än ett svar, men jag säger skrivarlinjen. Av flera orsaker, men mest för att det symboliserar så mycket för mig och för vad det har öppnat upp för mig. Och så klart för alla fina människor vars liv och texter man fick ta del av; det var ju inte det sämsta, om man säger så. Nu fortsätter jag den vägen ensam, men stärkt. Kanske jag inte blir publicerad inom tio år, eller ens någonsin. Man kan inte veta sådant, men jag gör åtminstone vad jag älskar att göra och det är mer än vad man kan säga om säkert hälften av landets befolkning. Det är vad som gör ryggen min rak.

Längtan

Emilia

Idag döptes Emilia. Hon är så fin och söt. Efter dopet åkte vi till folkan och åt smörgåstårta och fikade. Jag måste nämna smörgåstårtan för jag älskar smörgåstårta! ;) Emilia fick så fina presenter, bland annat ett lapptäcke som hennes mammas kompis hade sytt själv. Det var superfint, men det var förstås de andra presenterna också. Vi tog en hel massa bilder, men något är fel på vår kamera så de flesta blev suddiga. Här har ni en som inte blev det:

Jag och Emilia

Dop

Jag tycker att det är roligt att gå på dop. Det är en fin anledning för sammankomst. Det är anledningen till att jag inte har något emot namnceremonier. Själva meningen med dopet finns ju inte kvar då, men ett dop är mer än Gud och kyrkan, i alla fall för vissa. För mig är själva dopceremonin viktigast, men utan det sociala, det där speciella firandet inriktat på dopbarnet efteråt, är dopet inte lika mycket en mänsklig sammankomst eller lika trevligt. Och just det är egentligen vad en namngivningsceremoni går ut på, vilket är en fin sak eftersom att man visar omtanke för sitt barn.

Jag tror att vid tiden för dopet är det inte så att man släpper in barnet i Guds trygghet, man öppnar en väg för barnet till Gud. Jag tror att vem som helst med ett gott hjärta kommer in i himlen, att tro på Gud eller vara medlem i kyrkan är inte vad som krävs; det är bara sådant man gör för att utöva och visa sin tro. Sedan får man tro vad man vill, man behöver till och med inte tro på någonting. Jag tror att det är så det funkar hos Gud också, även fast det inte alltid gör det bland människorna.

Ro

Just nu befinner jag mig i Sikfors. Igår köpte jag en doppresent åt Emilia och jag skrev dessutom ett litet rim i dopkortet. Jag hoppas att det är något hon kommer kunna läsa och tycka är roligt när hon blir äldre, speciellt med tanke på att jag inte kan träffa mina syskonbarn så ofta när jag bor över hundra mil ifrån. I övrigt har jag hälsat på min äldsta bror och min syster. Imorgon är det dags för dopet och det ska bli roligt.

Just nu njuter jag bara av att ta det lugnt och varva ned. När jag kommer tillbaka till Stockholm är det en hel del som ska hinnas med mellan jobbdagarna. Men om mindre än två veckor befinner jag mig i Göteborg och njuter av att få bo med min älskade i ett underbart område i en fin stad.

Vänskap

 Nu packas det för att åka hem. Just nu saknar jag Muffin och Cookie så otroligt mycket. Det finns inget tryggare än en hund som vaktar en, för de är villiga att göra allt de kan för att försvara dig om de är i det tillståndet. Villkorslös kärlek och oändlig lojalitet är vad du får av en hund. Just nu känner jag att jag är i stort behov av just den tryggheten och det lugnet som mina hundar kan skänka mig. Det hände något efter jobbet igår som får mig att sakna skyddet de kan ge mig ännu mer.

Jag brukar titta på Mannen som kan tala med hundar. Mest har jag fastnat för det programmet eftersom att jag tänker på en hund vi hade när jag var liten, Compis. Hon var en underbar hund, men de sade att hon flög på vår andra hund, Sunny, och visade andra aggressiva tendenser så de avlivade henne till slut. Jag brukar tänka att om bara Cesar hade varit där hade han kunnat hjälpa henne, då hade hon fått leva. För hon må ha varit mycket livlig och busig, men hon skulle aldrig någonsin medvetet ha skadat mig (även om hon sprang iväg så jag släpades några meter bakom henne i kopplet när jag var liten...). Hon beskyddade mig när jag var rädd och det i sin tur ledde till att jag kände mig stärkt. Cesar Milan säger att hundar känner av energier. De förstår inte vad vi säger, bortsett från vissa inlärda kommandon naturligtvis, men de kan ändå förstå i vilket mentalt tillstånd vi är i och agera utifrån det. De är verkligen otroliga djur och enligt mig är de även de allra bästa för de besitter de mest önskvärda egenskaperna man kan önska sig. Och idag får jag åka hem till två varelser som kommer hälsa mig med viftande på svansen och en tass i luften. Det är den sannaste vänskapen du kan ha.

