Än så länge

Nu är jag återigen hemma, men denna gång utan min Gustaf. På ett sätt känns det tråkigt, men det blir nog kul ändå. =) Tågresan upp bestod av lite novelläsning samt samtal och kortspel med tre andra tjejer som skulle upp till norr. Jag brukar inte prata med de andra i kupén, men ibland funkar det. Micke och Theo är här och busar! Och det snöar! Mycket alltså, för snön har (tro det eller ej) även fallit ned i lilla stora ful-fina Stockholm som jag älskar/hatar. Det är trevligt att vara här. Än så länge...

Känslostorm

Och så kom oktober med ytterligare glädje och besvikelser. De väger tungt. Stormen inom mig har ännu inte lagt sig och jag undrar när den kommer att göra det, det känns inte som något som går att nå ännu. Mina drömmar växlar sig mellan fasansfulla känslostormar till vardagliga ting, men den gemensamma faktorn är att de alla lämnar spår av oro efter sig. Ibland känns det som att det jag drömmer är sant och ibland drömmer jag om det som är sant, även om det inte skett ännu. Jag flyr in till böckernas värld och jag konfronterar mina känslor i mitt skrivande. Men bara hos en enda kan jag släppa allt och låta mina själatyngder lätta.