Min värsta rädsla

Jag har tittat på många bilder och videor på Muffin. Jag har videor då hon tuggar på ben och slickar sin tass. Jag har bilder då jag håller om henne, då hon viftar på svansen så att den blir till ett suddigt avtryck på fotografiet, många då hon och Cookie är bredvid varandra och bilder då hon ligger ned och sover sött. Jag stötte på en bild ur den sistnämnda kategorin och jag såg hennes vita lilla fläck strax innan trampdynan. I de stunderna känns det som att jag dör inombords. Den fläcken var hennes kittligaste ställe och ibland när hon låg och sov kunde jag inte låta bli att smyga fram och kittla henne lätt, lätt på den och se hur hennes tassar genast röck till i sömnen.

Det finns stunder då det är så ofattbart att jag aldrig kommer att få vara med henne igen att jag inte tror att hon är död. Jag förväntar mig fortfarande att hon kommer gå fram och hälsa på mig när jag kommer hem på fredag även om jag vet att det inte kommer att ske.

Muffin

6 Novemeber 2003 - 26 November 2015

Time is making fools of us again

Sååå, allting går inte så bra med uppsatsen... Vi fick inte tag i något företag. Vi kommer nog börja skriva nu i veckan i alla fall angående det nya ämnet Gustaf kom på att vi kunde skriva om. Jojagog totycockokeror inontote omom atottot arorbobetota momedod mominon upoppopsosatotsospoparortotnoneror, det är egentligen det som är det största problemet. Jag blir galen liksom. Galen. Jag längtar tills jag får åka hem ett tag så jag har en anledning att skriva på egen hand, något jag tänker föreslå att vi gör ändå.

Jag saknar Muffin, Cookie och Harry så mycket nu. Jag måste köra bil när jag åker hem för nu har jag inte kört på ca. 4,5 månader. När man inte har kört så ofta är det väldigt länge. Jag har ett mål att inte använda mina pengar på sparkontot förutom till 10 körlektioner. Med de resterande pengarna hade jag tänkt se om jag kan vara ledig nästa sommar. Det skulle vara skönt att veta att jag kan ta det lugnt, i synnerhet eftersom att jag hade tänkt läsa dubbelt nästa termin och sedan kanske läsa magister till hösten. Jag ska försöka spara lite pengar också men det kan bli svårt om jag ska betala ett nytt uppkörningsprov till våren. Det är nämligen då jag för stunden siktar på att ta körkortet, men allt i sinom tid.

4 år

Idag firar jag och Gustaf fyra år tillsammans, Det är ett år mindre än ett halvt decennium, vilket i sin tur är en tjudondel av ett sekel och som vi alla vet är 20 en liten summa. Så i princip har vi varit tillsammans i nästan ett sekel. Det är vad det känns som i alla fall. Jag har hunnit vara med om mycket på de senaste 4 åren och vi blev tillsammans som 19-åringar fresh out of gymnasiet, klart att det känns som länge. 4 år är länge, i synnerhet när man spenderar den med en och samma människa så nära inpå varandra. Man växer liksom ihop till slut. Det är min upplevelse i alla fall.

Vi ska fira den här dagen med att mysa tillsammans hemma och gå ut och äta ikväll. Ett anspråkslöst firande helt enkelt. Vi har fortfarande det brutala minnet av vår första årsdag tillsammans. Det var ett totalt fiasko så vi har tonat ned firandet till en lite finare vardag. Det behövs inget mer, trippa fram på tå liksom.

Det livet

Det är frost på bilen parkerad utanför fönstret. Det faller ingen snö här och lär inte göra det, den stannar ändå bara en dag. Jag är vaken och väntar på att Gustaf ska komma hem. Jag har sett några avsnitt av Glee och jag gillar mest när det handlar om Rachel och Kurts liv i New York. Jag gillar tanken av ett universitetsprogram utformat för ens egen konstnärliga utveckling. I Sverige finns det också sådant, men inget som är värt att gå. Förutom skrivarlinjen i Sundbyberg så klart. Jag längtar efter det livet igen, att få syssla med skrivandet på heltid.

Nu kom han hem.

Nästa inlägg blir en sådan dära country and western

Nu är det bara två veckor kvar innan jag åker upp. Egentligen hade jag tänkt åka upp i början av november men på grund av Alices dop åker jag upp i början av december. Jag önskar att kag kunde åka upp oftare men det lär snarare bli mer sällan om något. Så länge jag bor i Göteborg så tar det flera timmar längre och är dyrare för jag är mindre benägen att köpa en sittplats hela vägen.