Att hitta hem

Nu har jag och Gustaf varit i Göteborg och tittat på lägenheten tillsammans. Jag älskade den och hela området vi bor i är så underbart med sina trähus i fina färger. Gustaf ska dit till helgen och måla om. Jag längtar så otroligt mycket tills vi flyttar, men nu är det bara två veckor kvar innan jag verkligen bor där jag är skriven, något jag inte har gjort på fem år. Jag ska få en bostad jag verkligen kan kalla hem igen. Men inte bara Lindholmen är underbart, hela staden är det. Göteborg är en underbar stad och jag är extra förtjust i Haga.

Imorgon åker jag till Sikfors, men nu ska jag iväg och jobba.

Verkligheten

Igår var jag och Gustaf på Mio och valde ut möbler till vår lägenhet. Vi ska beställa dem över internet och få dem hemkörda till vår lägenhet. Imorgon går även första flyttlasset till Göteborg. Jag valde att följa min svägerskas råd, att ta med mig mina grejer på mina tågresor när jag åker mellan Stockholm och Göteborg. Först tyckte jag inte att det skulle bli så bra, men nu har jag insett att det är det bästa, och i princip enda, alternativet för en fattig kyrkråtta som jag. Detta innebär alltså att jag ska åka till Göteborg imorgon och se lägenheten med mina egna ögon för första gången. Det ska bli jätteroligt.

Det är i stunder som dessa, när man packar sin resväska full med flyttgrejer, som man funderar "Kanske jag borde bestämma utbildning nu..." . Om man blir något som ger bra med pengar slipper man skyffla grejer fram och tillbaka på tågresor hela tiden. ;) Jag måste utbilda mig till något "riktigt", och det snart, eller vara för evigt fattig. Men det betyder inte att jag tänker ge upp mina drömmar, det kan inget få mig till.

Mister Potter no here

Göteborgs universitet

Jag kom på att jag glömt att meddela att jag kommer läsa en grundkurs i psykologi i Göteborg på 30 hp till hösten och jag har tackat ja till danska på 15 hp (jag har nämligen planer på att bo i Köpenhamn i framtiden och jag älskar språk, så det är ändå inte bortkastat även om jag inte flyttar). Jag hade tänkt anmäla mig till Göteborg genom tiderna också, den är på 15 hp. Så, nu är ni lite mer uppdaterade på vad jag kommer att läsa på Göteborgs universitet.

Upplopp

I natt drömde jag att jag var inne på Georg Jensen och att de sålde servettringar som jag stod och beundrade. Jag tänkte i drömmen att jag skulle köpa dem senare, men så kom ett snobbigt butiksbiträde och sade till mig att jag skulle gå därifrån och att jag ändå inte hade något där att göra eftersom att jag aldrig skulle kunna betala för det där ändå. Jag skrek åt henne alla möjliga sorters glåpord och stack ut från butiken med det förnärmade och uppretade butiksbiträdet efter mig tillsammans med en annan anställd. Längs den kullerstensbelagda backen gick jag min väg nedåt, vanmäktig men rasande inför hennes förolämpningar. Och så skrek jag åt dem med ursinne i rösten: "Jag ska starta ett upplopp för vad ni har gjort era djävla överklassnobbar." Något liknande i alla fall. Och så drog jag till Kafé 44 för att samla på mig åsikter liknande mina. Så jag gick till vattnet, i drömmen låg kaféet vid Kanslikajen. Men de hade konsert där och pank som jag var hade jag inte pengar till inträdet så jag drog därifrån. Men jag lämnades ändå med en känsla av att leva, att vara del av något stort som jag står för.

Idag upptäckte jag att det var länge sedan jag lyssnade på Three Days Grace. Jag tycker att deras låt Riot är passande till vad jag drömde.

 

Jag slutar alltid förvånas av hur kraftfulla drömmar kan vara och hur mycket de kan påverka en. Inte konstigt med tanke på att drömmarna är en nyckel till ens undermedvetna. Det må kanske inte vara så roligt att läsa om mina drömmar, men jag tycker att den var lite rolig och det är min blogg så jag bestämmer. Känslan som lämnades kvar är stark och jag kan fortfarande dra energi ur den. Det här var vad jag behövde.

Saknad

Hundarna har åkt iväg samma dag som min Gustaf åkte tillbaka till Stockholm. De skulle ju trösta mig medan han var borta, nu har jag ingen. =(
 

“The greatest pleasure of a dog is that you may make a fool of yourself with him, and not only will he not scold you, but he will make a fool of himself, too.” - Samuel Butler

Låter rimligt

Nu vet jag varför jag aldrig fick mitt brev från Hogwarts!
De tar ju bara in personer från Storbritannien och Irland!

Återstoden av dagen

Jag har en rädsla. Det är en sådan där rädsla som ligger inuti kroppen och slår rot. Jag har försökt att berätta om den, men varje gång jag gör det hör jag hur löjlig den låter. Det är inget att vara rädd för, jag är ju så ung och har hela den oförutsägbara framtiden framför mig. Men så tänker jag på Doktor Glas ord om att mig gick livet förbi... Så jag tystnar och känner hur det där som skrämmer mig tar ett ännu fastare grepp om hjärtat och klämmer åt.

