Saknad

Hundarna har åkt iväg samma dag som min Gustaf åkte tillbaka till Stockholm. De skulle ju trösta mig medan han var borta, nu har jag ingen. =(
 

“The greatest pleasure of a dog is that you may make a fool of yourself with him, and not only will he not scold you, but he will make a fool of himself, too.” - Samuel Butler

Låter rimligt

Nu vet jag varför jag aldrig fick mitt brev från Hogwarts!
De tar ju bara in personer från Storbritannien och Irland!

Återstoden av dagen

Jag har en rädsla. Det är en sådan där rädsla som ligger inuti kroppen och slår rot. Jag har försökt att berätta om den, men varje gång jag gör det hör jag hur löjlig den låter. Det är inget att vara rädd för, jag är ju så ung och har hela den oförutsägbara framtiden framför mig. Men så tänker jag på Doktor Glas ord om att mig gick livet förbi... Så jag tystnar och känner hur det där som skrämmer mig tar ett ännu fastare grepp om hjärtat och klämmer åt.

Såsom Stevens i Återstoden av dagen, känner jag att jag står här lämnad med återstoden av dagen och ett helt liv tillryggalagt. Det tycks som vore mitt liv över; att jag fick min chans men att jag sumpade den. Nu är jag förvisad att gå bland de levande som en skugga. Det finns saker som kan få mig att se ljust på framtiden, men hoppet räcker inte nog långt för att skräcken ska försvinna. Jag tror mig ha en aning om hur jag kan möta min rädsla, men med detta skulle jag förlora all mening jag har i livet. Det är en paradox; fånga lyckan till priset av just den.

Säg inte till mig att det inte är hela världen,

ty mina öron skulle blöda

- Bayside, fritt översatt av mig

Vingar av grenar

Vingar av grenar får mig att flyga
trots att jag aldrig lämnat stigen

Källan

Katarsis

Typ hela dagen har spenderats hos min bror. Alla mina brorsbarn har varit där och det var jättekul, jag fick till och med hålla min brorsdotter. Fast jag är lite rädd för hela det här "support the head"-grejen. Jag tänker att om jag gör det minsta fel så händer en massa hemskt. De är ömtåliga, de där. Sedan fick jag hjärnsläpp och glömde bort min pin-kod och som den otåliga människa jag är ville jag inte vänta tills jag kom på det igen, vilket jag gjorde typ en timme efter det sista försöket innan puk-koden, så nu är mobilen helt otillgänglig för mig. Från Lillis gård kunde jag se ut över Grynnan och jag har märkt att den är badvänlig i år, vilket gör mig lycklig. Kanske man lyckas ta sig dit ut i år.

Jag fick se när laxarna hoppade idag. Jag gick ned till älven och badade fötterna. Det var skönt, sådant saknar jag mycket när jag är i Stockholm. Att bara få stå och bada fötterna i lugn och ro vid älven är en av de bästa sakerna med sommaren. Det är en sådan sak jag inte kan vara utan, det är någonting jag måste ha men som jag inte längre får. Men bilden av hur det är finns alltid kvar inom mig och gnager som skoskav i sinnet ända tills jag går ned till älven nästa gång. Det är som katarsis.

All too well

Jag har velat blogga en del på sistone, men så fort mina fingrar hänger över tangentbordet har lusten försvunnit. Vad ska jag skriva om? Mitt liv har börjat återfinna ljusglimtarna som jag aldrig trodde jag skulle få återse, och samtidigt har ingenting känts så hopplöst meningslöst som nu. Men det vill jag inte skriva om här. Så jag berättar för er om Taylor Swifts låt All too well. Jag behövde inte höra låten mer än en ett par gånger förrän jag skulle ha fått mig en ny favoritlåt med Taylor. Både poetiskt och känslomässigt höjer sig låten över alla andra och med dessa två egenskaper i kombination blir låten ett oslaget mästerverk. När jag hör på den dör jag och föds åter på nytt varenda gång. Inte undra på att man blir beroende av den, att det nästan blir fysiskt omöjligt att byta låt när den väl börjat.

Platsa in

Tåget är 55 minuter försenat, men det är okej. Jag lämnar mitt Norrbotten, men jag kommer snart tillbaka. Gjorde det mest piteaktiga man kan då jag käkade palt idag. Med mjölk till så klart. Sedan sade jag hejdå till mina underbara vänner (som till och med lånar ut sin hivtröja till mig så jag inte behöver se störd ut när jag skyddar mitt hår - friends for life alltså ;)) ). Jag har haft det skitbra här uppe, kan man lugnt säga. Jag vill inte härifrån för att åka till Stockholm, jag saknar det inte ens. Den jag saknar är min älskade pojkvän. Jag är definitivt redo för Göteborg nu. Jag längtar tills jag får börja om där och uppleva min nya stad. Stockholm är ju också fint, men jag har tröttnat. Det spännande och intressanta är som försvunnet. Men så är det typ med alla ställen förutom hemma, tycker jag. Men vem vet, kanske Göteborg blir den stad jag förälskar mig i? Men det finns en stad som jag vill nå. Den finns på ön som ligger på andra sidan vattnet, och det är den som är mitt mål. Ett steg närmare...

Mygghelveten

Blodsugarna vill in
De surrar där utanför
Jag river i mitt skinn
Fast jag vet jag inte bör

Biten har jag blivit
över hela min kropp
Förståndet jag övergivit
och likaså mitt hopp