Jobb och jul

Jag har nu skickat in mina referenser till arbetsgivarna som jag var på intervju hos igår och därmed är sista pusselbiten lagd från min sida. Eller nja, nästan, jag har ju faktiskt utdraget från belastningsregistret att skicka in också, men det kommer när det kommer. Nu får jag bara hoppas att allt annat går vägen. Däremot tror jag att min referens från mitt förra jobb tror att det är ett jobb inom administration, men det är ju som montör. Haha, det finns andra förväntningar på en när man har läst på universitetet. Men mitt ultimata mål är att doktorera. Men vem vet vad man gör i framtiden? När jag började på universitetet så var det för att bli översättare, sedan dess har mycket förändrats.

Idag ska jag handla julklappar åt Gustaf. Jag tycker att det är svårt att köpa julklappar åt någon som aldrig önskar sig något. För mig funkar ju alltid en bok, men Gustaf har ingen sådan grej. Jaja, det är ju tanken som räknas. Jag längtar tills på lördag för då ska vi äta julbord på Villa Godthem. Däremot vägrar jag äta julbord/julbordsrester någon annan gång än då och på själva julafton. Senast vi firade i Stockholm blev jag tvingad att äta det fyra dagar i rad och då blev jag så pass less på julmat att jag blev illamående vid tanken på potatis, köttbullar, skinka och korv. Jag kunde nästan bara äta tacos, det var det enda jag var sugen på för det var vad som kom längst ifrån julmat smakmässigt. Jag har lärt mig min läxa den hårda vägen.

Tankar om Tasse

Imorgon ska jag på jobbintervju. Det känns nervöst, men när det är gjort är det gjort och då kommer det att kännas bättre bara på grund av det. Jag hoppas att jag får jobbet, det skulle kännas skönt. Allra helst jobbar jag natt, men dagpasset känns också okej. Jag tar förstås vilket pass jag än får. Man kanske kan få byta till nattpasset efter några månader. Mest av allt vill jag inte att Tasse ska behöva vara ensam. Jag tycker att det är jobbigt att lämna honom ensam bara i tre timmar om vi går på stan. Jag längtar hem till honom då. Men vi kanske kan skaffa en till katt, då hade det nog känts bättre. Birmor gillar sällskap, men vem gör inte det?

På tal om Tasse har han blivit mycket större nu. Det går så snabbt, men ändå är han inte helt fullvuxen förrän vid ca tre års ålder. Han brukar sova vid något av mitt eller Gustafs huvud på natten. Jag är så glad att vi har honom. Överlag märker jag att jag är på mycket bättre humör och samtidigt har jag fått ett syfte med att vara hemma. Man blir gladare av honom, han "pratar" väldigt mycket, det vill säga jamar, men det ska vara väldigt vanligt bland Birmor.

Julvärd

Jo, förresten, apropå julen - nu kommer jag låta som en gammal bitter gumma med inget bättre för mig än att klaga, men så stämmer det ju ganska väl in på mig, så jag kör på ändå. Men jag tycker inte om valet av julvärdar i år. Är det bara jag som är lite less? Lotta är klockren i hennes minspel gällande Eriks barnsliga beteende, men det sistnämnda blir lite väl löjligt ibland. De lär väl vara mycket mer seriösa som julvärdar förstås, men överlag är jag faktiskt lite less på deras koncept. Hypen är lite över nu liksom. Jag vet inte.

Men det jag tycker minst om är att de inte ska sända det i realtid. Alltså, är inte poängen med att ha någon som sitter där på julafton att alla de som är ensamma på självaste julafton inte ska behöva vara just så ensamma? Att det vet att det sitter en person där och presenterar programmen och är just så ensam som kanske den som sitter hemma i TV-soffan och tittar? Vad är ens poängen med att ha en julvärd då? Varför inte bara låta Pekka Heino spela in en presentation i förväg varje år? Ibland känns det som att vi bryr oss mer och mer, men samtidigt mindre och mindre. Det är som att folk ska visa att de bryr sig om andra, men när det gäller de där symboliska sakerna så spelar de ingen roll längre.

Jag hoppas på att SVT inte tänker lika mycket på trender i framtiden, utan tänker mer genuint och långsiktigt. Jag tror att i dagens värld kommer man längre med ett sådant tänk.

Nä det inte går som tänkt

Min dator är trasig nu, den går inte att starta. Jag använder Gustafs istället och tackar mig själv och de högre makterna för att jag kom på i tid att föra över alla mina bilder på en extern hårddisk. Det jag saknar är skolarbete jag hade velat ha kvar och min CV-mall. Jag tog ett CV som jag hade skickat via mail och laddade ned det, så jag behövde inte börja om från början i alla fall. Gustaf hjälpte mig med att skriva ett CV till en viss tillverkare av bilar och jag ska skicka in det när jag kan skapa en ny profil. Jag kunde inte göra det nyss nämligen, antagligen för att jag redan har en profil där. Men jag får väl ta bort den och göra en ny om man inte kan ha flera stycken. Jag kan inte skriva att jag har läst på universitetet för då vill de tydligen inte ha en och så får man ju ett nytt test om man inte har gjort det förut, så det är lika bra att göra en ny. Jag hoppas att det går vägen, jag ska prova igen imorgon.

Jag hade planerat och sett fram emot hela veckan att se Ensam Hemma och äta pizza, för jag blir alltid sugen på pizza när jag ser dem äta det i filmen. Men så såg jag nyss att den inte finns på någon streamingtjänst. Så det får vara, men frågan är bara vilken julfilm jag nu ska se på. Jag tyckte att det var lite skralt med just jufilmer på Netflix och de andra tjänsterna i år. Men det kan inte hjälpas, jag får se vad för något annat som finns helt enkelt.

Tasse

Nu har i princip hela november gått sedan jag senas skrev. Mitt bloggande har blivit så sporadiskt nu för tiden. Inte för att jag inte har något att säga, men jag tar knappt fram datorn ens dessa dagar. Tasse sitter bredvid mig och undrar vad jag håller på med. Han försöker kliva på datorn, så jag har fått sudda ut en massa som han har skrivit, t.ex. en hel radda sjuor... Ja, så var det det här med Tasse. Vi skaffade honom i söndags. Eftersom jag inte har något arbete är jag hemma med honom om dagarna. Egentligen hade jag gjort honom till utekatt om det inte vore för att vår lägenhet som vi ska få i februari är på andra våningen. Då hade han kunnat göra av med den mesta energin utomhus, för annars attackerar han mina händer och hoppar upp på bordet hela tiden. Det är kul att busa och leka med katter, men när det blir varenda en av hans vakna stunder så blir jag lite galen! Och så blir jag även galen för att katter inte förstår kommandon. "Måste jag verkligen komma dit och personligen lyfta ned dig 10 gånger för att du ska fatta att du inte får vara på matbordet? Just det, du förstår det fortfarande inte!" Typ så. Det är väl egentligen det som är jobbigt: att han verkligen alltid måste busa (men så är han ju kattunge så det lär ju gå över snart) och att han inte fattar när jag säger åt honom. I övrigt är han jättegosig och han verkar i alla fall fatta att han heter Tasse. Han är jättegosig när han ligger och sover i sängen och nu ligger han lugnt bredvid mig och tittar lite ut i luften bara. Jag ska se om en klätterställning kanske gör att han inte lika gärna hoppar upp på just bordet, men så tror jag även att det kommer hjälpa när vi flyttar in till tvåan för en etta är nog inte så rolig för en innekatt. Jag visste att han var busig, för det enda han gjorde när vi hälsade på hos hans uppfödare var att leka! Men alla andra äldre katter som bodde hos Tasse var så lugna, inklusive hans mamma och pappa, så jag tror att han blir så sedan också. Nu ligger han och sover sött bredvid mig.

Tasse är en jättefin och jättesöt katt, men även väldigt busig, kan jag sammanfatta det. Här får ni en bild på honom.

Ghosts of internet past

Hemsidor jag brukade älska/gilla, men som nu inte längre finns:

Hogwarts.nu

Alla Harry Potter-älskares favorit. Om du inte hade läst alla böcker så gjorde det inget... för ingen hade det. Så länge sedan var det, att enbart några av böckerna hade givits ut. Man samlade pengar, designade sin figur och hade bara allmänt kul.

