Lika som bär

Omg, jag har precis insett en sak!

Jensen Ackles som spelar Dean winchester i Supernatural, och Drew Van Acker, som spelar Jason DiLaurentis i Pretty Little Liars är superlika! I alla fall unga Jensen Ackles är jättelik Drew Van Acker.

En yngre Jensen Ackles


Jason i en av de tidigare säsongerna

Elva

Idag har det gått 11 år sedan Sunny dog och ändå förväntade jag mig då jag stod på övervåningen av Sikforsgården att hon fanns där på nedervåningen när det lät som att någon ropade hennes namn. I en sekund stannade jag upp innan jag förstod att jag hade hört fel. Elva år har gått och jag ska aldrig sluta räkna hennes födelsedagar. Elva år har gått och halva mitt liv har jag levt utan henne. Elva år har gått och det lär gå hundra år till innan jag förstår att det inte längre är någon som ropar på henne.

Den allvarsamma leken

Idag skulle jag och Gustaf se Den allvarsamma leken på Aftonstjärnan men han var tvungen att jobba övertid så vi missar den. Filmen som jag har väntat länge på att se måste jag nu alltså vänta ännu längre med att se. Jag som till och med läste ut boken på en dag (fast jag hade hunnit till sidan 64 sedan innan) för att hinna färdigt innan vi skulle se filmen. Jag står fast vid att Doktor Glas är Söderbergs allra främsta verk, men jag tycker ändå att Den allvarsamma leken var bra. Den hade kunnat förkortas en del, enligt min mening, men överlag var den bra.

Imorgon åker jag till Norrbotten. Det ska bli skönt. Något som kommer att vara skönt är att slippa jobba. När man väl är där så är det ok. Jag har dock inte tålamod som alla andra har att orka sitta med en massa personer som man inte får säga åt att hålla käften eller fråga om de blev tappade på huvudet som barn. Jag säger naturligtvis inget sådant, men efter ett samtal där jag verkligen velat säga något ilsket blir jag mycket mer utmattad och arg än vad de flesta andra verkar bli. Jag kan inte skaka av mig den känslan lika lätt. Jag sitter absolut inte med något leende och tar skit! Jag tar en fast och hård ton mot de som säger något stöddigt, men jag hade ju inte nöjt mig med det i verkliga livet om man säger så. Jag vill inte sitta och tänka "Åh, nej stackars vuxna människa, den är säkert orolig över att den kommit till oss." Det är fortfarande inte okej att bete sig hursomhelst mot en annan människa!



Förresten, de som verkligen är oroliga betalar på en gång, de sitter inte och försöker komma med bortförklaringar. Tänk om jag gick på Ica och snattade och sedan blir jag sur för att jag får betala böter för att jag inte betalade i tid (det vill säga vid kassan i denna liknelse) och så börjar jag skälla på väktaren (mig i liknelsen) för att den tog fast mig! Gissa vad - det händer varje dag! Så, ja, det ska bli skönt med semester ett tag.

Blast from the past

Jag och Gustaf såg precis två filmer som jag inte har sett på kanske 14 år! Båda filmerna har jag sett flera gånger, men som sagt var det länge sedan sist tills idag. Den första filmen vi såg är Den där Mary. Jag trodde inte att den skulle vara så bra som jag mindes den, men det var den faktiskt. Det var ju ingen fempoängare, men den var småcharmig och smårolig. Många gånger tycker jag att filmer som man minns att man tyckte var så bra när man var liten är så extremt till brädden fulla av sexism att man inte kan se dem längre. Ibland är det också bara så att man har förändrats så pass mycket att man inte tycker om just den typen av film längre heller. Det kan kort sagt bero på vad som helst, att man inte gillar en film som man gillade för några år sedan. Det är därför det är så kul när man ser om en film efter över ett decennium och inser att den inte var så pjåkig trots allt.

Den andra filmen är Fucking Åmål. Den minns jag att jag gillade också, precis som Den där Mary. Jag är glad att jag såg om den för den var verkligen bra. Den sände mig tillbaka till 90-talet och min barndom med alla kläder, hårfrisyrer och mobilsignaler. Den tar upp ett ämne som var aktuellt då och är aktuellt idag och kan lyfta upp detta ämne naturligt. Filmen var underhållande så jag rekommenderar dig att se den igen om det, som för mig, var länge sedan du såg den.