Såsom Stevens i Återstoden av dagen, känner jag att jag står här lämnad med återstoden av dagen och ett helt liv tillryggalagt. Det tycks som vore mitt liv över; att jag fick min chans men att jag sumpade den. Nu är jag förvisad att gå bland de levande som en skugga. Det finns saker som kan få mig att se ljust på framtiden, men hoppet räcker inte nog långt för att skräcken ska försvinna. Jag tror mig ha en aning om hur jag kan möta min rädsla, men med detta skulle jag förlora all mening jag har i livet. Det är en paradox; fånga lyckan till priset av just den.

Säg inte till mig att det inte är hela världen,

ty mina öron skulle blöda

- Bayside, fritt översatt av mig

Vingar av grenar

Vingar av grenar får mig att flyga
trots att jag aldrig lämnat stigen

Källan

Katarsis

Typ hela dagen har spenderats hos min bror. Alla mina brorsbarn har varit där och det var jättekul, jag fick till och med hålla min brorsdotter. Fast jag är lite rädd för hela det här "support the head"-grejen. Jag tänker att om jag gör det minsta fel så händer en massa hemskt. De är ömtåliga, de där. Sedan fick jag hjärnsläpp och glömde bort min pin-kod och som den otåliga människa jag är ville jag inte vänta tills jag kom på det igen, vilket jag gjorde typ en timme efter det sista försöket innan puk-koden, så nu är mobilen helt otillgänglig för mig. Från Lillis gård kunde jag se ut över Grynnan och jag har märkt att den är badvänlig i år, vilket gör mig lycklig. Kanske man lyckas ta sig dit ut i år.

Jag fick se när laxarna hoppade idag. Jag gick ned till älven och badade fötterna. Det var skönt, sådant saknar jag mycket när jag är i Stockholm. Att bara få stå och bada fötterna i lugn och ro vid älven är en av de bästa sakerna med sommaren. Det är en sådan sak jag inte kan vara utan, det är någonting jag måste ha men som jag inte längre får. Men bilden av hur det är finns alltid kvar inom mig och gnager som skoskav i sinnet ända tills jag går ned till älven nästa gång. Det är som katarsis.

All too well

Jag har velat blogga en del på sistone, men så fort mina fingrar hänger över tangentbordet har lusten försvunnit. Vad ska jag skriva om? Mitt liv har börjat återfinna ljusglimtarna som jag aldrig trodde jag skulle få återse, och samtidigt har ingenting känts så hopplöst meningslöst som nu. Men det vill jag inte skriva om här. Så jag berättar för er om Taylor Swifts låt All too well. Jag behövde inte höra låten mer än en ett par gånger förrän jag skulle ha fått mig en ny favoritlåt med Taylor. Både poetiskt och känslomässigt höjer sig låten över alla andra och med dessa två egenskaper i kombination blir låten ett oslaget mästerverk. När jag hör på den dör jag och föds åter på nytt varenda gång. Inte undra på att man blir beroende av den, att det nästan blir fysiskt omöjligt att byta låt när den väl börjat.

Platsa in

Tåget är 55 minuter försenat, men det är okej. Jag lämnar mitt Norrbotten, men jag kommer snart tillbaka. Gjorde det mest piteaktiga man kan då jag käkade palt idag. Med mjölk till så klart. Sedan sade jag hejdå till mina underbara vänner (som till och med lånar ut sin hivtröja till mig så jag inte behöver se störd ut när jag skyddar mitt hår - friends for life alltså ;)) ). Jag har haft det skitbra här uppe, kan man lugnt säga. Jag vill inte härifrån för att åka till Stockholm, jag saknar det inte ens. Den jag saknar är min älskade pojkvän. Jag är definitivt redo för Göteborg nu. Jag längtar tills jag får börja om där och uppleva min nya stad. Stockholm är ju också fint, men jag har tröttnat. Det spännande och intressanta är som försvunnet. Men så är det typ med alla ställen förutom hemma, tycker jag. Men vem vet, kanske Göteborg blir den stad jag förälskar mig i? Men det finns en stad som jag vill nå. Den finns på ön som ligger på andra sidan vattnet, och det är den som är mitt mål. Ett steg närmare...

Mygghelveten

Blodsugarna vill in
De surrar där utanför
Jag river i mitt skinn
Fast jag vet jag inte bör

Biten har jag blivit
över hela min kropp
Förståndet jag övergivit
och likaså mitt hopp

Oh, well. Whatever. Never mind.

Life is stupid and contagious.

Det är hit man kommer när man kommer hem

Hemma i två dagar nu. Jag har hunnit döda en djävla massa flugor och bli biten av en djävla massa myggor. Död åt dem alla. Jag plockade blommor igår. Det var mycket rogivande. Man gör inte nog mycket sådant i Stockholm; bara plocka blommor, titta på hur träden svajar eller doppa sina bara fötter i älven och känna den mjuka botten mellan fötterna. Eller för den delen, känna det hårda gruset under fötterna. Inte lika angenämt kanske, men samtidigt är det ändå ett förehavande som känns naturligt för mig och som skänker mig ro. När jag säger att jag gillar att åka ut till Ljusterö säger en del att de inte alls tycker om det och säger att det inte finns något att göra där. Men jag behöver inte mer än mig själv, och kanske lite sällskap förstås, för att ha roligt och känna mig tillfreds. Naturligtvis är stadslivet roligt också, annars skulle jag inte vilja bo i en stad. Men det är skönt att få "komma hem" ibland. Jag kallar det hem även om jag nu officiellt, enligt myndigheterna och eniro, är skriven i Göteborg. =) Men som Euskefeurat sjunger: Det är hit man kommer när man kommer hem.