Quizilla

Ett av mina livs största internet-kärlekar. Man gjorde sina egna quiz, man tog andras quiz och bara hade kul. Återigen - bara en massa kul. Jag läste nyss att den lades ned 2014 efter att ha köpts upp av några andra och blivit sämre. Tragiskt. Jag minns en gång att jag samlade på mig A-Team-frågor som jag skulle göra ett quiz av på Quizilla sedan, men jag tappade bort mina frågor så det blev aldrig något av det. Det var jävligt bra frågor dock. Jag älskar sådant i ren allmänhet, att försöka kartlägga en personlighet eller något som karaktäriserar en sak för att sedan uttrycka det i frågor.

GoFish

Jag har bara med den här för att skryta om att jag var en av de första som använde Youtube. Inte för att det är något att skryta om, men jag har så lite att komma med så jag gör det ändå. Youtube blev till 2005 och jag började se filmer där samma år. Innan youtube fanns fick man alltid hoppa runt på olika sidor för att försöka hitta ett klipp man letade efter. GoFish var en av dem. Där satt man och kollade på Family Guy-klipp och annat som man tyckte var kul då. Eftersom att jag sökte runt på olika klipp hela tiden så hittade vi Youtube snabbt.

Hamsterpaj

Här kollade man också videor, men lite mer knäppa sådana som Ansiktsburk, Salad Fingers och the Llama Song. Det var skitroligt på den tiden. Nu tittar man på dem och ba: heh.

Lunarstorm

Ingen förklaring. Eller jo, först hatade jag Lunar men så skulle jag skaffa en bara för att se vad det var och så blev jag fast. Har aldrig upplevt sådant drama igen efter det försvann, haha. Som dåtidens Facebook.

Tre goda ting

De dagar jag tycker att jag har fått mycket gjort är de då jag bäst lyckas distrahera mig från dekadensen, men ärligt talat är den ständigt närvarande. I veckan är det Gadden i alla fall, så då får jag komma mig ut lite och ska se vilka företag som kommer till mässan i år. I år ska jag även försöka ta reda på lite mer om masterutbildningarna, jag tror de brukar ha representanter där.

Jag har ännu fler saker att se fram emot den här veckan. Taylors nya skiva släpps på fredag. Det har jag sett fram emot sedan augusti, då vi fick veta att den var på g. Jag hoppas att låtarna som ännu inte släppts är bättre än de som redan släppts. Gorgeous är bäst av dem. Look What You Made Me Do och Call It What You Want är bra, men kommer inte upp i samma nivå som tidigare riktigt. CIWYW är ändå den bättre av de två. Jag gillar inte Ready For It och Taylors white girl rap, den är lite pinsam. Dock gillar jag refrängen. Om någon bryr sig.

Förutom detta har jag även Riverdale att se fram emot varje vecka. Den serien gav mig liv igen. Jag menar det. Jag kommer säkert göra ett Riverdale-inlägg bara för att jag gillar den serien så mycket.

Gadden


Omslaget till Reputation, Inte min favorit, men det är innehållet som räknas.


Riverdale

Harry Potter

Jag hittade Harry Potter-frågor och eftersom jag älskar HP kunde jag inte motstå att besvara dem själv.

Vilket elevhem skulle du tillhöra?

Gryffindor. Jag har gått igenom det här förut i ett enskilt inlägg, men i korta drag för att jag hela mitt liv har försökt att vara modig och det har drivit mig framåt mer än något annat. Min känsla för vad som är rätt och fel och att stå upp för det är en stark del av mig. Här är länken till mitt Gryffindor-inlägg: Gryffindor

Vilket djur skulle min Patronus vara?

En rund liten labrador med glittriga ögon, jag tror inte att det skulle kunna vara något annat

Vilket skulle vara mitt favoritämne på Hogwarts?

Försvar mot svartkonster, trollformellära och förvandlingskonst. Jag hade älskat att lära mig nya trollformler och det känns som att i dessa ämnen fokuserar man på det mest. Jag hade suttit och tränat på trollformler som Harry gjorde inför Turneringen i Magisk Trekamp, fast hela tiden.

Favoritplats i Harry Potters universum?
Hogwarts.

"Hogwarts will always be there to welcome you home."
- J.K. Rowling

Inga fler kommentarer.

Dina favoritcitat?

“Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?”
- Albus Dumbledore

Ibland finns det saker som vi inte kan förklara, men förstå; som vi inte kan se, men känna; som inte har hänt ännu, men som vi kan föreställa oss. Hela vår världsuppfattning finns i våra huvuden, det betyder inte att det inte är verkligt. Jag har intresserat mig för diskurser på sistone och de funkar lite på samma sätt, kan man säga. Men det betyder inte att man inte kan få ut någonting ifrån dem, tvärtom anser jag och många andra att det finns mycket att hämta om vår förståelse för omvärlden i analysen av dessa.

Favorithändelse i böckerna?
Typ varje gång Harry gör en episk diss. Jag älskar kaxiga Harry och han skiner inte igenom i filmerna på samma sätt som i böckerna.

Favoritkaraktär?
Harry Potter. Det finns ingen tvekan där för mig. Det är han man får följa genom alla sju böcker, hans tankar, känslor och handlingar. Man kan känna igen sig i så mycket hos honom samtidigt som han är annorlunda från en själv också. Dessutom är han rolig.

Det jag älskar är att han aldrig förlorar sin kärna, även om han tillfälligt förlorar fotfästet i världen. Han slutar aldrig kämpa även fast han förlorar så många längs vägen. Han har lätt för att på en gång visa sina mer intensiva känslor för stunden, men kan låta de gå över minst lika snabbt.

Det finns många fler anledningar till varför han är min favoritkaraktär, men det är i grund och botten detta som är kärnan i det hela.

November

Inne i november. Jag gillar inte den svenska skrivregeln att stava månader med liten begynnelsebokstav. November. Det ser bättre ut, det ger månaden sin egen identitet snarare än att reduceras till en i mängden. En månad, november. Månaden November. bell hooks är en författare som medvetet har valt att stava sitt namn med små bokstäver för att inte ta bort fokus från sina verk. Jag förstår tanken, men jag tror att effekten blir den rakt motsatta. För ett namn som blivit förminskat till ett ord bland alla andra väcker människans intresse och hon frågar varför författaren fråntagit sig sitt namn, för så funkar skriftspråket.

I talet får månaderna ta plats. Majs mjuka förkunnande att våren är här och sommaren snart anländer faller platt när man ser det nedtecknat: maj. Som ett ord i mängden, inget att fastna vid; ögonen rör sig vidare. I november faller den första snön och frosten biter sig fast, men November står skrivet i den första snön och frostnätterna.

Härmed ber jag för poesins skull och människans beroende av den att vi kan skriva November som en egen entitet, inte en beskrivning.

Levnadsförhållanden

Jag kom på en massa saker jag skulle göra och nu när jag har gjort några av dem kan jag inte komma på fler. Saken är bara den att jag vet inte om jag kom ihåg att göra allt eller om jag bara inte hade fler grejer att göra. Jag borde skrivit ned dem men jag kom på det när jag skulle sova, så det blev inget av det. Ibland vaknar jag när Gustaf ska gå på morgonen och ibland, som i morse, börjar jag tänka på saker så att jag inte kan somna om på direkten. Men i morse kom jag på lösningen! Jag började tänka på varför man inte kan känna sig lika pigg när man ska upp till skola eller jobb jättetidigt, utan att man alltid är jättetrött då. Så jag föreställde mig att jag skulle kliva upp för att gå till skolan och att min väckarklocka precis hade ringt och helt plötsligt sov jag. Det är orättvist hur livet funkar.

Det hade varit skönt om vi hade haft en tvåa åtminstone, livet blir lite instängt i en etta. Samtidigt vill jag liksom inte köpa en lägenhet i närheten för flera miljoner även om jag hade haft pengarna. Då håller jag hellre ut ett tag till och ser om vi kan få en annan hyreslägenhet. Men men, vi får se. Kanske det blir en tvåa ledig i den interna bostadskön... Skojade bara, det kommer aldrig att hända. Vi har liksom stått i den i fyra år nu, såatteh... Men jag är inte bitter!

Bästa halloween på länge

Igår gick jag och Gustaf på Halloween på Liseberg för första gången. De hade dekorerat med pumpor och anställda var klädda i olika spökklädnader och zombieutstyrslar. De var riktigt obehagliga! Vi åt middag, dissade den två timmar långa kön till ett av spökhusen och gick till ett annat spökhus med hälften av kötiden. Det var inte läskigt, det var bara mekaniska skräckdockor och sådant, men på slutet var det en i Scream-mask som hoppade fram och skrämde mig. Först trodde jag att det bara var ännu en docka, men stunden då den rörde sig mot mig insåg jag att så inte var fallet. Efter det såg vi en föreställning som var lite småkul. Den var nog mest riktad till barn, men var ändå underhållande. Vi ställde oss inte i kön till skräckhuset vi först tänkte gå på igen. Jag frös och vi kom båda fram till att kvällen hade varit bra ändå. Ibland är det sällskapet som gör aktiviteten och gårkvällen hade inte varit densamma utan Gustaf.

