Mitt jobb

En sak med mitt jobb är att när folk säger "Jag ska då aldrig handla från *företagsnamn* igen!" så fattar de inte att ingen vill ha kunder som inte betalar för sig ändå. Det är som att någon skulle snatta på H&M, bli fasttagen av väktarna och få betala böter och ba: "Hit tänker jag då aldrig komma!" Good riddance!

Det är inget fel att råka missa ett par fakturor någon gång, men att bli så pass sur för att man får betala en avgift är ju bara knäppt. Det kostar att ha personal som hanterar alla förfallna fakturor och därför kommer det komma en relativt låg straffavgift. Sedan finns det annat att kritisera om man vill och som jag ibland kan hålla med om, men just den avgiften är ju ingenting i jämförelse med vad det kostar att gå till Kronofogden.

När folk ringer in till mig så vill vissa försvara att de hamnat hos oss, men i ärlighetens namn finns det ingen på hela företaget som bryr sig. Det har funnits de som hävdar att de har 20.000 kronor som de kan betala på en gång eller de som minsann aldrig har missat en räkning förut och bla bla bla. Nähä, förlåt att jag gör mitt jobb när jag frågar om du vill ha en avbetalningsplan och förlåt att du inte har betalat minst den lägsta tillåtna summan för avbetalning på din faktura, det är din ensak. Folk har en bild av att den som hamnar hos oss är på ett visst sätt, men jag kan berätta nu att det finns alla sorters människor hos oss. Det finns de som har en massa obetalda ärenden som har gått vidare och det finns de som helt enkelt bara har missat fakturorna innan. De som klagar mest av dessa två är den sistnämnda kategorin.

Sedan finns det de som är värst - de som ska ta strid utan fog och som inte tror att de någonsin kan vara ansvariga för sin egen ekonomi! Personligt ansvar - vilket påfund! De är ofta födda på 70-talet eller väldigt nära, har jag märkt. "Det är inte mitt fel att jag inte har fått hem fakturan." Oj, den har jag aldrig hört förut. (Sedan råkar de försäga sig om någon detalj från fakturan så att man fattar att de visst har den.) "Det är inte mitt fel att jag trodde att jag hade betalat rätt faktura fast jag hade betalat på en annan." Eller: "Ni borde väl kunna ta bort avgiften om jag bara betalar nu. Varför ska jag betala den?" Eller: "Jag brydde mig inte om kravet jag fick i brevlådan för att jag trodde att jag redan hade betalat och nu är det hos Kronofogden så jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva betala!" Med andra ord, folk som vägrar att ta personligt ansvar för sina egna handlingar.

Det finns även spökena, de som köper något eller tar ett lån och så hör man aldrig av från dem igen... tills de är med på Lyxfällan.

De enda jag faktiskt tycker synd om på mitt jobb är de som har hamnat snett; de som har blivit lurade av en partner eller familjemedlem som köpt något i deras namn, de som har blivit sjuka och hamnat efter med fakturorna eller de som har hamnat där av andra skäl som de inte kan rå för själva. Men de allra flesta är inte av denna sistnämnda typ. Som sagt, det finns saker som kan kritiseras med denna typ av bolag, men det är ingen hemlighet hur processen ser ut vid utebliven betalning. Då får man faktiskt bita i det sura äpplet och sluta bråka med dem i andra änden av luren och inse att man själv har gjort fel, även om det bara är för en gångs skull.

Kär

Eh, ok, är rätt säker på att det inte var 20 dagar sedan senast jag skrev, men visst. Jag måste snacka om Riverdale. Den serien är så underbar! En mordgåta parat med en nostalgitripp i form av Acke och hans vänner - kan det bli bättre? I och för sig hade det ju kunnat vara Buffy. Men det gör inget att den inte når upp till Buffy-nivå (för let's face it, ingen serie gör ju det) för är det något jag aldrig får slut på så är det platser för TV-serier på mitt hjärta. Jag älskar Jughead (Sopprot) och Betty, men hela serien är så välskriven och karaktärerna så runda att jag gillar alla huvudpersoner. Till och med Cheryl. Förresten måste jag bjuda på den här bilden av Cole Sprouse.

You are motherfucking welcome!

Tiden

Idag köpte jag Kalle och chokladfabriken till Theodor i födelsedagspresent. Det där med böcker är så himla roligt, tycker jag, och därför blir det svårt om någon annan inte gillar böcker. Det är ju den klockrena presenten, kan aldrig slå fel. Eller? Jag var tvungen att fråga om de brukar läsa för honom eller om han gillar att läsa själv nu när han kan det. Som tur var fick jag ett jakande svar på den frågan, så jag köpte ett fint exemplar av en bok jag själv vill läsa (så klart).

Förresten är det helt sjukt att lilla Theo nu är sju år gammal. Eh, jag var nyss sju år gammal liksom. När jag var sju år var det fortfarande 90-tal. Det var två decennium sedan, det har hunnit gå hela 00-talet och en bit in på 10-talet. Jag var i och för sig sju år hela fem månader in på 00-talet också, men det är en föga tröst när jag inser hur nära vi är 20-talet. Fattar ni att om tre år kommer vi behöva specificera att vi menar 1920-talet istället för att bara säga 20-talet! Om ynka tre år kommer man att säga "Den store Gatsby publicerades på 20-talet... 1920-talet alltså."

Om min farfar hade levt idag skulle han ha fyllt 110 år i år! Och farmor hade firat 104 år. Jag känner någon som levde på 00-talet. Förlåt mig, 1900-talet. När man sätter det i perspektiv så blir det för mycket, för stora tidsrum och jag måste tänka så här istället: Jag lever nu, jag minns min barndom, mina tonår och mina tidiga 20-år; allt detta flyter ihop inom mig. För mig är gränserna mellan tidspunkterna inte lika stora inom mig, vilket är varför jag förstår att tiden går men jag känner det inte förrän någon i Skam säger att den är -00:a och jag ba "Va?! Kan man vara det utan att krypa på alla fyra?" För mig känns det så tokigt att Theodor fyller sju för jag känner inte att tiden går fast jag alltid säger själv att tiden går så fort. Jaja, en sak är säker - tiden går.