Väntan

Det ska bli kul att åka upp till Norrbotten. Eller nja, snarare kul när man väl har kommit fram, själva resandet är mindre kul. Egentligen är det inte så farligt på kvällen och somnar man lätt är det bra, men när man vakar och måste vänta på att komma fram känns det som att tiden står stilla. Dessutom är man alltid sen just mellan Jörn och Älvsbyn. Man är i tid till Bastuträsk och i tid till Jörn, men så händer någonting mellan Jörn och Älvsbyn och helt plötsligt är vi 20 minuter sena. Dessutom måste jag alltid påminna mig själv om att det är längre mellan Jörn och Älvsbyn än mellan Bastuträsk och Jörn, annars sitter jag och tror att jag ska vara framme 30 minuter innan vi ska vara det. Det blir nästan olidligt att vänta. Det hade varit roligare om Gustaf hade kunnat åka upp med mig nu, men vi får i alla fall åka hem tillsammans. :)

Egentligen borde jag lägga mig men jag är naturligtvis überpigg efter min tupplur i eftermiddags. Jag ska försöka läsa lite, då blir jag nog lite tröttare i alla fall. Adjö, kanske ses vi i övermorgon!

Älskade vänner

Jag längtar så enormt efter att äntligen kunna slappna av. Om ett par dagar åker jag till Norrbotten och då kommer jag nog kunna det. Hundarna har den effekten på mig och det är det enda stället jag aldrig riktigt pluggar på. Är det framkomligt i skogen brukar det vara en faktor också. Mest är det nog att kunna sitta hos min Cookie och stryka hennes päls.

Jag skulle vilja ha en liten katt som jag kan ha hos mig. Jag tror att allting hade känts bättre då, men det passar inte i mitt liv just nu. Inom ett par år vill jag ha en katt i alla fall. Jag hade helst velat ha en hund också. Då behöver man inte vara rädd för att ens husdjur inte ska vilja kela med en i alla fall. Fast jag skulle förstås ändå älska min katt även om den vore okelig. Vissa katter är ju det, men det är nog mest bondkatter och dylika. Jag hade tänkt skaffa en raskatt för att försöka undvika det problemet. Samtidigt vill man ju ha en självständig katt, det är vad som gör att de är lättare att äga än en hund t.ex. Det är svårt, det där, men oavsett skulle jag ju älska min lilla vän. Förresten så är alla raser olika och alla djur är individuella så man vet ändå aldrig vem man får.

Sunny, Ronja, Muffin, Cookie och Harry är alla labradorer men har väldigt olika personligheter. Sunny var klok och snäll, Ronja var kelig och sökte alltid uppmärksamhet, Muffin var tröstande, lugn och stark, Cookie är busig och sprider glädje och Harry är en odåga som far fram som en virvelvindel ibland men när han stannar upp och sträcker fram tassen eller lägger sig i ens famn kan man inte hjälpa att smälta. Självklart delar djuren drag med varandra också; Muffin är också klok, Cookie är ursnäll och så vidare, men det är precis som med människor att vissa drag särskiljer någon lite extra mycket kanske

En del av mig

På Spotifys lista över mina mest spelade låtar finns Terrence Loves You av Lana Del Rey med högt upp på listan. Jag lyssnade på den på repeat väldigt ofta i början av året men har inte lyssnat så mycket på just den resten av året. Det är rätt otroligt att den ligger så pass högt som en gör med tanke på att jag har lyssnat på den så pass lite under hela året. Jag måste ha lyssnat på den så pass många gånger att den helt enkelt stod som klar topp tio redan då. Jag lyssnar en hel del på Lana på youtube också för hennes osläppta låtar finns inte på Spotify. Jag lyssnar även mycket på Taylor Swift förstås men hon finns ju inte ens på Spotify, med undantag för ett par enstaka låtar. Båda låtarna som hon har skrivit, This is what you came for och Better man, finns dock med på listan.

Jag tycker att Spotifys lista är rolig för att många minnen är kopplade till musik. Jag kan minnas var jag befann mig när jag lyssnade på en viss låt, känslan som väcktes och minnena som sparades i koppling till den låten. Jag lyssnar inte längre på Terrence Loves You varje kväll men den finns i mitt sinne som en del av mig, inpräntat - play och sedan repeat.

So I play my music

Jag ska se Lana Del Rey i augusti! Biljetterna var jättedyra, men det här kan vara enda chansen för mig att se henne om inte för alltid (det hoppas jag verkligen inte!) så åtminstone på länge. Vem vet förresten om jag har pengar till det om hon sedan kommer tillbaka till Sverige? Det är därför jag passar på nu när jag har chansen. Jag minns hur synd jag tyckte att det var när jag missade henne på Bråvalla för ett par år sedan, men nu ska jag äntligen få möjligheten att se min favoritartist!