Underbara dagar bakom oss

Jag hittade en del gamla bilder...

Sommaren 2013

Elvis badar och leker, jag har skitstora glajjor

Mamma med Emilia, en vecka gammal

All for the aesthetics

Oklart

Jag blir bara halvfärdig med allt. Nya idéer söker fäste, men faller snart ned i avgrunden. Inget räddningsförsök görs.

Efterlyst:

Mening

Att få se något mer

Jag skulle vilja åka till New England. Jag skulle vilja se Vermont i höstskrud, se de pittoreska småstäderna i Rhode Island och Connecticut, kolla in Harvard University i Massachusetts, se bergen i New Hampshire och de typiska New England-broarna i Maine. Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Vermont på hösten

Övertäckt bro. Finns inte bara i New England, men är mer typiska för denna del. New Hampshire och Vermont har flest övertäckta broar.

Småstadsidylliska butiker i Connecticut

Dumt av mig

Den värsta känslan är när man ser en jobbannons för ett jobb som verkar bra, kanske till och med perfekt, och så läser man längst ned, när man redan hunnit sätta sig in i vad jobbet går ut på, att det står "minst 5 års erfarenhet inom detta fält" och man känner sig som Taylor Swift i låten White Horse varenda gång.

Insikt

Det finns få värre saker än att påpeka ett problem och därmed bli sedd som problemet. Jag återvände hit under falska förutsättningar. Jag sökte ett hem och fann en återvändsgränd - jag är besviken.

Efterlängtad

En gammal bild, men ändå. Jag saknar honom.

Utan avsked

Ibland kan det vara jobbigt när man inser att man är på en annan våglängd än en annan, som man tidigare känt precis tvärtom med. Ibland kan det vara jobbigt att försöka få folk som inte vill förstå att förstå. Någon som kanske är i helt fel miljö eller som bara förändrats. Vi alla förändras och det är så det är. Men när det sker så finns det vissa man förändras i samma riktning som och vissa man förändras i motsatt riktning från. Det innebär inte att man måste ta bort den andra personen från sitt liv, däremot försvinner känslan av samhörighet och förståelse; man glider isär.

Hitta rätt, hitta hem

Tiden tickar

I övermorgon åker jag upp till Sikfors. Idag kommer Issa och imorgon ska vi tre åka och se First Aid Kit på Liseberg. Jag har längtat länge efter det. Nu när jag spenderar så mycket tid hemma inser jag att hushållsysslor tar upp så mycket tid. Jag vet att jag egentligen kommer iväg sent för att jag kliver upp väldigt sent och sedan tar all min tid på mig att sminka mig och fixa håret. Något som vanligtvis tar 1-1,5 timmar tar istället 2 timmar och då har jag dessutom börjat senare än vanligt. Det känns nästan som när jag var 14 och vaknade på eftermiddagen under somrarna. Och när man sedan måste hålla på att diska blir det bara jobbigt, jag tycker att det är bättre att diska allt på kvällen eller innan om nu andan faller på.

Jaja, nu när jag har sett mönstret får jag väl försöka bryta det - göra mig i ordning effektivt och inte göra tusen andra saker samtidigt. Men å andra sidan är många av de sakerna sådant som behöver göras men som jag känner att jag inte har haft tid med förut även om de kanske inte tar så lång tid. Men när jag hopar allt jag ska göra på hög så blir det en väldigt lång lista. Jag har till och med varit tvungen att skriva en lista på ärenden för att det är för mycket att hålla i huvudet just nu. Men så har jag blivit mycket sämre på att komma ihåg saker nu för tiden och jag gillar inte när jag vet att det finns saker att göra men jag inte har skrivit ned dem just för att jag vet att jag kommer glömma någonting viktigt. Därför är det skönt att det som står på min lista just nu inte är livsviktigt. Jag vänjer mig sakta vid detta liv i limbo, mellan skola och arbete. Men snart är listan slut!

Människa

Människor. En skapelse att förbarma sig över. Människan i dess neutrala tillstånd, människan som sårbar. Människa som äter, omedveten om de ögon som betraktar den. En människa som går, fötter som nuddar marken, klatsch klatsch klatsch, ljudet av en sula som ger hälen en örfil för varje nytt steg. Människor som är på väg någonstans, som har varit någonstans. Människor som bara existerar, som inte kan hjälpa att de existerar, som inte kan förstå att de existerar. Detta människans tillstånd som varje individ någon gång befinner sig i, då kan man inte annat än förbarma sig över dem.

En dåres försvarstal

Jag vill göra ett tillägg på mitt senaste inlägg, för jag känner att jag kan bli missförstådd, som ju kan hända. Kroppen och huvudet är för mig separata, men måste ändå försöka samarbeta. Dessutom är jag inte helt separerad från min kropp bokstavligt talat, i så fall vore jag ju hela tiden i ett utomkroppsligt stadium. Hur skulle det se ut? För att förtydliga, vill jag påpeka att jag menar att jag lever i mitt huvud till en stor del, men det betyder inte att jag inte lever livet på riktigt. “Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?” sade Dumbledore och han har en poäng. Dessutom är jag faktiskt inte helt och hållet instängd i mitt huvud, det är inte heller så jag menar. Jag upprepar: hur skulle det se ut?

Min kropp och mitt sinne smälter samman ibland och de gångerna känner jag inte av att de skulle vara separata. När jag hoppar längdhopp och i 3,5 meter svävar genom luften är hela jag en enhet. Det kanske bara varar i en sekund, men det känns längre än så; kroppen och sinnet är i symbios och huvudet kan förlora sig själv i och bevara den kroppsliga känslan. I mina drömmar flyger jag nästintill aldrig, det finns väl något enstaka undantag. Men ofta kan jag ta ett stort språng på tiotals meter, precis som när jag hoppar längdhopp. Mitt sinne har bevarat känslan och återupprepar den i sömnen som en symbol för frihet och handlingskraft.

Kanske rörde jag bara ihop allting nu istället för att förtydliga. Ibland utelämnar jag information för att jag anser den vara underförstådd och det har tyvärr resulterat i att många missförstår mig. Men då återkommer vi till det jag talade om i förra inlägget, att hålla monologer, och det vill folk inte att jag gör heller. Så på ett sätt är det en dom att leva i sitt huvud, men den värld jag ser tror jag är större än vad en del anar och som kan var svår att uttrycka. Det betyder inte alls att jag är mer intelligent, missförstå mig rätt nu. Det är inte intelligensen jag pratar om, utan enbart hur jag upplever världen.

Diskrepans

Jag såg Ken Robinsons Ted talk "Do schools kill creativity?" och förutom ett underhållande avsnitt om ett intressant ämne rörde han vid någonting som jag har känt så länge, men inte kunnat uttrycka inför andra då jag trott mig vara helt ensam om det. Han sade att universitetsprofessorer, bland andra individer, är en typ av människa som är separerad från kroppen. De lever i huvudet; deras värld är i deras huvud. De anser att deras kropp är bara en transport för deras huvud, skämtar Robinson. Jag själv har tagit det steget länrge och sagt att min kropp är ett hinder för mitt huvud. Jag har så mycket i mitt sinne och jag försöker prata snabbt för att hinna uttrycka hela min tankegång men blir antingen alltid avbruten eller så tystnar jag självmant när jag ser hur deras glöd sakta falnar från ögonen. Jag har märkt hur jag sakta men säkert har reducerat mitt sinne till en sammanfattning. Det är en sammanfattning av det jag tänker, det jag egentligen vill säga, men inte kan få fram med risk för att verka, nej - vara, långrandig. Ingen vill höra en monolog, men tänka är ju det enda jag gör. Även mitt kreativa utlopp finns i skrivandet, inte mer fysiska alternativ som måleri eller dans.

