På väg framåt

Idag har jag och Gustaf varit i stan. Göteborg är en härlig stad. Vi hittade ett jättebra pizzaställe, Pizzeria Haga. De är ett av ställena som gör de godaste pizzorna jag ätit. Efteråt kollade vi in avenyn och så fick Gustaf sig en saftmaja som han velat ha så länge. Han hittade den på en Myrorna-affär som var på hela fyra våningar. Ikväll ska vi bara stanna hemma och ta det lugnt för nu är vi äntligen (nästan) färdiga med inflyttningsbestyren. Det ska bli skönt att komma in i vardagslivet här sedan. Jag kommer blogga från datorn sedan, just nu har vi inget internet. Vi har köpt en sprillans ny bärbar Samsung som dessutom ser fin ut. Men det roliga är att den är utan cd-spelare. Är de nya tidernas teknik mindre praktiska än föregångarna? Jag lämnar er där.

Äntligen hemma

Nu har jag bott i mitt hem i Göteborg i två dagar, denna blir den tredje. Vi har hunnit få till det mesta här hemma och nu kan man verkligen se att detta är ett hem, till skillnad från lagerlokalen den såg ut att vara tidigare. Vi har fått de flesta möblerna nu, men tills vi fått vår garderob får kläderna ligga i resväskan. Fast så har jag ju levt hela sommaren igenom. ;) Nu ska jag göra mig i ordning så att vi kan åka till stan och handla det sista till lägenheten innan Gustaf åker till ridningen. Kanske hinner man med att strosa lite i stan också. =)

Just nu

Imorgon bär det av, då flyttar jag till Göteborg. Jag har längtat så mycket, men jag känner mig ändå nervös. Men det är väl så det brukar vara. Denna gången flyttar jag tillsammans med Gustaf, så det känns ännu roligare än sist jag böt stad. (Tänkte köra på norrländskan.)

Idag har hans morföräldrar tagit avsked och jag har tagit avsked av Stockholm. Jag har hunnit gå på Vetekatten, Gunnarsons och Kafé 44 en sista gång innan flytten, och det känns lite sorgligt. Samtidigt känns det så himla bra. Nu gör jag det, jag tar klivet ut från tians trampolin. Vattnet väntar där nere på att ta emot mig, men för en stund förblir jag tyngdlös. Just nu ska jag låta hjärtat rusa.

Gamla tider

Idag var min sista jobbdag på Frescatihallen. Det var skönt att veta att jag är ett steg närmare Göteborg, samtidigt som det känns lite konstigt att jag inte ska komma tillbaka dit något mer. Just nu längtar jag bara så himla mycket tills på onsdag då jag åker till min nya stad. Jag försöker fokusera på de ljusa sakerna i livet just nu, dessa små ting som kan göra att allting känns mycket lättare. Jag vet att jag har sagt att jag inte ville tillbaka till norr så snabbt, men just nu hade jag gärna tagit mig en lång promenad i skogen med Muffin och Cookie. När jag var ute i skogen med hundarna, då var jag lycklig.

På morgonen om tre dagar åker vi iväg. Jag längtar så otroligt mycket efter att få detta kapitel av mitt liv avslutat och påbörja det nya. Denna tid i mitt liv har haft sina upp- och nedgångar, men en sak är säker, den har präglat framtiden för mig i Göteborg.

Rakryggad

En vän frågade en gång vad jag skulle sakna mest med Stockholm. Mitt hjärta har fler än ett svar, men jag säger skrivarlinjen. Av flera orsaker, men mest för att det symboliserar så mycket för mig och för vad det har öppnat upp för mig. Och så klart för alla fina människor vars liv och texter man fick ta del av; det var ju inte det sämsta, om man säger så. Nu fortsätter jag den vägen ensam, men stärkt. Kanske jag inte blir publicerad inom tio år, eller ens någonsin. Man kan inte veta sådant, men jag gör åtminstone vad jag älskar att göra och det är mer än vad man kan säga om säkert hälften av landets befolkning. Det är vad som gör ryggen min rak.

