Miss Understood

Idag kom Florian hit. Det var kul. Fast det började regna precis när jag gick ut för att möta honom. Fast mitt hår förstördes inte för att jag tog med mig ett paraply. Jag gillar regn och paraplyn, men det går lika bra att gå i regnet med paraply som utan. Om man inte måste visa sig bland folk som inte bor i byn d.v.s. Annars ser jag ut som en djävul med en dålig hårdag. Jag menar det.

Jag, mormor, morfar och Frank for till Bobo, Hanna och Kalle och grillade idag. Det var trevligt. Jag sms:ade med AL! =D Och jag fick även veta att mamma kommer imorgon så jag slipper åka hem till Sikfors! That's nice. Jag hoppas att hundarna följer med, jag fick ju träffa dem så lite igår.

Jag brukar ofta ha svårt för att säga vad jag känner. Inte för att jag inte kan finna orden, tvärtom så brukar jag finna många olika sätt att säga orden på. Problemet är att jag är rädd... Ibland har jag tänkt att jag ska göra det, men det blir inte av för att jag är för rädd att förlora, ja, något. Jag önskar att jag kunde berätta vad jag verkligen känner, men jag är för rädd att visa mig sårbar. Jag är rädd att folk ska använda vad jag säger emot mig. Att de ska se mig som svag. Så, jag observerar hellre andra människor, och när det kommer till min tur att säga något så kommer det fram en tanke som skriker "Stopp!" varje gång jag ska säga något som avslöjar något om mitt riktiga jag.
Jag vill egentligen bara radera det här, men det finns ett hål i staketet, som omringar mina tankar om frigörelse... Jag tar en chans. Jag kanske kommer att få ångra det här. Jag vet inte ens om det är den här människan jag vill vara, men jag måste bort från det jag är nu. Jag måste ta ett steg framåt. Jag måste försöka! För hur många gånger har jag inte sagt att jag ska sluta? Nu gör jag det verkligen. Ett steg i taget.

Just wish I weren't such a douche... =/