Dans nämner Robinson också i sitt föredrag. Han skojar om det som jag alltid har känt, men som folk inte vill förstå sig på - oförmågan att dansa. Jag hatar verkligen att dansa. Jag brukar skämtdansa som man gjorde när man var liten, då man utförde rörelserna bokstavligt. Du vet, om artisten sjunger "see" så pekar man på ögonen och så vidare. Men där går min gräns, dessutom gör jag det enbart innanför lyckta dörrar. Den där dansen som är tänkt att komma "naturligt" kommer inte naturligt för mig och det gör mig inget. Jag lyssnar mycket hellre och känner inte behovet av att uttrycka mig genom att röra mina fötter. Jag har alltid levt i mitt huvud, velat uttrycka mig genom den värld som finns där. Robinson vitsar att om man vill se en sann out of body-experience ska man se när unviersitetesprofessorerna åker på konferens med dans sista dagen. Då kan man se hur deras kroppar rör sig ur takt till musiken och att de alla bara längtar tills det är över så att de kan gå hem och skriva om det. Just då var det som att han pratade om mig och ingen annan.

Jag har en gång sagt att det känns som att jag var en människa som funkade i teorin, men inte i praktiken. Det här är vad jag menade då. Jag brukade tänka att det var mina författardrag som gjorde sig påminda, men jag tror att författare och forskare vid universiteten delar detta drag; att leva i sitt huvud. Detta drag tror jag visar sig genom en självständighet, ovilja att ställas under andra eller samarbeta med andra, inklusive kroppen.

Jag rekommenderar Ken Robinsons TED Talk, som alltså inte handlar om universitetsprofessorer utan om den bristande uppmuntran till kreativitet som finns i dagens utbildningssystem. Men vill ni bara se just den biten jag har pratat om här så finns just det på minut 9:38-11:00 i filmen. Den är värd att se. Jag har på sistone tänkt på att jag aldrig verkar trivas på en arbetsplats, så som jag gjorde på universitetet eller främst av allt på skrivarlinjen, men i och med denna film förstår jag verkligen varför. Den var sista pusselbiten som lades på plats för att jag skulle förstå vad som felades mig. Den här pressen jag har känt över att behöva passa in på ett arbete för att kunna få bra rekommendationer och jobba vidare har tärt på mig. Någon dag kanske jag återvänder till universitetet för att doktorera. Kanske då kan jag finna mig själv åter. Eller så har jag precis gjort det.

Filifjonkor och Snusmumriken

Det här med att skriva blogginlägg var tionde dag verkar ha blivit min grej. Inte mycket händer vad gäller vardagsrutinerna, utan det lunkar på som vanligt. Jag har nu en jobbvecka kvar och sedan är jag fri från alla förpliktelser. Jag söker en del jobb och har en plan B utifall att jag inte får ett jobb på en gång efter sommaren. Jag har alltid vetat att jag kan lösa mina situationer på ett eller annat sätt, men det jag inte kan hantera är när någon trycker ned min anda. Jag vågar knappt berätta vad jag har för tankar inför framtiden för att det finns så många "planerare" därute i världen som tror att allting kommer att slå fel om man inte vet med 100% säkerhet vad ens plan A, B och C är. Som om det går att veta. Det finns ingen tilltro till att jag kan reda mig själv, att jag vet vad jag är kapabel till och att jag kan lösa mina egna problem skulle de uppstå. Det är deras sätt att tänka på som trycker ned mig, fast de inte alltid har den intentionen. Hur många gånger har jag inte slopat en idé, en dröm för att dessa filifjonkor har fått mig att ifrågasätta mig själv. Det är den värsta sorten av tvivel, den man har på sig själv, den någon annan planterar i en. Hur många gånger har jag inte förklarat varför jag gör något till synes olönsamt, som om jag behövde det? Snälla, när jag strövar för långt från vägen, led mig rätt; stötta mig och hjälp mig att finna min egen väg igen. Men bara för att jag har valt en annan väg än den planerade, än den du trodde eller ville att jag skulle ta, betyder inte att jag inte kommer att nå fram till målet. Jag vill inte hämmas mer och det kommer att ta tid, men nu är jag äntligen fri från allting som binder mig till jorden och jag tänker inte gå med på någon annans villkor igen.

Kvällsfunderingar

Jag vet inte riktigt vad som hände där efter januari men hälften av mina blogginlägg hittills gjordes  under årets första månad och därefter har bloggandet skett väldigt sporadiskt. Ibland tänker jag någonting som jag vill skriva om men då är jag så långt borta från att ha tid att använda min dator och när jag väl kommer hem tar jag inte ens fram den. Har du tänkt på det där med att ta fram datorer? Förut så bara stod de på en fast plats men nu är det något man bara tar fram eller stoppar undan som en bok eller tallrikarna på middagsbordet. Det hade jag inte kunnat ana när jag satt på Windows 95:an och ritade på paint. Men å andra sidan hade jag väl inte anat att internet skulle finnas i min ficka heller när jag lyssnade på ljudet av modemet som härkunnade framtiden.

Nu ska jag gå och lägga mig. Bara en halvdag kvar av denna jobbvecka och sedan kan jag räkna ned mina sista två veckor på mitt jobb. Ledigheten ska bli en befrielse. Låt den komma.

Avslut

Jag har skrivit mitt sista prov på universitetet nu. I alla fall för denna termin. Förhoppningsvis inte för evigt, för jag gillar universitetet. Men i framtiden vill jag hellre läsa mysiga litteraturkurser eller andra intressanta kurser. Det ska bli kul att få göra något nytt och prova på andra saker. Så från och med nu är platsbanken bokmärkt för mig!

Jag har två veckor kvar av jobb just nu. Det känns bra. Jag var i en situation idag där jag påmindes om varför jag inte klarar av den typen av jobb längre. Jag var på en superrea på Team Sportia idag och i kassan bredvid min hörde jag detta:

Kassörskan: Men de är använda?
Man: Ja, de är använda
Kassörskan: Vi kan inte ta tillbaka dem om de är använda. Öppet köp gäller bara om de är oanvända.
Man: Men jag känner mig bara lurad på 200 spänn. Jag har liksom blivit lurad på 200 spänn.
Kassörskan: *konsulterar min kassörska som säger samma sak*
Man: Men jag har blivit lurad, ni visste att det skulle bli rea.
Kassörskan: Vi visste inte att det skulle bli rea då.
Man: Det var i torsdags. Rean annonserades i lördags.
Kassörskan: Personalen ordnade för rean i måndags.

Och typ där så var jag klar med betalningen och skulle gå. Alltså, vilken idiot han var! Han har inte blivit lurad, ibland blir det rea efter att man handlat något och det är surt men så är det bara. Hade han inte använt varan hade han ju haft öppet köp, men alla vet att butiker inte har öppet köp på använda varor. Om de inte har en sådan kampanj just då, men i regel är det inte så. Vem orkar tjata om en sådan grej med en stackars kassörska som antagligen har lust att kalla honom för den idiot han är. 200 spänn kan vara mycket för en del, men uppenbarligen hade han ju råd att ligga ute med de 200 kronorna annars skulle han inte ha köpt skorna från första början. Men jag kanske ska börja göra så, gå och lämna tillbaka varor jag har använt efter att jag ser dem på rea.

Det var bara så bisarrt och det är precis den typen av människa man ibland måste handskas med på mitt jobb. Det ska bli så skönt att slippa det om bara ett par veckor!

Nu ska jag gå och bara vara ett tag.

11 orsaker varför

Idag gjorde jag en lista på varför jag hatar mitt nuvarande jobb. Jag kom fram med hela 11 punkter. Jag skiter i om jag inte får ett heltidsjobb i augusti-september, för jag går inte tillbaka dit efter mitt sista pass i sommar. Då skaffar jag hellre ett till extrajobb eller ett deltidsjobb - eller jobbar på Volvo. Jag minns i höstas då Gustaf sade att jag kunde börja jobba på Volvo och jag då sade att jag hellre skulle jobba på mitt nuvarande jobb. Men saker och ting har förändrats till det sämre så pass mycket nu att jag faktiskt hellre hade jobbat på Volvo, trots att det innebär fysiskt arbete som antagligen skulle sabba mina axlar ännu mer. En del av mig har lust att göra det, samla ihop pengar i ett halvår och sedan dra till Kalifornien och hänga. Man tjänar så sjukt bra där och det ser inte dåligt ut på CV:t att ha lämnat efter enbart ett halvår heller.