Längtan

Emilia

Idag döptes Emilia. Hon är så fin och söt. Efter dopet åkte vi till folkan och åt smörgåstårta och fikade. Jag måste nämna smörgåstårtan för jag älskar smörgåstårta! ;) Emilia fick så fina presenter, bland annat ett lapptäcke som hennes mammas kompis hade sytt själv. Det var superfint, men det var förstås de andra presenterna också. Vi tog en hel massa bilder, men något är fel på vår kamera så de flesta blev suddiga. Här har ni en som inte blev det:

Jag och Emilia

Dop

Jag tycker att det är roligt att gå på dop. Det är en fin anledning för sammankomst. Det är anledningen till att jag inte har något emot namnceremonier. Själva meningen med dopet finns ju inte kvar då, men ett dop är mer än Gud och kyrkan, i alla fall för vissa. För mig är själva dopceremonin viktigast, men utan det sociala, det där speciella firandet inriktat på dopbarnet efteråt, är dopet inte lika mycket en mänsklig sammankomst eller lika trevligt. Och just det är egentligen vad en namngivningsceremoni går ut på, vilket är en fin sak eftersom att man visar omtanke för sitt barn.

Jag tror att vid tiden för dopet är det inte så att man släpper in barnet i Guds trygghet, man öppnar en väg för barnet till Gud. Jag tror att vem som helst med ett gott hjärta kommer in i himlen, att tro på Gud eller vara medlem i kyrkan är inte vad som krävs; det är bara sådant man gör för att utöva och visa sin tro. Sedan får man tro vad man vill, man behöver till och med inte tro på någonting. Jag tror att det är så det funkar hos Gud också, även fast det inte alltid gör det bland människorna.

Ro

Just nu befinner jag mig i Sikfors. Igår köpte jag en doppresent åt Emilia och jag skrev dessutom ett litet rim i dopkortet. Jag hoppas att det är något hon kommer kunna läsa och tycka är roligt när hon blir äldre, speciellt med tanke på att jag inte kan träffa mina syskonbarn så ofta när jag bor över hundra mil ifrån. I övrigt har jag hälsat på min äldsta bror och min syster. Imorgon är det dags för dopet och det ska bli roligt.

Just nu njuter jag bara av att ta det lugnt och varva ned. När jag kommer tillbaka till Stockholm är det en hel del som ska hinnas med mellan jobbdagarna. Men om mindre än två veckor befinner jag mig i Göteborg och njuter av att få bo med min älskade i ett underbart område i en fin stad.

Vänskap

 Nu packas det för att åka hem. Just nu saknar jag Muffin och Cookie så otroligt mycket. Det finns inget tryggare än en hund som vaktar en, för de är villiga att göra allt de kan för att försvara dig om de är i det tillståndet. Villkorslös kärlek och oändlig lojalitet är vad du får av en hund. Just nu känner jag att jag är i stort behov av just den tryggheten och det lugnet som mina hundar kan skänka mig. Det hände något efter jobbet igår som får mig att sakna skyddet de kan ge mig ännu mer.

Jag brukar titta på Mannen som kan tala med hundar. Mest har jag fastnat för det programmet eftersom att jag tänker på en hund vi hade när jag var liten, Compis. Hon var en underbar hund, men de sade att hon flög på vår andra hund, Sunny, och visade andra aggressiva tendenser så de avlivade henne till slut. Jag brukar tänka att om bara Cesar hade varit där hade han kunnat hjälpa henne, då hade hon fått leva. För hon må ha varit mycket livlig och busig, men hon skulle aldrig någonsin medvetet ha skadat mig (även om hon sprang iväg så jag släpades några meter bakom henne i kopplet när jag var liten...). Hon beskyddade mig när jag var rädd och det i sin tur ledde till att jag kände mig stärkt. Cesar Milan säger att hundar känner av energier. De förstår inte vad vi säger, bortsett från vissa inlärda kommandon naturligtvis, men de kan ändå förstå i vilket mentalt tillstånd vi är i och agera utifrån det. De är verkligen otroliga djur och enligt mig är de även de allra bästa för de besitter de mest önskvärda egenskaperna man kan önska sig. Och idag får jag åka hem till två varelser som kommer hälsa mig med viftande på svansen och en tass i luften. Det är den sannaste vänskapen du kan ha.

