måndag 27 augusti 2018

Faller på plats

För första gången på väldigt länge känns det som att bitarna börjar falla på plats. Jag har ett mål och med detta specifika mål en ljusare framtid. Förut när jag sade att jag inte visste vad jag skulle göra och tog ett steg i taget sade en del att "men det kan ju vara skönt också". Detta med all välmening och jag förstod ju vad de menade. När jag i slutet av 2011 insåg att jag inte alls ville bli översättare, som jag trott, så kändes det både tråkigt att inte veta vad jag ville göra, men också som att jag hade alla möjligheter i världen att göra just det jag ville göra. Men när jag insåg att jag faktiskt inte visste vad jag ville ett år senare, två år senare, tre år senare, så blev det bara kaosartat till slut.

Jag läste en utbildning som inte passade mig för att jag hade en bild av att det var en "seriös" utbildning och skulle ge mig ett jobb. Nu inser jag att de mest seriösa utbildningarna jag gått är de jag har lärt mig något om mänskligheten av och dessutom lärt mig något om mig själv och det jag faktiskt tycker om att göra; litteraturen, socialantropologin, de baltiska kurserna, o.s.v. De kommer jag att bära med mig resten av livet.

Nästan tre år efteråt sitter jag här och har precis kommit på det jag vill göra. Jag är en bit på vägen, men har en god bit kvar. Om 2,5-3 år kan jag vara färdigutbildad och söka jobb inom mitt nya yrke. Det är ett yrke som är viktigt och där den ena dagen inte är den andra lik, verkar det som. Men jag ska hålla det för mig själv ett tag till, låta det stå orört från grävande händer bara ett litet tag till. Kanske jag kan nämna det imorgon, en vecka eller en månad. Just nu är det här mitt och jag vill njuta av den här känslan, att bitarna har fallit på plats, ett litet tag till.

onsdag 15 augusti 2018

Funderingar

Och här sitter jag och funderar och funderar. Jag trodde att jag visste vad jag ville bli. Att jag ville klättra i kontorsvärlden, styra upp saker och ting. Men efter att ha jobbat på kontor inser jag att det kan döda själen rätt snabbt om man hamnar på fel ställe. Så istället spelar organisationen större roll - vad är det för verksamhet. Samtidigt har jag börjat söka mig till andra ställen, där jag t.ex. kan jobba mer praktiskt. Då funderar jag istället om jag kan tänka mig ett sådant jobb resten av livet eller om det kommer att tära på mig att utföra monotona uppgifter. Men så tänker jag att i ett par år kan jag göra det i alla fall, tills jag har listat ut vad jag annars vill jag göra. Men så tänker jag också att det finns jobb där man inte behöver göra samma sak gång på gång och där man inte sitter på ett kontor hela tiden, utan har olika arbetsuppgifter som gör att man blir friare. Och som jag faktiskt kan tänka mig att jobba med. De jag har kommit på hittills är: folkhögskolelärare, skolkurator och diakon. Omedvetet rankade i den ordning som det är svårast att utbilda sig till med den utbildningen jag redan har. (D.v.s. från svårast till lättast.) Men det jag helst av dessa tre vill bli är just folkhögskolelärare.

Men jag känner att jag har ju alltid vetat vad jag vill bli. Fast det räknas ju inte i andras ögon eller på kontot i slutet av månaden, men tänk att det är det jag har varit mest glad och stolt över de senaste åren. Att jag skrivit lika mycket det senaste året än typ de två åren innan dess spelar inte roll för någon annan. Endast för mig. Men det är alltid någonting och snart kanske jag kan skicka in något till förlagen. Jag vet inte. Om jag bara kunde utbilda mig till mitt drömyrke som så många andra, eller om jag åtminstone hade något jag kunde tänka mig att göra nästan lika mycket som det. Men nu sitter jag här och har som vanligt funderat för länge.