Jag blev så arg idag för att jag såg idag(!) att jag inte jobbar 8-17 i sommar, som jag antog. Om man inte jobbar efter ett regelbundet schema, i synnerhet när det varit så förut, så tycker jag att man borde få klar och tydlig information om detta. Istället fick jag veta det i ett mail som det stod att schemat var uppdaterat, men enbart för en enda person som då alltså inte var jag. Då antog jag att mailet bara masskickades ut ifall att man ville se sitt schema igen (d.v.s. de dagar man ska jobba, inte tiderna). När jag öppnade mailet så såg jag att det stod klockslag, alltså hade vi inte ett regelbundet schema. Detta gjorde mig asförbannad. Detta är bara en sak i raden av allt som gör mig så frustrerad på mitt jobb. Förut sköttes allt så snyggt och bra. Jag tycker inte att man kommer någonvart som chef om man endast ska profilera sig som tuff och hård och inte som öppen och rättvis. Men det är en annan historia. Eller, egentligen inte eftersom att en del av mina punkter berörde just detta, men det är en historia jag hur som helst inte tänker gå in på nu.

Jag ville bara avreagera mig lite. Nu ska jag läsa Harry Potter och sedan sova för att jag har ett seminarium imorgon. Men efter det är jag ledig! Äntligen!

Mänskligheten

Imorgon är det tentadags, men idag kom lönen och CSN och då kan jag inte hjälpa det att jag känner mig rätt lugn ändå. Apropå lugn i stormen, jag läste på tumblr av användaren revelationed, att eftersom att regn och annat vatten i rörelse har negativa joner, vilket leder till en biokemisk reaktion som minskar stress. Vi är oftast omringade av positivt laddade joner som skapas av elektronik och luftcirkulationer. En studie vid Columbia University ska även ha kommit fram till att negativt laddade joner kan ha samma effekt som antidepressiva medel.

Det är intressant. Det kan ju vara en anledning att många gillar regn eller stormar, men jag tror att det finns andra anledningar också. En storm utlöser ett slags katarsis, kanske skapad av jonerna, vem vet, men känslomässigt blir tilldragningen annorlunda. Det är någonting inneboende poetiskt med en storm för naturen kan ofta återspegla våra inre på ett sätt vi kan ha svårt att uttrycka själva.

Vad gäller regn gillar jag personligen det faktum att världen töms på folk. Samma med nätter. Nu gäller detta inte större städer, men i byar och mindre städer som Boden försvinner folk rätt snabbt när regndropparna faller från himlen. Det är skönt att känna att man är ensam på en plats som vanligtvis är fylld med folk. Sedan är det grejen med att vara på andra sidan regnet, att höra smattrande regn mot en ruta. Vare sig man sitter i bilen eller inne i sitt hus känns det tryggt att veta att man befinner sig i trygghet med endast ett tak mellan dig och väta och kyla. Eller om man gett sig ut i regnet och blivit alldeles dyngsur och man tar av sig alla kläder och byter om till något mjukt och varmt samtidigt som man tittar ut mot ovädret. Vi ska inte ens prata om åska! Åh, det är allt det här och katarsis i ett!

Det finns nog fler anledningar till varför regn och storm är så lugnande eller i alla fall tilltalande. Men vare sig det kan förklaras vetenskapligt eller inte så finns det alltid personliga, själsliga skäl till varför vi gör som vi gör. För vetenskapen är ändå bara en förklaring till hur saker kan ske, det är inte vad som gör oss till människor. Poesin vi finner i livet, i regndroppar som faller mot jorden, i känslorna som uppstår och hur vi minns dem, hur vi beskriver dem; det är vad som gör oss till människor.

Det kommer att gå bra

Bra saker som väntar:

• Lana Del Reys nya skiva släpps
• Sommaren börjar på riktigt efter min sista arbetsdag 16 juni
• Jag jobbar bara 9 dagar enligt sommarschemat
• Jag ska se Lana Del Rey och Oskar Linnros på Way Out West i augusti med Issa

Sedan kanske jag får ett jobberbjudande till hösten? Jag har börjat med CV:n nu och ska fortsätta med det under sommaren.

Sedan kanske Taylor släpper en ny skiva. Jag tror att hon tänker göra det, men inget är bekräftat, allt är bara spekulationer.

Sedan kanske det går bra för mig i en kurs. Jag kanske lyckas ta igen några poäng som släpat efter? Eller inte, vem vet?

Nu när jag står på tröskeln mellan studentlivet och arbetslivet så vill jag inte ta steget ut. Det känns som att universitetsvärlden är så öppen och fri medan arbetslivet är inskränkt och förlegat. Vem skickar mail om att bara kvinnor får använda toan med klänning och bara män får använda toan med två ben "för att det är fräschast för alla" 2k17?! Vem orkar inte ha en demokratisk företagsstruktur 2k17?! Vem säger sexistiska saker rakt ut på arbetsplatsen 2k17?! Alla kan inte få jobb på Google liksom. Jag kommer att börja fila på mina 13 band om jag måste jobba på fler arbetsplatser som den jag jobbar på nu. Jag hatar den företagskulturen och av det jag har studerat så inser jag att många storföretag försöker ändra till en mer modern managementstil, men vilka är de då? Vars finns de? Jag kan tänka mig att arbeta offentligt med något intressant, inom organisationer som står för det jag står för, med arbetsuppgifter som är dynamiska, och/eller ett jobb som är flexibelt och självständigt samtidigt som det är roligt. Är inte det vad alla vill?

Egentligen vill jag skriva. Det känns som en evighet sedan jag började på skrivarlinjen, men jag minns det så väl. Vädret var milt och jag visste att det var början på något underbart när jag gick från tunnelbanan min andra dag. Jag visste redan då att det var det bästa som jag någonsin skulle göra och därför försökte jag ta vara på det även de dagar då jag inte hade lust att göra någonting alls. Jag ska samla ihop mina Norrlandsdikter och se hur många de är, kanske lägga till fler och ändra på de jag har. Jag tror att de blir min första hela samling, men jag får se. Jag ska försöka sammanställa mina andra dikter också och se vilka som är färdiga och inte. Det är lite roligt, för den mest använda frasen som kom ur mina läppar under skrivarlinjen var just "Den är inte färdig." Vi får väl se hur många det blir. Mina Norrlandsdikter är då för det mesta helt färdiga, på något sätt så kommer hela dikten alltid på en och samma gång med dem.

Spara

Jag har sparat mitt Riverdale-avsnitt till idag, något jag fick reda på var bra för att det är uppehåll just denna vecka så jag får ändå kolla på serien fast alla andra måste vänta en vecka till. Jag ville egentligen se två på raken, men jag kan leva med detta med tanke på omständigheterna.

"Den som spar den har." Det yttrycket har jag aldrig gillat. Jag minns serien Spara och Slösa som var i KP när jag var liten. Själv har jag oftast sparat precis som Spara i serien, och hon hade alltid minsann. Men Slösa hon hade inget i slutändan för att hon hade slösat. Jag har alltid sympatiserat med underdogs, men vem gör inte det? Jag vet egentligen inte varför jag inte gillade den så mycket, förutom det jag nämnde nu.

"Den som spar har antagligen kapital som gör att den inte behöver slösa alla pengar den har." Så borde uttrycket vara. Det är sällan världen är så svartvit som i Spara och Slösa, där den ena köper en glass så fort hon fått veckopengen och den andra sparar den och kan köpa två glassar när de är på halva priset eller något liknande. Oftast handlar sparande om hur mycket man har att lägga undan när alla basbehov blivit tillgodosedda. Men så finns det så klart konsumtion vi behöver socialt, t.ex. fika, kläder och resor, eller för nöje, såsom bio, TV-spel, badhus och böcker. Dessa två exempelkategorier kan förstås gå in i varandra. Det finns mycket kritik av konsumtion, i synnerhet det som kallas överkonsumtion. Men en sak vill jag poängtera i och med detta, och det är att fattiga ska kunna njuta av saker. Fattiga som står med en femhundring till övers kan gå på Liseberg, det är inte fel att ibland vilja unna sig saker, i synnerhet när det är saker som kan ge värde i livet. Fatta mig inte fel nu, jag förespråkar inte att alltid se till att man handlar upp sin inkomst ned till den sista kronan eller att leva över sina tillgångar. Det jag förespråkar är en avslappnad syn på vad folk "förtjänar", det vill säga att ingen måste förtjäna att göra något kul för sina slantar. Ingen måste ha en si och så stor inkomst för att få gå på Liseberg när hyran och maten etc. är betald och det finns en extrapeng över. Det är viktigt att komma ihåg.

Ikväll blir en bra kväll, jag har min serie för jag hade inte tillgång till Netflix under långfredagen.