Att hitta hem

Nu har jag och Gustaf varit i Göteborg och tittat på lägenheten tillsammans. Jag älskade den och hela området vi bor i är så underbart med sina trähus i fina färger. Gustaf ska dit till helgen och måla om. Jag längtar så otroligt mycket tills vi flyttar, men nu är det bara två veckor kvar innan jag verkligen bor där jag är skriven, något jag inte har gjort på fem år. Jag ska få en bostad jag verkligen kan kalla hem igen. Men inte bara Lindholmen är underbart, hela staden är det. Göteborg är en underbar stad och jag är extra förtjust i Haga.

Imorgon åker jag till Sikfors, men nu ska jag iväg och jobba.

Verkligheten

Igår var jag och Gustaf på Mio och valde ut möbler till vår lägenhet. Vi ska beställa dem över internet och få dem hemkörda till vår lägenhet. Imorgon går även första flyttlasset till Göteborg. Jag valde att följa min svägerskas råd, att ta med mig mina grejer på mina tågresor när jag åker mellan Stockholm och Göteborg. Först tyckte jag inte att det skulle bli så bra, men nu har jag insett att det är det bästa, och i princip enda, alternativet för en fattig kyrkråtta som jag. Detta innebär alltså att jag ska åka till Göteborg imorgon och se lägenheten med mina egna ögon för första gången. Det ska bli jätteroligt.

Det är i stunder som dessa, när man packar sin resväska full med flyttgrejer, som man funderar "Kanske jag borde bestämma utbildning nu..." . Om man blir något som ger bra med pengar slipper man skyffla grejer fram och tillbaka på tågresor hela tiden. ;) Jag måste utbilda mig till något "riktigt", och det snart, eller vara för evigt fattig. Men det betyder inte att jag tänker ge upp mina drömmar, det kan inget få mig till.

Mister Potter no here

Göteborgs universitet

Jag kom på att jag glömt att meddela att jag kommer läsa en grundkurs i psykologi i Göteborg på 30 hp till hösten och jag har tackat ja till danska på 15 hp (jag har nämligen planer på att bo i Köpenhamn i framtiden och jag älskar språk, så det är ändå inte bortkastat även om jag inte flyttar). Jag hade tänkt anmäla mig till Göteborg genom tiderna också, den är på 15 hp. Så, nu är ni lite mer uppdaterade på vad jag kommer att läsa på Göteborgs universitet.

Upplopp

I natt drömde jag att jag var inne på Georg Jensen och att de sålde servettringar som jag stod och beundrade. Jag tänkte i drömmen att jag skulle köpa dem senare, men så kom ett snobbigt butiksbiträde och sade till mig att jag skulle gå därifrån och att jag ändå inte hade något där att göra eftersom att jag aldrig skulle kunna betala för det där ändå. Jag skrek åt henne alla möjliga sorters glåpord och stack ut från butiken med det förnärmade och uppretade butiksbiträdet efter mig tillsammans med en annan anställd. Längs den kullerstensbelagda backen gick jag min väg nedåt, vanmäktig men rasande inför hennes förolämpningar. Och så skrek jag åt dem med ursinne i rösten: "Jag ska starta ett upplopp för vad ni har gjort era djävla överklassnobbar." Något liknande i alla fall. Och så drog jag till Kafé 44 för att samla på mig åsikter liknande mina. Så jag gick till vattnet, i drömmen låg kaféet vid Kanslikajen. Men de hade konsert där och pank som jag var hade jag inte pengar till inträdet så jag drog därifrån. Men jag lämnades ändå med en känsla av att leva, att vara del av något stort som jag står för.

Idag upptäckte jag att det var länge sedan jag lyssnade på Three Days Grace. Jag tycker att deras låt Riot är passande till vad jag drömde.

 

Jag slutar alltid förvånas av hur kraftfulla drömmar kan vara och hur mycket de kan påverka en. Inte konstigt med tanke på att drömmarna är en nyckel till ens undermedvetna. Det må kanske inte vara så roligt att läsa om mina drömmar, men jag tycker att den var lite rolig och det är min blogg så jag bestämmer. Känslan som lämnades kvar är stark och jag kan fortfarande dra energi ur den. Det här var vad jag behövde.