måndag 22 april 2019

Tillbaka

Idag kom vi hem från Gullholmen. Jag pallar inte. Jag vill aldrig åka därifrån. Fast jag åker inte dit för naturen och det pittoreska och hela det köret. Jag åker dit för att därute finns bara saker att göra för stunden. De säger att man ska ta dag för dag, men det är ju bara dag för dag av samma ändlösa ting. Men inte där, där kan du sova om du är trött, där kan du läsa om du vill; där kan du göra det du vill men som det annars känns som att du inte borde. Därute finns inte den känslan; det finns inget du egentligen borde göra, det finns ingenting annat som du hade kunnat göra istället. Nu är det över.

tisdag 2 april 2019

Eden

Ibland färdas jag genom tid och rum till ett sinnestillstånd, en känsla jag kände när solen lös in genom fönstret och jag ser den, gul och glödande mot tapeten. I nästa sekund förflyttas jag mot ett nytt minne av en känsla jag hade när jag promenerade och kände sommarsolen mot huden och energin spratt i kroppen. Sedan står jag inne på Kioskbaren och ska välja godis, jag andas in den där typiska kioskdoften av godis och andra sötsaker. Detta har skett på en sekund, och sedan tas jag tillbaka till nuet. Jag sitter kvar på samma sätt som jag gjorde innan och jag nickar åt det någon säger, men inombords är jag berörd av dessa lyckliga minnen och undrar över vad som kan ha framkallat dem. En strimma av vårsol eller ett ljud som påminner om någonting jag inte riktigt kan placera, men som ändå för mig tillbaka till något som var värdefullt just för att det var så vanligt då. En enkel stund som endast innehöll det ögonblick jag befann mig i då. Hade jag vetat då att det var vad lycka var skulle jag inte minnas det idag.

söndag 31 mars 2019

Nostalgi

Förflutna dagar, endast omtyckta för att de innehåller något som endast kunde fångas efter att det redan var för sent. De rena känslorna kan endast upplevas när ögonblicket är förbi. Solens strålar bränner för hårt, men efteråt kommer deras hetta att eka på huden. Stunder av lycka som vi bara levde igenom kommer vi senare att återgå till och le åt, något vi inte kunde förstå då. Ett fragment av en värld som kanske inte ens existerade när det skedde, men som är det verkligaste du har känt nu. Och du håller kvar vid dem, för du vet inte att du är i en sådan stund i just detta ögonblick.

torsdag 21 mars 2019

Projekt

Jag har precis varit och pratat med en person angående att lära ut lite svenska till tyska volontärer som kommer till Göteborg i höst. Först trodde jag att det skulle vara ett volontärarbete, men det verkar som att det kommer att bli en ersättning också. Det gör mig lättad, för det var just konkurrensen mellan jobb som ger pengar och det här, som är givande men som kanske hindrar mig från att ta vissa jobb, som gnagde i mig. Men nu känns det bättre. Jag har aldrig lärt ut svenska förut, jag trodde upplägget skulle vara lite annorlunda. Jag ska själv få välja ut lite litteratur som vi ska använda och så. Det ska bli intressant.

Ikväll ska jag på min första bokcirkelträff. Egentligen har det redan varit två träffar, men jag har råkat missa just båda dessa. Men idag är det min tur också! Det är en arbetarbokcirkel och det är en del av oss som läste svensk arbetarlitteratur som temakurs förra våren som är med i den. Det var en bra bok vi läste till denna gång också. Den heter Ingenbarnsland och är skriven av Eija Hetekivi Olsson. Jag rekommenderar den.

Nu ska jag läsa lite arbeten till imorgon.

onsdag 20 mars 2019

I'll take my chances with the rain



The sky’s not gonna fall
Well, maybe it will
And even though you never call, I hear you still
Even if the papers say to stay inside all day
I’ll take my chances with the rain
With the rain


Det där som nästan kväver dig

Nu har jag lämnat in mitt arbete i psykologi. Det känns bra, nu är det bara provet i kognitiv psykologi och en del annat som ska göras. När jag är klar med provet kommer jag att kunna andas ut lite. Men jag har fortfarande inte meddelat vilka veckor jag kan sommarjobba i fabriken. Jag har många problem med det där stället och ett av dem är hur man kommer dit, inte får en introduktion, de ansvariga ansvarar inte för att man ska lära sig allt utan man kastas bara in i det genom att gå bredvid någon, ingen säger något om min utveckling där - ska jag bara lära mig en maskin eller flera? Det finns inga rutiner. Antingen får man en chef som detaljstyr eller så får man något lika dåligt, om inte sämre, chefer som lyser med sitt ointresse för vad som händer dig. Det är bra och duktiga kollegor som visar mig hur man ska göra med maskinerna, men så länge ingen säger något annat så får jag ju vara på "min" maskin så länge den är igång. Sådant tycker jag är jobbigt. Jag gillar inte när man inte kan vara självständig på arbetet, och för att vara det krävs att man vet exakt vad man ska göra. Maskinerna krånglar så mycket att jag inte alla gånger vet hur man ska fixa det heller, men servicekillarna har mycket att göra och det går inte att lita på att de kommer alltid. Som sagt, det är mycket som strular.

Nu ska jag gå vidare till att gruva mig inför nästa uppgift, det är sedan gammalt.

I need something to sing about

Äntligen är jag klar med mitt arbete till utvecklingspsykologin. Okej, jag har bara arbetat i totalt fem dagar med den, men det innebär inte att jag inte har känt mig lite stressad. Imorgon ska den finslipas och lämnas in. Sedan har jag bara två andra uppgifter att ta itu med. Tre om man räknar med min nästa kurs, som det verkar som att vi har en inlämning till allra första veckan. Förhoppningsvis blir det inget stort arbete. Men det är ändå inte det som får mina käkar att dras mot varandra (ni som gnider tänderna mot varandra vet vad jag snackar om), utan det är att jag imorgon ska meddela min chef på fabriken om vilka veckor jag kan jobba i sommar. Alltså, inga? Jag skojade bara, men ärligt talat vet jag inte hur jag ska göra. Jag ska jobba en vecka i juni i alla fall, men jag ska nog börja se mig om efter ett nytt jobb för jag kan inte fortsätta med ett jobb där man bara får jobba på sommaren. Dessutom vantrivs jag så mycket där. Jag hatar det så mycket, jag tror ingen kan förstå mig. Jag kommer att gruva mig inför att jobba en vecka i sträck ända tills det är över. Kanske jobbar två veckor i juni så jag slipper få sommaren förstörd. Jag får se. Efter ett par månader där har jag fler mardrömmar om stället än jag någonsin haft om mitt kundtjänstjobb. Men jag stannade kvar för pengar är pengar, men nu när man bara får jobba på sommaren är det inte ens värt det. Jag har ju varit sjuk och behövt ta igen så mycket skolarbete direkt efter det så jag har inte haft möjlighet att jobba som vikarie heller de senaste par veckorna. Jobben måste ju matcha mina kunskaper också nämligen och det har ärligt talat varit rätt fattigt med sådana jobb på sistone. Spanska eller matematik på gymnasienivå är inte min grej direkt. April ska nog gå bättre.

Jag längtar så innerligt till nästa söndag, för då är jag klar med allt (förhoppningsvis). Jag behöver verkligen åka till Gullholmen, det är det enda stället där man kan andas ut. Det finns inget skolarbete där ute, det finns inga aktiviteter eller evenemang. Allt som finns är stugan, böcker, TV och själva ön. Flera dagar borta från all stress, med bara Gustaf och Tasse. Det är det jag lever för.