Åter

Återkommen från Gullholmen, återhämtad till viss del. Det var skönt att vara ute på Gullholmen och få chansen att bara göra ingenting, inget skolarbete och inget jobb. Bara vara, samla sig lite. Falla isär till de minsta beståndsdelarna och utgå därifrån. Mest av allt var det skönt att få vara i stugan. Jag ville bo där, jag vill bo där. Inte på ön. Visst är det fint och jag kommer gärna tillbaka dit, men stugan var som ett perfekt litet hem. Det är mer än vad jag kan önska mig just nu. Vetskapen om att jag inte kommer få något sådant på länge gnager lite i mig. Men just nu söker jag efter någonting. Jag är än ung, säger de. Men varför känns det så som att alla broar är brända? Jag har lagt upp den förut, men jag tycker att den är så fin i sin enkelhet. Själens resa av Sigitas Geda:

varje
vår
klär sig
min
själ
och går ut

hur
många gånger
har jag
inte
försökt
fråga
henne

vart
hon vet inte
vart

Torka

Det verkar råda bloggtorka överallt nästan, i alla fall bland de få bloggar jag läser. Men så är det ibland, i synnerhet när det känns som att man inte vet hur många eller vem som läser. På många sociala medier finns det en gilla-knapp. Om man har fått ett visst antal likes så vet man i alla fall att det finns ett antal människor som ser och bryr sig. Samma med Snapchat, där kan man se vilka som kollar på bilderna som skickas och vilka som inte är aktiva. På bloggen kan man bara se hur många gånger någon har gått in på sidan och det spelar inte så stor roll för det kan vara vem som helst och en person kan ha gjort det flera gånger.

Fast spelar det så stor roll egentligen? Jag har haft sociala medier-torka sedan typ ett år tillbaka. Jag brukade lägga upp cirka en bild per dag på Instagram. Även om jag inte behöver göra det så ofta så är det lite tråkigt att jag inte längre lägger upp med regelbundet mellanrum. Det var kul att vara en del av ett samspel, men jag har ju faktiskt inte försvunnit bara för att jag nite lägger upp så ofta. Det blir betydligt lättare att hitta ett inlägg i sitt eget flöde i alla fall. Och så har jag ju Snapchat!

Jag ska förbereda mig inför jobbet nu. Efter detta kvällspass är jag ledig i en vecka!

Här är en oldie but goldie!

Mitt jobb

En sak med mitt jobb är att när folk säger "Jag ska då aldrig handla från *företagsnamn* igen!" så fattar de inte att ingen vill ha kunder som inte betalar för sig ändå. Det är som att någon skulle snatta på H&M, bli fasttagen av väktarna och få betala böter och ba: "Hit tänker jag då aldrig komma!" Good riddance!

Det är inget fel att råka missa ett par fakturor någon gång, men att bli så pass sur för att man får betala en avgift är ju bara knäppt. Det kostar att ha personal som hanterar alla förfallna fakturor och därför kommer det komma en relativt låg straffavgift. Sedan finns det annat att kritisera om man vill och som jag ibland kan hålla med om, men just den avgiften är ju ingenting i jämförelse med vad det kostar att gå till Kronofogden.

När folk ringer in till mig så vill vissa försvara att de hamnat hos oss, men i ärlighetens namn finns det ingen på hela företaget som bryr sig. Det har funnits de som hävdar att de har 20.000 kronor som de kan betala på en gång eller de som minsann aldrig har missat en räkning förut och bla bla bla. Nähä, förlåt att jag gör mitt jobb när jag frågar om du vill ha en avbetalningsplan och förlåt att du inte har betalat minst den lägsta tillåtna summan för avbetalning på din faktura, det är din ensak. Folk har en bild av att den som hamnar hos oss är på ett visst sätt, men jag kan berätta nu att det finns alla sorters människor hos oss. Det finns de som har en massa obetalda ärenden som har gått vidare och det finns de som helt enkelt bara har missat fakturorna innan. De som klagar mest av dessa två är den sistnämnda kategorin.

Sedan finns det de som är värst - de som ska ta strid utan fog och som inte tror att de någonsin kan vara ansvariga för sin egen ekonomi! Personligt ansvar - vilket påfund! De är ofta födda på 70-talet eller väldigt nära, har jag märkt. "Det är inte mitt fel att jag inte har fått hem fakturan." Oj, den har jag aldrig hört förut. (Sedan råkar de försäga sig om någon detalj från fakturan så att man fattar att de visst har den.) "Det är inte mitt fel att jag trodde att jag hade betalat rätt faktura fast jag hade betalat på en annan." Eller: "Ni borde väl kunna ta bort avgiften om jag bara betalar nu. Varför ska jag betala den?" Eller: "Jag brydde mig inte om kravet jag fick i brevlådan för att jag trodde att jag redan hade betalat och nu är det hos Kronofogden så jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva betala!" Med andra ord, folk som vägrar att ta personligt ansvar för sina egna handlingar.

Det finns även spökena, de som köper något eller tar ett lån och så hör man aldrig av från dem igen... tills de är med på Lyxfällan.

De enda jag faktiskt tycker synd om på mitt jobb är de som har hamnat snett; de som har blivit lurade av en partner eller familjemedlem som köpt något i deras namn, de som har blivit sjuka och hamnat efter med fakturorna eller de som har hamnat där av andra skäl som de inte kan rå för själva. Men de allra flesta är inte av denna sistnämnda typ. Som sagt, det finns saker som kan kritiseras med denna typ av bolag, men det är ingen hemlighet hur processen ser ut vid utebliven betalning. Då får man faktiskt bita i det sura äpplet och sluta bråka med dem i andra änden av luren och inse att man själv har gjort fel, även om det bara är för en gångs skull.

Kär

Eh, ok, är rätt säker på att det inte var 20 dagar sedan senast jag skrev, men visst. Jag måste snacka om Riverdale. Den serien är så underbar! En mordgåta parat med en nostalgitripp i form av Acke och hans vänner - kan det bli bättre? I och för sig hade det ju kunnat vara Buffy. Men det gör inget att den inte når upp till Buffy-nivå (för let's face it, ingen serie gör ju det) för är det något jag aldrig får slut på så är det platser för TV-serier på mitt hjärta. Jag älskar Jughead (Sopprot) och Betty, men hela serien är så välskriven och karaktärerna så runda att jag gillar alla huvudpersoner. Till och med Cheryl. Förresten måste jag bjuda på den här bilden av Cole Sprouse.

You are motherfucking welcome!

Tiden

Idag köpte jag Kalle och chokladfabriken till Theodor i födelsedagspresent. Det där med böcker är så himla roligt, tycker jag, och därför blir det svårt om någon annan inte gillar böcker. Det är ju den klockrena presenten, kan aldrig slå fel. Eller? Jag var tvungen att fråga om de brukar läsa för honom eller om han gillar att läsa själv nu när han kan det. Som tur var fick jag ett jakande svar på den frågan, så jag köpte ett fint exemplar av en bok jag själv vill läsa (så klart).

Förresten är det helt sjukt att lilla Theo nu är sju år gammal. Eh, jag var nyss sju år gammal liksom. När jag var sju år var det fortfarande 90-tal. Det var två decennium sedan, det har hunnit gå hela 00-talet och en bit in på 10-talet. Jag var i och för sig sju år hela fem månader in på 00-talet också, men det är en föga tröst när jag inser hur nära vi är 20-talet. Fattar ni att om tre år kommer vi behöva specificera att vi menar 1920-talet istället för att bara säga 20-talet! Om ynka tre år kommer man att säga "Den store Gatsby publicerades på 20-talet... 1920-talet alltså."

Om min farfar hade levt idag skulle han ha fyllt 110 år i år! Och farmor hade firat 104 år. Jag känner någon som levde på 00-talet. Förlåt mig, 1900-talet. När man sätter det i perspektiv så blir det för mycket, för stora tidsrum och jag måste tänka så här istället: Jag lever nu, jag minns min barndom, mina tonår och mina tidiga 20-år; allt detta flyter ihop inom mig. För mig är gränserna mellan tidspunkterna inte lika stora inom mig, vilket är varför jag förstår att tiden går men jag känner det inte förrän någon i Skam säger att den är -00:a och jag ba "Va?! Kan man vara det utan att krypa på alla fyra?" För mig känns det så tokigt att Theodor fyller sju för jag känner inte att tiden går fast jag alltid säger själv att tiden går så fort. Jaja, en sak är säker - tiden går.