Jag brukar tänka på mina syskonbarn. Jag saknar dem, de är de enda barn jag gillar typ. Jag hatar när barn skriker på bussen och jag hade nästan kunnat skriva på en lag som förbjuder dem i kollektivtrafiken. Nästan. För och så finns det ju mina syskonbarn och de är helt underbara på sina unika sätt. Jag är ledsen över att jag missat en del, t.ex. att jag inte varit på en enda av Mickes födelsedagar för att han råkat fylla år mitt i skolstarten då man varken har pengar eller möjlighet att åka tvärsöver landet. Jag brukar planera ett helt år hur jag ska kunna komma på hans födelsedag men varje år skiter det sig. I år är min plan att spara ihop så mycket pengar att jag inte behöver jobba över sommaren och att låtsas att jag är sjuk de första dagarna. Men sanningen är att om jag kommer in på magisterutbildningen så lär det vara sämst tillfälle någonsin att låtsas vara sjuk.

Sedan är det Theo. Han är så blyg mot mig nu för tiden. Jag förstår honom, det hade jag också varit. Det brukar släppa rätt snabbt men ändå. Jag minns när han var liten och vi somnade tillsammans i soffan när vi såg på barnprogram eller när han var nästan nyfödd och jag sjöng visor för att han skulle somna.

Emilia fattar jag mig helt enkelt bara på. Det känns som att hon är som jag ibland, att man måste förklara för henne allting för att hon godtar inte ett enkelt svar. Hon vill veta varför! Dessutom gillar hon djur och är ursöt, som jag då.

Nova är en ängel. Jag har sett henne grina men oftast är hon glad och snäll. Med tur så kommer hon bli lika snäll som Erica, för det är det inte många som är. Hon muntrar alltid upp stämningen med sina små clownerier. Antingen har hon en hink på huvudet eller så sitter hon i badbaljan med tomteskägget av lödder på hakan.

Alvin är en riktig busunge. Han vill verkligen ha uppmärksamhet och en del av mig är helt övertygad om att han kommer bli skådis på Dramaten en dag. Han är rolig och ska alltid göra som han vill. Han kan göra en lek av att bli tillsagd, vilket han ofta blir... ;)

Jag saknar alla mina syskonbarn och det ska bli kul att träffa dem igen. Jag älskar dem alla så mycket! Oavsett om det är på ett stort födelsedagskalas, en helt vanlig höstdag, en sprudlande vårdag eller en sval midsommarafton så kommer jag att vara där någon av dagarna. Men just nu är jag i Göteborg och det här är var jag vill vara för det mesta, det passar mig bra.

Dressing up

Igår gick jag på H&M för att leta sockar, men råkade hitta 2 klänningar också. Oops. Den ena är långärmad och mörkgrön, vilke är en av mina favoritfärger så jag föll på en gång. Det bästa av allt var att den var bekväm. Den kan ibland bukta ut på ett ställe i ryggen men om en klänning är bekväm och snygg i övrigt så tycker jag att det är något man kan leva med. Det var inte som att den kostade som en finklänning, 400 spänn gick den på, och då går det att bortse ifrån lite ryggputning ibland. Den andra klänningen är röd och jättesnygg, men jag är osäker på om jag ska behålla den för att den är inte supersnygg på mig. :/ Den sitter lite konstigt på mig. Jag måste prova den några gånger till för att kunna avgöra, men jag tror nästan att det kommer bli retur på den. Annars ska jag ha den på julafton.

Här är en bild från H&M:s hemsida på den gröna klänningen:

Sams hår

Alltså Sams hår. Jag snackar om Sam Winchester i Supernatural. Alltså, det såg bra ut i säsong 1-5, i sexan började det gå överstyr och de två senaste säsongerna har jag stört mig på det. Jag hittade en blogg där skribenten hade rankat Sams frisyrer i snygghet mellan säsongerna 1 och 6. Jag hittade till och med den här bilden:

Det verkar alltså inte bara vara jag som fokuserat på Sams hår. Jag vet inte varför, men på något sätt är hans hår något som finns i mitt medvetande. Jag googlade på "Sam season 11" och såg att han inte kommer att klippa håret någon gång snart. Tyvärr. Han har tid för att trimma de där fula polisongerna men inte att klippa håret liksom. Jag bryr mig egentligen inte så mycket. Det är ju bara hår och Sam ser ju så klart bra ut ändå, men det har stört mig lite och jag hade på känn att jag inte var den enda som har tänkt på det. Sorry för alla hårspoilers. ;)

25

Nu i veckan har jag varit på arbetsmarknadsmässa på skolan. Den varade i två dagar och under dessa dagar har jag hunnit prata med en hel del organisationer. De allra mest intressanta var Matix, ett magisterprogram som finns på Handels, och Universitets- och Högskolerådet som hjälpte mig att veta mer om hur man ansöker om praktik i EU. Om jag kommer in vore det ett perfekt steg närmare Regeringskansliet. Mässan är dock lite mer än bara en mässa, den är mer som ett event. Det finns en studentlounge och där har de mat, fika, dryck och tävlingar. I år fick man en liten pizza och så hade de kanelbullar och muffins bland annat. Man hinner bli jättemätt innan man åker hem. De har goodie bags också och i år var innehållet annorlunda från förra året. Det var knäckebröd, smörkniv, tuggummi, tandborste, Bakis (vätskeersättning, som om jag behöver det...), pennor,, nudlar, någon bär-grej, näsdukar och allt möjligt. Jag minns inte riktigt, för det var så mycket. Kort sagt så får man en hel del utöver chansen att få träffa intressanta företag.