Jag söker mig uppåt

Jag åker hem ikväll=packningsångest. Jag har alltid en känsla över att jag har glömt något när jag åker iväg. Då tänker ni "Alla har den känslan, även jag. Det är normalt. Du har inte glömt något." Nej. Känslan är befogad. Sluta utgå från dig själv. Jag har glömt min sminkväska, mitt bagage, min handväska (med p-piller i ska jag tillägga!), bara för att nämna några saker. Sedan glömmer jag alltid mina paraplyer i lokaltrafiken och jag har även glömt min plattång på kortare resor. Min plattång är viktig för mig; den symboliserar min frihet att uttrycka mig. Men det kommer nog att gå bra. =) Jag vet att jag redan har packat det viktigaste. Förutom Gustaf. Honom har jag inte packat ned. Han kan inte följa, men som tur är har jag honom som väntar på mig när jag kommer tillbaka igen.

Visst är det skönt att sitta med honom i Humlegården.

Men älvens mystik lockar för starkt. Jag måste dit.

Mig

Vem försöker jag lura? En ständig ängslan över livet som det ter sig. Det här var aldrig vad jag ville. Jag hatar kompromisser, de slutar alltid med att ingen får vad de egentligen vill ha. Oförmögen att ändra det som behöver förändras. Ett grepp som inte lossas. Älska

Forever. Whatever.

Okej, ge mig en sådan här så blir jag nöjd.


Jag kan inte kalla mig Foo Fighters-fan för jag har inte hört nog många låtar av dem. Men de flesta låtar jag faktiskt har hört gillar jag och dessa är vad som spelas i mina högtalare nu. Jag tycker att de har mycket att komma med i sina texter, i alla fall av vad jag hittills har hört.

One of these days

Jag tror fortfarande

Jag tror fortfarande att 90-talet var för tio år sedan. Bara i någon sekund eller så innan jag hinner samla mina tankar och inser att tio år sedan var år 2003. Jag vet inte varför jag har fastnat i att vi fortfarande lever på det tidiga 00-talet. Ibland saknar jag hur saker och ting var på 90-talet/början av 2000-talet. Antagligen mest för att jag var ett barn på den tiden och det som fanns då var sakerna jag växte upp med. Ibland tänker jag att det inte är att bli äldre man är rädd för, utan att det är att förlora bitar ur ens förflutna. För varje dag som går glömmer man bort ytterligare en sak. Vissa minnen bär man med sig hela livet, men man skapar ännu fler allt som tiden går och en del faller helt enkelt i glömska. Och när man glömmer glider man längre och längre bort från det som var då. Man distanseras och kan inte leva i det förflutna även om man strävar efter att göra det. Som jag. Jag har insett att jag befinner mig på en konstant jakt efter det nya med ena foten i det förgångna. Jag tappar greppet om nuet och låter sekund efter sekund glida iväg medan jag sitter och minns min barndom eller flyr framåt mot en värld jag inbillar mig kommer vara bättre än denna jag befinner mig i just nu. Så är det ju inte hela tiden, men nog ofta för att jag ska hinna vakna upp och undra hur året kunde rinna ut genom mina händer som sanden i händerna på ett barn.

Kanske kommer denna insikt betyda något för mig, kanske förändrar den till och med mitt liv. Men det vet man aldrig förrän tiden har gått, förrän man faktiskt har levt just nu, i denna stund, med ögonen öppna.

Emellan

Och livet går vidare. Ännu en dag har gått och det enda jag har gjort är att titta på regnet och lyssnat på Taylor Swift och Nirvana. Jag drömmer så knäppt; det tänker jag också på. Mina drömmar har ett sätt att ta grepp om mig och hålla sig kvar resten av dagen efter att jag vaknat. Det finns en återkommande person jag drömmer om. Jag skulle säga att jag inte vet varför, men det är så tydligt för mig att denna person representerar en sak. Ibland undrar jag om det är någonting jag saknar, det som den symboliserar. Ibland inser jag att jag har just det. I ett mellanland går jag omkring och tänker på dessa drömmar, inte riktigt här men inte heller långt borta. Jag lämnar inga spår där jag tassar omkring, jag är ett snäpp närmare drömmen än verkligheten. Väck mig inte.

Säger det bara

Nu när den smärre chocken över att ormen Harry släppte ut i ettan faktiskt var Nagini måste jag bara tillägga att det ju inte är undra på att typ ingen förstod det när hon skrev att ormen föddes i fångenskap.

"Ormen lyfte på huvudet. Harry sade "Kan du höra mig?" Ormen nickade "Du är från Burma. Var det fint där? Saknar du dina föräldrar?" Ormen visade mot en skylt och Harry läste "Född i fångenskap" "Jaha" sa Harry"

Detta är ur Harry Potter och De Vises Sten. Då är det inte så konstigt att man bara ser på det som en tidig introduktion till ormviskning.