Ombyte

Idag åker jag från Göteborg till Stockholm. Det ska bli skönt med miljöombyte. På tal om miljöombyte så har min avdelning på jobbet blivit förflyttad till den andra kontorslokalen. De sade att allt skulle se likadant ut, men det stämmer inte. Det förra kontoret har vunnit pris för dess inredning men det enda priset som den nya lokalen skulle kunna vinna är glåmigaste kontoret. Det ser väl egentligen ut som ett standardkontor, men med tanke på hur tråkiga de ser ut hade jag nog kunnat sadla om till kontorsinredare för jag hade kunnat komma på mycket finare inredning än det som fanns i de nya lokalerna. Det förra kontoret var varmt, men ändå modernt och kändes fräscht. Det nya ser ut att ha blivit inrett år 2002 och fått bli kvar där sedan dess. Det känns inte inspirerande och jag hoppas verkligen att jag får ett jobb till hösten så att jag inte behöver jobba kvar där.

En till sak jag hatar är företagskulturen. Inte bara på mitt jobb utan på sådana där ställen i allmänhet. Till en viss del kan jag förstå att man inte kan göra hur som helst på en arbetsplats, men det finns definitivt gränser för regleringar, enligt mig. Det är en förmån med att jobba för ett fack till exempel. Men å andra sidan, hade de sagt att jag fick vara statsminister så länge jag klädde mig i finkläder så hade jag gjort det. Jag kan offra mig för det, men offra mig för ett sketet jobb som jag bara har kvar för pengarna? Nä, inte riktigt.

Sommarlängtan

Ge mig sommar nu! Skillnaden mellan mig på sommaren och mig övrig tid är enorm. Jag ska vara ledig i sommar och kanske jobba ett par veckor i juni bara. Jag har inte bestämt mig helt och hållet ännu. Allt jag vet är att jag inte vill tillbaka till jobbet, fast skolan är väl helt okej. Jag är dock slutkörd efter att ha suttit hela kvällen med skolarbetet och precis som senast hann jag inte ens läsa igenom det innan jag skickade in det. Nu ska jag sova och förhoppningsvis drömma om sommaren! Lana Del Rey har släppt en ny singel typ igår och jag får sommarvibbar av den. Älskar henne.

Pussel

Nu står jag helt utan pussel att lägga och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har haft mitt projekt på 1000 bitar som jag hållit på med den senaste veckan och nu när det är färdigt är jag jätteglad och redo för ett nytt projekt - men det finns inget! Jag vill bara ha pussel på 500 eller 1000 bitar. Jag tänkte köpa ett 1500-bitarspussel också, men då behöver jag ha det någonstans där det kan ligga ostört under en längre tid. Nu har mitt stora pussel legat framför garderoben, vilket hindrar Gustaf åtkomst till sin garderob lite. Jag ska köpa ett som vi kan lägga tillsammans också. Jag har en grej med mina pussel, att jag inte vill att folk hjälper till om jag redan har börjat på det. Om jag från början bestämmer att jag ska bygga med någon annan så är det annorlunda för då blir det mer än rolig aktivitet medan man pratar. Hur som helst är pussel roligt och nu ska jag ta och leta efter ett par nya.

Fools in love

I fredags befann jag och Gustaf oss på biograf Aftonstjärnan, där filmfestivalen skulle inledas med en farsartad film som heter Struggle for life. Eftersom Gustaf hade jobbat under dagen kom han inte hem förrän en ganska kort tid innan filmen skulle starta, vilket ledde till att vi kom dit lite senare än alla andra och fick dåliga platser längst ut och nästan längst bak. Inte nog med detta, framför oss satt det längsta paret i hela salen. Bara detta var ju ett irritationsmoment i sig, men dessutom verkade de nykära! Behöver jag säga mer? Det finns inget mer irriterande än nykära, men det finns inte heller många bättre känslor än att vara det själv. Det är just det som är grejen - helt plötsligt slutar man bry sig om hur man för sig bland folk och hur töntig man är, vilket då leder till irritation och/eller skratt för alla andra. Det var alltså inte nog med att paret framför bestod av så långa människor, utan de satt dessutom och lutade sig mot varandra och pussades då och då, vilket försämrade vår syn ytterligare. Här vill jag tillägga att det var en till i deras sällskap och stackaren fick agera tredje hjulet hela kvällen. Han blev knappt tilltalad, stackars människa.

När de pussades fick man dessutom front row view av showen. Det var en scen i filmen då kärleksintresset sade till huvudpersonen "Vad väntar du på?" efter att han sagt "Jag skulle vilja kyssa dig." och då vände sig tönten framför oss mot sin flickvän och pussade henne. De var så extremt töntiga, men jag förstår ju varför. De är i stadiet av deras förhållande då all vett och sans försvinner och det tydligen känns romantiskt att pussas på uppmaningen från en karaktär i en fars. Tänk er att se Bröllop och jäkelskap och fria framför TV:n för att ni blev inspirerade.

Men som sagt, jag förstår känslan av att inte kunna vara normal när man gör saker med sin partner för att man är för upptagen med att bara vara kär. Det är en underbar känsla som man sällan känner och som sedan utvecklas till en ännu djupare känsla av tillgivenhet. (Förhoppningsvis i alla fall, annars lär förhållandet ändå inte hålla så länge och man får känna sig nykär ganska snart igen kanske.) Mest ville jag berätta skratta lite åt hur töntiga de var, inte klanka ned på kärleken. Fast det är förstås lite roligt att skratta åt det, det är väl därför det kallas "fools in love".

Livspusslet

Det kan ibland kännas som att allting går fel när man försöker få saker att gå rätt. Jag har en restuppgift som jag tänkte göra idag så att jag åtminstone skulle få vara ledig igår. Jag var säker på att jag hade materialet för mina studier i ett skåp här hemma, men det visar sig att de inte är där. Jag måste ha slängt dem eller tagit dem till förrådet. Jag kan hitta en del av det jag behöver online, men saknar en betydande del. Antingen kan jag gå ned och gräva ännu djupare i kartongen med gamla skolpapper än vad jag gjorde tidigare idag eller så kan jag maila det till läraren och be om att få materialet via mail om så är möjligt. Hur som helt är det bara jobbigt och väldigt typiskt att det skulle hända.

Tacka vet ja' pussel! Igår köpte jag ett 500-bitars- och ett 1000-bitarspussel. Jag byggde 500-bitarspusslet igår och sparar 1000-bitarspusslet tills på tisdag. Jag är ledig på onsdagen så jag planerar att lägga pusslet på de två dagarna. Pussel är typ det enda jag har kvar som kan få mig att verkligen koppla bort alla tankar och fokusera på en enda grej.

Nu ska jag gå och göra någonting annat. Jag får väl helt enkelt maila läraren så att jag får en chans att göra klart arbetet, jag kunde i alla fall göra halva idag!

Längtar efter henne

Bli klar

Jag fick i panik lämna in mina arbeten och jag hann med nöd och näppe! Jag hade gjort fyra arbeten, varav det sista jag färdigställde idag! Alla skulle vara inlämnade senast 23.55 idag. Jag hann skriva klart i god tid, men jag var tvungen att fixa till en referenslista och korrekturläsa alla arbeten så därför var det inte förrän 23.54 som allt var inlämnat för rättning! Jag tror inte ens att jag hann korrekturläsa ett av arbetena. Det är skönt att ha gjort klart det där nu i alla fall! Imorgon blir min enda lediga dag mellan terminerna så jag ska njuta av den! Egentligen har jag en restuppgift till tyskan som väntar, men den kan jag faktiskt ta itu med en dag senare, tycker jag. Jag har jobbat flera timmar om dagen den här helgen med att göra färdigt mina arbeten till socialantropologin, så nu tänker jag faktiskt vara ledig i en hel dag utan något jag måste göra!

Jag har förresten bara tackat ja till att läsa marknadsföring denna termin. Resterande halvan av terminen hade jag tänkt jobba och försöka klara restkurserna jag har i företagsekonomi. Jag känner att det var rätt beslut att inte anmäla mig till psykologin för jag börjar känna att jag verkligen måste bli klar nu och det skulle jag nog inte hinna om jag läste psykologi samtidigt. Jag får försörja mig på lönen jag får på jobbet istället. Jag ska försöka hinna spara så pass mycket att jag kan jobba ett par veckor i juni och sedan vara ledig resten av sommaren, som jag gjorde förra året. Det plus en resa till Rom på min födelsedag vill jag spara till!

Övernaturligt

Idag är det fredag den trettonde. Eftersom att det är en dag som förknippas med det övernaturliga. Vissa anser det vara en otursdag eller tvärtom - en turdag. Därför tänkte jag ge er ett tips som passar för båda. Ni har tur som får detta bra tips, men när ni sitter rädda i mörkret kanske ni tycker att ni har haft otur...