Nästa person jag också bara måste se är Taylor Swift. Jag har sett en del klipp från hennes turnéer på instagram och de verkar alltid så extravaganta och så är ju hennes sånger väldigt bra förstås. Jag tror att det hade kunnat vara en väldigt bra konsert. Däremot spelar hon ju inte i Norden. Hon har spelat i Norge en gång, vet jag, men inte annars. Det är så synd att jag jobbade när hon spelade i Storbritannien förra året, annars hade jag verkligen velat se henne uppträda. Med andra ord har jag missat mina favoriter en del så jag vet när jag ska ta chansen även om det är dyrt.

Gustaf har bokat biljetter till Håkan Hellström så jag  antar väl att jag får gå och kolla på honom också. Jag kan inte så många låtar av honom, men jag antar att det kan bli kul ändå. Gustaf sade att han bara köpte dem för skojs skull men att han inte ens är säker på att han vill gå heller. I så fall kan man ju sälja biljetterna vidare så det är väl ingen fara om det skulle vara så.

Jag måste bara lägga till en bild på Lana och Taylor tillsammans

Det som fattas mig

Jag har inte skrivit så mycket på sistone. Varken här eller i allmänhet. Jag har inte haft orken att skriva någonting här. Jag är hela tiden så trött. Jag behöver en riktig ledighet nu. I allmänhet så har jag en del tankar och idéer och då och då skriver jag, men det blir inte så mycket. Inget kan ju jämföras med skrivarlinjetiden, men ändå... Ibland får jag inspiration och jag hämtar den ur källor i mitt innersta men de kan sina ibland. Men när källorna är fulla svämmar det över av tankar som kan formas till dikter eller annat. Min själ har dragit sig tillbaka. Jag försöker mest överleva allt som ska göras, allt som blivit ogjort.

Vi ville stöta dig för pannan, du sovande, 
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.

- Edith Södergran, ur Min barndoms träd

Fotografiet

Du är ful nu
I minnet
minns jag dig inte
som om det vore igår
längre

Jag ropar
Ta mitt foto
I en krets står de runt mig,
tar mitt foto nu
just när jag blundar

Systemrensning

Jag har tänkt på en sak. Jag håller inte med när folk säger att om man har vuxit upp i till exempel Norrbotten så uppskattar man inte det som är bra med just Norrbotten eftersom man är van vid det. Jag håller inte alls med. Bara för att jag inte längre bor i Norrbotten är det inte som att jag uppskattar naturen när jag är hemma igen. När man flyttar ifrån en plats man gillar saknar man förstås det som är bra med den platsen, men det är ju just det faktum att man uppskattat det innan som gör att man saknar det så mycket. Jag var ute varje dag i skogen i Sikfors när jag bodde där. Jag visste hur lyckligt lottad jag var som fick växa upp omringad av träd. Nu när jag är där uppskattar jag det lika mycket som innan. Jag må inte ha samma möjligheter att gå ut i skogen som jag hade förut, men det gör inte att jag uppskattar upplevelsen mer när jag väl kan det.

En annan sak som jag har tänkt på är när folk vill att andra ska engagera sig när man själv har tagit över en uppgift. Typ de som på en gång erbjuder sig att göra något och sedan klagar på att andra inte gör något eller gör lika mycket. Märk väl att jag inte menar de som tvingas göra något för att ingen annan tar på sig det, till exempel städsysslor. Jag menar till exempel ett projekt med en grupp på fyra personer och så säger en från början att den ska göra allt och sedan klagar den på att de andra i gruppen inte gör något. Jag klagade inte på att min uppsatskamrat inte bidrog till uppsatsen. Jag klagade väldigt mycket över hur korkad hon var, vilket ledde till att jag fick göra hela uppgiften själv. Jag klagade över det faktum att vi inte fick skriva uppsatsen själv, jag klagade över att det faktum att jag överhuvudtaget behövde kommunicera med henne ibland fast det tog tid från skrivandet och jag klagade på att skriva en uppsats på egen hand på så kort tid (vi var tre veckor sena för att uppsatspartnern ville göra något skitdåligt om CSR till en början). MEN jag klagade aldrig på att uppsatspartnern aldrig skrev något. Varför? För att jag hade SJÄLV tagit på mig att göra det.

Jag vara bara tvungen att få detta ur mitt system. Tack och hej, leverpastej!