Och så det

I'm not afraid
Long live all the mountains we moved
I had the time of my life fighting dragons with you
I was screaming long live the look on your face
And bring on all the pretenders
One day we will be remembered

Typiskt

27 grader och starkt solsken! Inga moln så långt ögat kan nå... Och jag är fast inne på jobbet! Det är inte ens mitt pass, men jag tog det för att jag behöver pengarna. Mogen och ansvarsfull? Nej, pengadesperat och uttråkad. De få som faktiskt lyckats pallra sig hit måste ju ha varit på solsemester nyss för annars förstår jag inte hur de kan motstå solljuset och värmen. Jaja, jag har ett bra jobb i alla fall. =)

Sista dagen

Sista dagen, pennan läggs ned
Nu går vi ut, alla ska med
Men en liten del lämnas här,
det är minnena vi alla bär

En liten, liten ramsa om avslutet från skrivarlinjen som äger rum imorgon. Det känns nästan overkligt. Jag älskar att skriva, men nu kommer jag ju att få skriva helt och hållet på egen hand. Jag antar att det som skrämmer mig är att inte ha tid att göra det. Och självklart kommer jag sakna att höra klassens verk, för man blir ju så fäst vid vissa stilar, och det här med att få höra vissa dikter som jag helt enkelt bara önskar att jag hade bredvid mig på sängkanten så att sömnen kunde bli lugn. För det finns talanger på skrivarlinjen, det finns många oupptäckta talanger som inte blir publicerade överallt så klart. Men jag kan inte hjälpa att tro att åtminstone någon av oss kommer nå långt.

Födelsedagen

Nu har födelsedagen förflutit och jag är 21 år. Födelsedagen firades med Gustaf, Issa, Jonathan och Jakob. Vi hade picknick i Humlegården och sedan åkte jag och Gustaf hem och grillade. Tidigare på dagen åt han och jag tårta. Jag beställde den från Vete-katten. Den smakar gudomligt och den finns som bakelse också, vilket var hur jag upptäckte den.
Så här gott kan det vara:

Blombuketterna var så klart mina! ;)

Börja om

Om ni inte hittar mig
är det för att jag inte vill bli funnen
För jag ska ta tåget till Nice
och överge mitt namn
Det är ingen idé att ropa
Den jag var är redan bortglömd

Uppläsning

Ikväll har jag läst upp dikter på Sundbybergs bibliotek med min underbara klass. Alla gjorde det superbra. Det var inte så många i publiken, men det var ju faktiskt 5 personer utöver oss och bibliotekarien. Och 60% av den publiken kom för min skull! ;) He he, inte så svårt att dra ihop den siffran när det inte var så många där, men det var  så himla roligt att de kom! Gustaf, Issa och Jonathan bland andra var det som såg till att vi skrivare inte behövde läsa upp dikter för oss själva.

Glassigt

Vår lärare var sjuk och kunde inte komma till skolan idag, vilket resulterade i diktskrivning, promenad från Hagaparken till universitetet och glassköp vid Mariatorget. Först var jag tvungen att dra hem för att byta kläder för det var så himla varmt idag!

Här är en bild på mig vid Mariatorget. Mm, glass!

 

Lycka

Det är Sikforsväder idag, tänkte jag när jag gick mot tunnelbanestationen i Råcksta denna morgon. Vad menas med det då? Jag vet inte. Det är en känsla man får utav vädret. Kanske är det vindarnas friskhet eller den överhängande regnskuren som väntar på att bryta sig loss som påminner om den fuktiga luften vid älven om sommarkvällarna. För det är just sommaren jag tänker på allra oftast när jag tänker på Sikfors, och så barndomen. Det är alltid soligt i mina minnen, men så var det nog inte i verkligheten. När jag gick i mina tankar såg jag en flicka som sparkade en sten framför sig. Stenen for än hit än dit och flickan följde efter den i sin lek. Det verkade finnas en outgrundlig lycka hos henne. En lycka som jag inte kan ta vid, men jag har gjort det förut. För jag har också sparkat en sten framför mig och följt dess nyckfulla väg. Jag har gått på vägen som kantas av björkar och känt ren och skär glädje, jag har kunnat släppa taget om min omvärld. Då kände jag en lycka jag idag endast finner genom att fly från min omvärld. Vare sog det gäller en promenad i skogen eller genom en uppdiktad berättelse om något fantasikittlande.

I sko heim.

Dagen har varit sjukt jobbig, orkar inte berätta om det. Den präglas av nummer åtta (fick vänta på alla tåg idag i 8 min. vardera. Sammanlagt blev det cirka 1 timme. Hur?!) och plankning i t-banan som resulterade i ett stort blåmärke med tillhörande svullnad på benet. Jag hatar SL.

Men imorgon åker jag hem! Jag skiter fan i att jag måste kliva upp tidigt och att det tydligen bara är kring 7 grader där, för jag ska hem och gå i skogen med hundarna, träffa brorsbarnen och bara njuta av att få vara i Sikfors och slippa betongen, höghusen och SL. Nu ska jag packa väskan.