För ett par dagar sedan upptäckte jag Buzzfeed Unsolved. De har underhållande videor, en del handlar om olösta mysterium, en del om olösta mord och i en lite längre video får vi besöka tre hemsökta platser tillsammans med "programledarna". Det är två killar, i de första videorna är det Ryan och Brent, men senare är det Ryan och Shane. Ryan och Shane är roligare tillsammans än det tidigare nämnda.

De två bästa videorna är:

The Chilling Excorcism of Annaliese Michel

- Programledarna tar upp ett fall av en excorcism. Det är coolt att höra om, men det som är läskigt är ljudinspelningarna. Vare sig man tror på att folk kan besittas av spöken eller demoner så tycker man nog att de är läskiga!

och

3 Horrifying Cases of Ghosts and Demons

-Gällande denna video är sista halvan, som handlar om the Sallie House, den bästa delen. Om man ser början och sedan spolar fram till den delen har man inte missat så mycket, tycker jag.

Vill man inte se något läskigt kan man alltid se deras andra videor om olösta brott. Jag tycker att den om the Zodiac Killer var intressant. Gå och se dem på youtube, jag länkar inte för jag tycker att det blir plottrigt med för många videoklipp.

Vad puttenuttigt. Men det är fel!

Den känslan när man har opponering på skolan och alla andra har gjort skitarbeten och man försöker linda in det och bara välja ut några saker att påpeka, det viktigaste, så att man blir lite konstruktiv, och så sitter de andra och berömmer varandras arbeten och inombords skriker man för att de har så fel.

Saknad

Min fina Sunny. Än idag tänker jag på henne. Det kommer aldrig finnas en dag då jag inte tänker på henne.

Årslista 2016

Årets musik:
Enligt min Spotify top 100-lista var det väldigt blandat.Taylor finns inte ens med på Spotify, men henne har jag lyssnat på. Jag kan lista mina topp 5 mest lyssnade på enligt Spotify också:
1. Katie Queen of Tennesee av The Apache Relay
2. Riptide av Vance Joy
3. I Dreamed a Dream framförd av Susan Boyle
4, A Dream of You and Me av Future Islands
5. Annie Hall av Oskar Linnros
Jag vet att jag lyssnade på Terrence Loves you av Lana Del Rey på repeat väldigt mycket alldeles i början av året så jag är imponerad över dess sjätte plats med tanke att jag inte har lyssnat så mycket på just den under den senare delen av året.


Årets bästa låtar:
Förlorad för alltid av Veronica Maggio och Better man av Little Big Town. Hela Maggios skiva egentligen, men jag ska försöka begränsa mig lite.


Årets bästa film:
Fantastic Beasts and Where to Find Them - hands down!


Årets bästa bok:
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (jag har inte läst några som har släppts i år, men denna läste jag för första gången 2016)


Årets bästa spel:
Skip-Bo


Årets bästa tv-serie:
Gilmore Girls. Delvis för att det 2016 var första gången jag såg klart alla säsonger (även om jag började i slutet av 2015) och delvis för att de släppte Gilmore Girls: A year in the life.

Årets snyggaste:
Gustaf


Årets viktigaste händelse:
Jag fick körkortet, klarade uppsatsen och jag fick gå på Harry Potters värld i London


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Träffade Rambo


Har du några nyårslöften?
När jag var liten kunde jag lova att försöka saker och ting. På så sätt kan man lova utan att känna sig besviken de gånger man inte klarade av det. Till exempel minns jag att jag en gång lovade att jag skulle försöka att inte bråka så mycket med killarna i de övre klasserna. Det säger lite om min karaktär som barn. Men i år har jag inget löfte och det har jag inte heller haft på flera år.


Vilka länder besökte du?
England och Tyskland


Vad var din största framgång 2016?
VG på uppsatsen och att öppna portarna till Stora Salen på HP-världen


Bästa köpet?
Gryffindor-hoodien på King's Cross, Krumben på HP-världen och en mörkröd klänning från American Apparel


Vad spenderade du mest pengar på?
Körkortet


Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att öppna portarna till Stora salen


Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare överlag


Vad önskar du att du gjort mer?
Brytt mig, orkat med


Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Åkte på Harry Potters värld och typ alla anställda sade grattis till mig för att jag fick en pin som det stod att det var min födelsedag på, åt på en italiensk restaurang och åt chokladtårta på hotellrummet. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv!


Hur skulle du beskriva din stil år 2016?
Mycket mer office chic än förut, i synnerhet de dagar jag jobbar. Gryffindor-tröjan. På sommarn är stilen lite ledigare, enkla klänningar eller shorts/kjol och tröja.

Slummer

Jag kan inte förstå att halsen verkar styra allt annat i kroppen. Jag blev hes av att sjunga när jag såg på Buffy-musikalavsnittet häromdagen och då fick jag inte bara ont i halsen utan blev även täppt i näsan. Detta har hållit i sig sedan dess. Helgen har därför varit lugn med undantag för shopping i lördags. Jag fick mig en ny handväska och ett par nya ögonskuggor, vilket jag blev glad över. Jag föreställer mig att jag bär allt det fina jag har köpt då. Det är ett under att jag inte redan flyttat någonstans varmt. (Det undret kallas även "behöver arbetsvisum och oavslutade studier".)

Just nu känns det som att jag inte ska orka med vardagen det kommande halvåret, men när jag tänker på sommaren så känns det hela uthärdligt. Jag bara önskar mig världen tillbaka. Jag kommer i alla fall få se Lana och Oskar Linnros. Jag skulle dock inte ha köpt biljetter till en hel festival enbart på grund av en artist för någon annan än Lana eller Taylor Swift. Ibland kan jag lyssna på en Lana Del Rey-låt och då är det som om en del av världen kommer åter till mig. Jag flyr inte undan i musiken, jag söker den för att finna verkligheten så som den kan vara, så som den en gång varit. Jag tänker ofta på Edith Södergrans diktrader:

Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.

Jag kan inte få den ur mitt huvud.

Folk i allmänhet

Jag har börjat bli väldigt less på jobbet. Jag såg någonstans på internet någon som hade skrivit "The general public is a truly amazing category of human beings". Jag försökte förklara det för Gustaf när jag berättade om ett synnerligen jobbigt samtal jag fick då jag till slut själv fick lägga på när personen började skrika att jag skulle hålla käften. Jag pratar inte med sådana människor och jag lägger alltid på om folk håller på på det viset. De betalar mig inte tillräckligt bra för att jag ska vara kvar i luren. Hur som helst förklarade jag för Gustaf att när folk ringer in eller när man hanterar kunder kan man inte anta att de är som du och jag. Man måste alltid anta att de är helt dumma i huvudet, annars förväntar du dig för mycket av dem. Tänk dig en människa med halva hjärnan borta, där har du "the general public". Visst, det finns människor som inte beter sig som om deras hjärnor vore deras fötter, men det kan man ju inte bara anta när man svarar i telefonen/bemöter en kund. Det är i så fall någonting man får lära sig allteftersom samtalet framskrider.

Nu kanske ni tror att detta var det värsta samtal jag har haft. Nej, jag skulle nog säga att en av de värsta grejerna någon har sagt till mig är en person som frågade mig om jag kunde ringa och påminna denna om när det var dags att betala på avbetalningsplanen varje månad för att den "hade så svårt att komma ihåg" det själv. Jag ville säga att detta inte är ett dagis men jag lyckades få fram ett mindre stötande "Nej, den tjänsten utför vi inte här." Detta var inte en ung person, inte heller gammal, utan medelålders.

Nu kanske ni förstår varför jag har blivit less på mitt jobb. Jag har i alla fall bestämt mig att jag aldrig mer frivilligt tänker ansöka om ett jobb där jag måste hantera kunder. Det påverkar en på djupet, har jag märkt. Jag går alltid omkring och tänker att främmande människor är dumma i huvudet och fientliga. Om kassapersonal tänker jag att de alla hatar mig. Jag vet att det inte är sant att all kassapersonal hatar mig för att när jag stod i kassan tyckte jag att det var roligt med kunder, om de inte var otrevliga förstås. Men det är ju så svårt att inte anta det när jag själv hatar varje gång telefonen ringer. Med andra ord, inget mer kundbemötande för mig i framtiden om allt går väl. Ett fint litet anspråkslöst jobb på kommunen skulle inte sitta illa. Det skulle vara skönt med lite rehabilitering från den bransch jag nu jobbar i.