Jag känner mig ännu mer säker på att läsa tyska till våren för att det känns som att en kandidat i det är en stark merit. Och så är det ju faktiskt kul med språk! Efter det senaste året av företagsekonomi 1 & 2 med mindre roliga kurser såsom ekonomi- och verksamhetsstyrning känns det som att min själ hade krossats av mer sådana hemska kurser. Jag känner dessutom starkt inför att söka in till Matix nästa höst för att jag vill ha och behöver arbetserfarenheten som det ger. Jag som bara ville ha tid för att skriva, men nu har jag aldrig tid med annat än skola. Det känns som att jag slits mellan två världar; en där jag kan påverka organisationer och även samhället till det bättre, den trygga vägen, och den andra där jag får sitta på ett kafé i Frankrike, hanka mig fram på ströjobb och ägna dagar åt att skriva och lära mig ett främmande språk, den fattiga poetens väg. Men, som jag sade i ett tidigare inlägg, jag kan tänka mig att vara fattig poet men inte en som lever på gatan. Jag kommer att vara färdigutbildad vid 25 års ålder om allt går som det ska nu. Då kommer jag att ha en magister i management och en kandidat i tyska. Då kan nog företagen skita i om jag har åker till Frankrike ett halvår... ;) Den som lever får se.

En händelse

Idag hände någonting som jag vill redogöra för er för att jag behöver skriva ut det. Jag tänker bara börja rakt på.

Jag åkte bussen in till stan för att träffa Gustaf. Jag hade en sittplats och pratade med Gustaf i telefon när det ser ut som att en man tar i en tjejs, om jag fick gissa var hon kanske runt 18, rumpa. Hon står och pratar med sina vänner. Jag är osäker, för först snuddar han bara vid hennes ytterrock och ibland kan man komma närmare folk än man egentligen vill på bussen. Men något är konstigt, han har handen krökt på ett konstigt sätt och handen är däromkring. Tjejen flyttar på sig ett steg framåt så hon kommer bort en bit, antagligen anar hon vad som försiggår men är osäker (de flesta tjejer har nog varit i den situationen) och jag lägger på telefonen. Jag känner ilskan koka inom mig. Om han gör det en gång till ska jag säga till, det måste jag, tänker jag. Vi är nästan framme vid Nordstan när han gör det igen. Jag reser mig upp, två decimeter upphöjd över de andra. "Känner ni varann?" frågar jag tjejen. Hon nekar och jag vänder mig mot mannen och säger med hård röst "Då kanske du borde ta och sluta tafsa på henne!" Tjejen säger "Jag tyckte väl att han gjorde det, men jag var osäker." Jag vänder mig återigen mot mannen och pekar bestämt på en plats längre bort och säger "Där finns det plats - där kan du stå!" Mannen har inte sagt ett ord under hela den här tiden. Han ställer sig genast längre bort och frågar "Är det här bra?" Jag himlade på ögonen eller något liknande, jag minns inte riktigt, och så satte jag mig ned utan att säga ett ord till honom. Tjejen tackade mig. När hon klev av tackade hon mig så mycket igen och jag sade "det var inget" för jag visste inte vad jag skulle svara.

Jag önskar att vi levde i en värld där detta inte skedde. Men det gör vi inte. Vi måste stå upp för varandra, enade. Jag ville dela med mig av den här historien för att få ut den ur mig, men samtidigt för att visa att vi behöver stå upp för varandra. Det kommer hjälpa, det kommer göra ropen efter våra rättigheter hörda. Jag såg killen som tittade på gubben som tafsade på mitt ben på gymmet, men som inte sade något. Jag önskade att han hade gjort det, jag ville inte vara ensam. Han vågade nog inte, men jag ska alltid våga så länge jag lever.

Uppsatsframsteg

Nu har jag och min uppsatspartner börjat med uppsatsen. Vi ska börja kontakta företag till veckan. Jag känner mig inte så taggad på uppsatsskrivandet, men det kommer nog gå bra. Jag är orolig för att tiden ska bli för kort. Men jag vet att jag kan jobba djävligt snabbt när jag skriver, i synnerhet om det sker på slutet och jag därmed är under tidspress. När jag gick sista året på gymnasiet så trippelkollade IB-koordinatorn med mig om jag verkligen skulle läsa ett extraämne för att jag typ hade skitit i delproven i biologi helt, vilket för henne ju verkade som att jag var dålig på det. Men jag fick godkänt i alla ämnen på våra slutprov för att när det verkligen räknades så pluggade jag. Att göra saker i sista sekund är lite av min överlevnadsteknik. ;) Men så ska det inte bli med uppsatsen så klart! Jag önskar bara att jag hade fått skriva själv för då hade jag gjort en studie om genus i organisationer, men ingen annan som inte redan hade hittat en partner ville jobba med det. Jaja, nu är det som det är och det jag och min partner skriver om nu är rätt intressant, det med.