Denna bild på hundarna är så charmig just för att det känns så typiskt att det alltid är någon som tittar bort eller blundar när man ska ta kort, i det här fallet sker både och.

Huvudstadsliv

Idag har det varit så himla fint väder så jag och Gustaf bestämde oss för att åka in till stan. Vi for till Djurgården och promenerade där. Vi tänkte fika i Rosenlund, men det var jättelång kö så vi tänkte att vi skulle käka på en grill eller något istället. Så när vi är på väg in till stan ser vi inget annat än café-spårvagnen! Vi skyndade oss att hoppa på den och fick riktigt gott fika samtidigt som vi fick en bra åktur runt Djurgården och Strandvägen.
Så här ser den spårvagnen ut:

Bilden är tagen från internet, för jag kan fortfarande inte ladda ner några bilder från min mobilkamera. Denna tur kan rekommenderas till alla som befinner sig i Stockholm under helgerna, det är då den går nämligen.

Vi tog Djurgårdsfärjan över till Slussen och gick till Katarina Bangata för att gå på en street food market, men de hade börjat he ned allt, vi kom för sent. Men nästnästa söndag ska vi dit. Nästa söndag är vi i Sikfors. =) På onsdag blir det utforskning av Shake käk, en pop up-restaurang som varje onsdag förvandlas från Judith och Bertil till Shake käk, såsom jag har förstått det i a.f.

Det här är det roliga med att bo i Stockholm; att gå på olika aktiviteter och utforska en hel massa gamla saker. Det är därför jag ville hit. Jag gillar inte att bara sitta i någon förort flera dagar i rad och inte göra något. Det kan jag göra var som helst. Det här ska jag ta vara på medan jag bor här så jag kan komma ihåg Stockholm som den stad den kan vara, den staden jag gillar!

Nyttig eller inte nyttig?

Har jag, den starkaste rösten för främjandet av att slippa träna och slippa hela äta-nyttig-mat-annars djävlar-hetsen, gått och blivit nyttig?! Nej, inte det. Men nu när sommaren är på intåg och snön är borta från marken sedan ett par veckor får jag äntligen chansen att göra allt det där härliga som man vill göra och som även råkar infalla under kategorin motion. Att åka roller blades är så himla skönt, för man kan bara susa förbi alla gångtrafikanter utan att känna sig så uppenbart överlägset snabb som man gör på en cykel. Det är en mer en känsla av frihet, att vara snabbare, att hinna se mycket mer på den stunden man hinner vara ute. Ja, ända tills man måste stanna för alla grushögar som ligger lite här och var i vår kära huvudstads förorter. Eller till exempel när man inser att man måste vända om efter tio minuter för att alternativet är att fortsätta åka och komma hem med stora blåsor på fötterna.

Att ta långa promenader är också väldigt härligt, men självklart är de bäst att ta om sommarnätterna i skogen när ljumma vindar blåser doft av sav och vilda blommor och trollbinder mig. Fast att ta långa promenader med Gustaf är super också för då får man en chans att prata om allt man kan tänkas vilja prata om. Vi spelar badminton en gång i veckan nu när jag jobbar på frescatihallen. Det är roligt att göra det tillsammans med honom, även fast han vann mot mig senast.

Nä, något nyttighetsfreak blir jag nog aldrig. Men att det är skönt att få röra på sig och sporta, det förnekar jag inte!

Du ska inte tro det blir sommar

Livet går vidare, men på en ny adress. Sedan i lördags har jag bott i Råcksta och jag gillar det än så länge. Att slippa springa omkring med en tygkasse full med kläder och smink är definitivt något jag kan leva med. Idag har jag och Gustaf shoppat. Jag handlade lite kläder, bland annat ett par träningsshorts som jag kan använda när jag och Gustaf spelar badminton. Mina gamla var ett par gröna, inte så smickrande ena, så det är jag glad över att ha hittat. Nu slipper jag springa omkring som ett mongo i gröna shorts med inbyggda nättrosor typ, you know the one. Nu kommer jag bara springa omkring som ett mongo i snygga shorts. ;)

Jag har en strategi som ska göra att sommaren kommer snabbare. Jag klär mig som om det vore varmt när vindarna egentligen blåser kallt. Resultatet blir att jag trotsigt går i iskall motvind samtidigt som jag fryser häcken av mig eftersom att allt jag bär är en sommarklänning med en tunn jeansjacka över. Egentligen har jag bara anammat hela "Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nå'n sätter fart"-andan. Känns mer som att den borde ha låtit mer: "Du ska inte tro det blir sommar." Punkt. Där kan den sluta. Och det är bara första maj ännu. Jag är nog bara en bortskämd norrlänning som åker ned till Stockholm och förväntar sig att det ska bli Bahamas-väder redan kring Valborg. Ack.

Mindblowing

Min hjärna ställer fortfarande in sig på det här.

Vad sade du sade du?!