Vi måste ta ett snack

Jag är så extremt less på att läsa böcker i godan ro för att helt plötsligt få hela min läsning störd av en våldtäktsscen. Jag öppnade upp min tyskabok och där var den, författaren kunde inte vänta med sitt kvinnohat längre än till sidan två. Samma sak var det med en bok som jag skulle ha läst till litteraturvetenskapen och med en bok som jag hade valt ut själv. Den tyska boken är en dystopi så jag är säker på att kvinnohatare kommer att argumentera med "vaddå, det finns ju inga lagar, då är det normalt" För det första antyder kvinnohataren då att män av naturen är våldtäktsmän och att den enda anledningen till att vissa inte våldtar i de verkliga samhället är för att det finns lagar (d.v.s. allt feminismen inte står för). För det andra är detta en bok i vilken personerna i boken nyligt har fått en förändrad värld, vilket innebär att de ju vuxit upp i den vanliga världen. Detta sistnämnda går då under samma princip som det förstnämnda, att män skulle vara naturligt onda. Nä, vi alla vet att detta är ett gammalt sätt för kvinnohatare att spy ut sin världsbild på. Aldous Huxley lät enbart män vara Alfa-människor medan kvinnor fick vara Beta-människor eftersom han ansåg män vara de högre stående. Detta märker man än idag i vissa böcker, såsom denna tyska dystopi. Om det nu är en dystopi så kan vad som helst hända, varför just våldtäkt? Varför inte ha det som i Hungerspelen, en dystopi utan våldtäkt och uppenbar sexism? Jo, för att författaren är inte intresserad av att skildra ett möjligt scenario - författaren vill skildra den rådande diskursen kring våldtäkt ur ett patriarkalt perspektiv. Både fantasilöst att inte kunna tänka utanför lådan och samtidigt oerhört skrämmande.

Jag var tvungen att få låta er alla därute veta att om det inte är en kvinnas genuina berättelse om hennes upplevelser eller dylikt så är våldtäktsscenen i boken, TV-serien, filmen etc. helt onödig. Det är okej att vända ryggen till, det vill säga att sluta läsa, hoppa över just det stycket eller be någon säga till när det är över till exempel. Jag accepterar inte längre sådana scener på TV och ber alltid någon att säga till när det är över. Jag har alltid varit så empatisk kring karaktärer, det har ibland vällt över. När jag då tar del av en våldtäktsscen så känner jag det karaktären känner fast naturligtvis i betydligt mycket mindre skala då jag enbart kan föreställa mig känslan. Min poäng är: Jag vägrar att vara en del av patriarkatets våldtäktsdiskurs, jag vill vara en del av förändringen.

Över ett år

Igår bokade jag resan till Sikfors. Jag ska vara uppe i fem dagar över Storis 50-årskalas. Jag har inte träffat Harry på så länge så det ska bli kul att äntligen få träffa honom och de andra. Idag är det ett år och en dag sedan Tindra dog, vilket innebär att det har gått över ett år sedan hon dog nu. Det är konstigt att tänka att Muffin levde för bara ett år sedan och att jag fick träffa henne för mindre än ett år sedan. Det känns som att det var en evighet sedan jag fick träffa henne. Fast det är väl inte så konstigt med tanke på att några få månader kunde kännas som en evighet mellan gångerna jag fick träffa henne när hon levde. Det här är den längsta tid som gått utan att jag har fått träffa henne.

Jag jobbar ganska mycket nu. Jag insåg häromdagen att detta är den längsta tid jag har jobbat på ett och samma ställe, vilket säger något med tanke på att jag bara jobbat på mitt jobb i ca 7 månader. Jag tror att jag kommer att jobba där i ett år i alla fall. Det känns helt okej att gå till jobbet nu när jag inte jobbar heltid. Man kan bli rätt trött på att sitta med inkommande samtal en hel dag faktiskt. Den bästa tiden att jobba är efter 16 men det är ju just då som Gustaf slutar och då vill jag vara med honom. Jag tycker att det är tråkigt att han jobbar på Volvo när jag studerar för att han är nästan aldrig hemma och han är alltid jättetrött så vi hinner knappt göra något på kvällen heller. Han fick inte ens ledigt från jobbet fredag och måndag för att åka till Sikfors. Han blir så bunden och det är så tråkigt när jag är raka motsatsen. Han ligger och sover nu och jag ska väl också gå och lägga mig nu, två timmar efter att han lade sig.

Vidare

Tänk att det redan har hunnit gå några dagar in på September. Idag kändes som en sensommardag så jag känner inte av höstens annalkande alltför mycket faktiskt. Så länge det inte regnar är jag nöjd. Jag tänker så mycket på Tindra och Muffin. Det är så konstigt att tänka att för bara ett år sedan fanns de båda hos oss. Jag saknar dem varje dag. Det är svårt att vara utan dem.

Nu går livet på och jag vill ibland stanna upp och säga "Vänta!" men det är som att jag hela tiden puttas vidare. Jag tänker igenom en del som jag tror kan förbättra saker och ting, men inget har satts igång än. Jag får smida vidare på mina planer, vänta och se.