Dagen som gått, tider som flytt

Idag har jag tagit ett stort steg närmare att flytta ihop med Gustaf. På lördag ska mina grejer köras till honom, men redan idag har jag tagit hit mina kläder och mitt smink. Mina prylar kommer ligga i förvaringslådor som ska köras till Göteborg sedan. Tänk, om ca. 3 veckor är lägenheten vår och jag kommer faktiskt vara skriven på orten jag bor. Har inte hänt på flera år. Kanske jag till slut får mig ett riktigt hem, då fattas bara katten. Men jag känner om Sikfors såsom man sjunger: "det är hit man kommer när man kommer hem." Låt mig aldrig komma så långt ifrån den skog jag vandrat i tusentals gånger, den som jag vuxit upp i.

Hyresvärdsuppdatering

Jag vill tvätta, han tvättar. Han är bara 1 person! Hur ofta kan han tvätta egentligen?! Han tvättar typ var tredje dag minst - återanvänder han samma plagg varannan dag eller?! Det verkar vara hans hobby att tvätta. Han ska alltid tvätta när jag ska göra det också. Men värst av allt är när han tar ned min (torra) tvätt från strecket för att hänga upp sin! Both rude and creepy! Han tar ofta upp tvättstugan i flera dagar, men själv får man inte ha uppe sin tvätt någon dag extra någon gång. Inte om det krockar med en av hans tusentals tvättider. Tro mig, han kan vänta med tvätten.

Suck.

Hysteri

Kulturnatten var ett misslyckande.
Gustaf vann KM.
Hundratals tjejer står utanför Grand Hotel och inväntar Justin Biebers ankomst imorgon. Tydligen tror de inte på att han inte är där ännu.

Ok, fördjupning. Jag skulle gå på en del grejer på kulturnatten igår men insåg att det var lönlöst. Typ allt var fullbokat och kön till slottet var ca. 300(!) meter lång. Det var sjukt många som ville gå på allt. Vi såg att det fanns goda chanser att komma in på Nobelmuséet i alla fall, av förklarliga skäl visade det sig. Utställningen var inte så bra, så vi drog ganska snabbt. Jag är dock ägare av penna som  doppas i bläck, inkl. bläck, efter en tur i presentshopen. Jag älskar presentshopar, där finns nästan alltid något man vill ha.

Gustaf vann klubbmästerskapet i hoppning idag. Han är bäst. Jag är sämst för jag missade det, men det flyttades bakåt en timme så jag hann inte dit. Vi firade med en burgare på favorithaket, Beefeater Inn. Enkelt, men härlig stämning. Jag såg en från Parlamentet där idag.

Justin Bieber har jag ingen vidare fördjupning på annat än att 6 stycken hade svimmat av nervositet. De får ju skärpa sig! Jag fattar om de vill vänta utanför hotellet och så, men att skrika så fort en bil rullar in för att det kan vara Justin Bieber känns lite väl.

Inlärning/mos i skallen

Just nu är jag slutkörd efter mina inlärningspass på frescati. Inte för att de har varit hårda mot mig eller så, helt enkelt för att jag har fått på tok för lite sömn. Jag klev upp fem i morse för att jag skulle hjälpa till att öppna hallen och var supertrött efter en lång dag av både skola och jobb dagen innan. Tänk er då att kliva upp klockan fem på morgonen. Inte så kul, nej. De är riktigt snälla där och de är riktigt bra på att lära ut. Jag tycker de verkligen är pedagogiska, man känner verkligen att de är måna om att man ska våga fråga och inte känna jättestor press på att klara allt perfekt första gången.

Efter mitt avslutade inlärningspass mötte jag Gustaf, hans mamma och hans kusin på stan. Vi gick omkring en stund, besökte bland annat en koreansk butik och fikade på Vete-katten (som hade gott om tomma platser för första gången någonsin). Efter det for vi hem till honom och jag passade på att sova en stund (det är den energin jag går på just nu). Det var roligt att de hade besök av hans kusin, när man inte träffar sin egen släkt så ofta är det kul att kunna prata lite med Gustafs. Jag var dock inte på det bästa humöret idag kan tilläggas. Jag tycker inte någon kan klandra mig för det. Sleep deprived me, will never stop being grumpy me. ;)

Jag ska lägga mig om inte alltför länge, jag ville bara he in lite nya låtar på mobilen och skriva av mig lite här på bloggen.

"Att lära sig är inte en barnlek; vi kan inte lära oss utan smärta."
- Aristoteles

Jobbigt

Jag fick jobbet på frescatihallen! Jag ska på min första utbildning imorgon, sedan ska jag på tre utbildningar till och så börjar jag jobba på tisdag! Det känns så skönt att ha ett jobb nu, över sommaren och allt. Det enda jag tänker på nu är att jag måste ha ett jobb till hösten också, men det är verkligen en stor, tung sten som lyft från bröstet nu. Jag måste skippa skolan lite nu när jag utbildar mig, men det får vara så. Jag har ett jobb! Det här är ett jobb jag tycker verkar himla roligt också. Att få sitta i receptionen och informera folk om vad som gäller, ta betalt och att få använda mina språkfärdigheter känns jättekul. Detta är för övrigt det andra jobbet jag fått genom kontakter. Hur många har jag fått genom att skicka CV:n? Svar: 0. Det säger någonting. Jag behöver kontakter i Gbg.

Antologiarbetet är typ helt klart, i alla fall när det kommer till själva texterna, vad som ska stå och så vidare. Det känns också jätteskönt! Jag är inte helt nöjd med två av texterna jag tog med, men det blir nog bra ändå. Förhoppningsvis blir inte det här det största jag någonsin lär göra.

Småsaker

Nu har jag ansökt till en del kvällskurser i Göteborg som jag förhoppningsvis kan ta. Jag behöver bara ett jobb först... Det blev en skrivarkurs på 15 hp och en kurs i Göteborgs historia, även den på 15 hp. Framtiden känns så ostadig när det kommer till det ekonomiska, men jag hoppas åtminstone att jag får jobbet jag gick på intervju för. Jag tyckte det gick ganska bra, men han skulle intervjua fler personer och de kanske har mer erfarenhet eller något, man vet aldrig

 Jag har inte mått så bra varken igår eller idag, så jag stannade hemma från skolan. Jag mår dock bättre nu. Jag hade en del att göra till antologin, men det kan inte hjälpas. Jag får göra det imorgon. Det ska bli skönt när arbetet med den är över, det har gett negativ effekt på min inspiration, känner jag.

Jag pratade med Micke idag och det får mig att längta hem ännu mer, i synnerhet när han sade "Jag vill vara med dig!" Jag saknar honom och mina andra små brorsbarn så himla mycket och är det någon som kan göra mig riktigt glad så är det att prata med någon av dem. Att se Buffy hjälper också, vilket jag ska göra innan jag lägger mig.

Men det allra bästa, det som hjälper allra mest, är att ha en Gustaf att ty sig till.

Extrajobb

Jag ska till frescatihallen idag och prata med en person angående extrajobb där! Issa var så snäll och tipsade mig om det. Om det inte vore för det taskiga vädret hade allting varit skitbra! Jag väljer kyla över hög luftfuktighet. Jag har ansökt om jobbet i Sikfors och jag hoppas att jag får det eller bara något! Nu ska jag dra för jag och Gustaf ska till Sundbyberg en snabbis innan vi ska till universitetet så jag kan prata med den där personen.

I'd like to be my old self again, but I'm still trying to find it

Rädslans tre djup

Issa sade att hon kanske ska sommarjobba i Piteå, vilket får mig att känna mig bättre till mods över att söka jobb i Sikfors. Jag har känt mig lite nere över det eftersom att Gustaf inte kommer kunna vara där uppe med mig så mycket. Utan honom är tiden inte lika mycket värd. Men måste man så måste man. Fast helst skulle jag vilja vara här i Stockholm.

Göteborgsflytten annalkar. Livet ter sig som en hägring. Jag är fast i tankebanor och samma uttjatade ord som alltid härjar fritt och tänder eldar inuti huvudet på mig. Samma gamla djävla känsla som jag bara vill bli av med, men den hemsöker mig. Jag vill så gärna flytta...

Ibland önskar jag att du bara kunde vara kvar och att jag åtminstone skulle ha haft dig, men du kommer till mig i mina drömmar och det skänker själen ro. Jag har drömt om dig så ofta på sistone och det känns som att det verkligen är du som kommer till mig för att låta mig veta att jag inte behöver vara rädd.

Diktarens dilemma

Jag tror att jag har kommit in i något slags skrivkramp. Allt känns så fel och så konstigt. Så fort jag ska göra något känns det konstlat. I och med alla kommentarer från exempelvis textsamtal och så känns det som att jag måste tänka på varje minsta lilla grej jag gör. Jag vill inte vara med på textsamtalen för jag tycker att de förstör. Det är ju inga färdiga grejer jag lämnar in alltid! Det som jag verkligen är nöjd med själv bryr jag mig inte ett dugg vad folk säger om, det är inte så att jag inte kan hantera andras åsikter angående mina verk. Däremot blir jag så störd av att folk kommenterar halvfärdiga grejer som man ändå måste lämna in bara för att faktiskt ha någonting att lämna in. Jag vet att karaktären inte har ett namn, jag vet att meningen känns lång, jag vet att... Ja, ni fattar. Detta gäller även positiva kommentarer - de stör mig också. Jag har aldrig kunnat hantera ett "Fan, vad bra, Marika." Så fort någon säger det till mig rörande något jag åstadkommit blir jag självmedveten och övertänker allt ända tills jag blir så dålig på det att jag måste börja om från början igen.

Jag känner mig också så dum själv som ska kommentera på andras texter, så jag försöker ta stavfel eller specifika ord och lyfta fram dem eller saker som är rent allmänna för texten. Men jag misslyckas nog med det ibland också och säger saker som de redan vet själva. Jag behöver ingens kommentarer. Jag känner själv när saker är som bäst för mig. Jag skiter i andras subjektiva synpunkter (eller objektiva för den delen) - jag skriver för min egen skull! Om andra tycker om det eller inte rör mig egentligen inte i ryggen.

"En författare är en människa som har svårare att skriva än andra människor."
- Thomas Mann