tisdag 20 juni 2017

Tiden tickar

I övermorgon åker jag upp till Sikfors. Idag kommer Issa och imorgon ska vi tre åka och se First Aid Kit på Liseberg. Jag har längtat länge efter det. Nu när jag spenderar så mycket tid hemma inser jag att hushållsysslor tar upp så mycket tid. Jag vet att jag egentligen kommer iväg sent för att jag kliver upp väldigt sent och sedan tar all min tid på mig att sminka mig och fixa håret. Något som vanligtvis tar 1-1,5 timmar tar istället 2 timmar och då har jag dessutom börjat senare än vanligt. Det känns nästan som när jag var 14 och vaknade på eftermiddagen under somrarna. Och när man sedan måste hålla på att diska blir det bara jobbigt, jag tycker att det är bättre att diska allt på kvällen eller innan om nu andan faller på.

Jaja, nu när jag har sett mönstret får jag väl försöka bryta det - göra mig i ordning effektivt och inte göra tusen andra saker samtidigt. Men å andra sidan är många av de sakerna sådant som behöver göras men som jag känner att jag inte har haft tid med förut även om de kanske inte tar så lång tid. Men när jag hopar allt jag ska göra på hög så blir det en väldigt lång lista. Jag har till och med varit tvungen att skriva en lista på ärenden för att det är för mycket att hålla i huvudet just nu. Men så har jag blivit mycket sämre på att komma ihåg saker nu för tiden och jag gillar inte när jag vet att det finns saker att göra men jag inte har skrivit ned dem just för att jag vet att jag kommer glömma någonting viktigt. Därför är det skönt att det som står på min lista just nu inte är livsviktigt. Jag vänjer mig sakta vid detta liv i limbo, mellan skola och arbete. Men snart är listan slut!

måndag 19 juni 2017

Människa

Människor. En skapelse att förbarma sig över. Människan i dess neutrala tillstånd, människan som sårbar. Människa som äter, omedveten om de ögon som betraktar den. En människa som går, fötter som nuddar marken, klatsch klatsch klatsch, ljudet av en sula som ger hälen en örfil för varje nytt steg. Människor som är på väg någonstans, som har varit någonstans. Människor som bara existerar, som inte kan hjälpa att de existerar, som inte kan förstå att de existerar. Detta människans tillstånd som varje individ någon gång befinner sig i, då kan man inte annat än förbarma sig över dem.

lördag 17 juni 2017

En dåres försvarstal

Jag vill göra ett tillägg på mitt senaste inlägg, för jag känner att jag kan bli missförstådd, som ju kan hända. Kroppen och huvudet är för mig separata, men måste ändå försöka samarbeta. Dessutom är jag inte helt separerad från min kropp bokstavligt talat, i så fall vore jag ju hela tiden i ett utomkroppsligt stadium. Hur skulle det se ut? För att förtydliga, vill jag påpeka att jag menar att jag lever i mitt huvud till en stor del, men det betyder inte att jag inte lever livet på riktigt. “Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?” sade Dumbledore och han har en poäng. Dessutom är jag faktiskt inte helt och hållet instängd i mitt huvud, det är inte heller så jag menar. Jag upprepar: hur skulle det se ut?

Min kropp och mitt sinne smälter samman ibland och de gångerna känner jag inte av att de skulle vara separata. När jag hoppar längdhopp och i 3,5 meter svävar genom luften är hela jag en enhet. Det kanske bara varar i en sekund, men det känns längre än så; kroppen och sinnet är i symbios och huvudet kan förlora sig själv i och bevara den kroppsliga känslan. I mina drömmar flyger jag nästintill aldrig, det finns väl något enstaka undantag. Men ofta kan jag ta ett stort språng på tiotals meter, precis som när jag hoppar längdhopp. Mitt sinne har bevarat känslan och återupprepar den i sömnen som en symbol för frihet och handlingskraft.

Kanske rörde jag bara ihop allting nu istället för att förtydliga. Ibland utelämnar jag information för att jag anser den vara underförstådd och det har tyvärr resulterat i att många missförstår mig. Men då återkommer vi till det jag talade om i förra inlägget, att hålla monologer, och det vill folk inte att jag gör heller. Så på ett sätt är det en dom att leva i sitt huvud, men den värld jag ser tror jag är större än vad en del anar och som kan var svår att uttrycka. Det betyder inte alls att jag är mer intelligent, missförstå mig rätt nu. Det är inte intelligensen jag pratar om, utan enbart hur jag upplever världen.


torsdag 15 juni 2017

Diskrepans

Jag såg Ken Robinsons Ted talk "Do schools kill creativity?" och förutom ett underhållande avsnitt om ett intressant ämne rörde han vid någonting som jag har känt så länge, men inte kunnat uttrycka inför andra då jag trott mig vara helt ensam om det. Han sade att universitetsprofessorer, bland andra individer, är en typ av människa som är separerad från kroppen. De lever i huvudet; deras värld är i deras huvud. De anser att deras kropp är bara en transport för deras huvud, skämtar Robinson. Jag själv har tagit det steget länrge och sagt att min kropp är ett hinder för mitt huvud. Jag har så mycket i mitt sinne och jag försöker prata snabbt för att hinna uttrycka hela min tankegång men blir antingen alltid avbruten eller så tystnar jag självmant när jag ser hur deras glöd sakta falnar från ögonen. Jag har märkt hur jag sakta men säkert har reducerat mitt sinne till en sammanfattning. Det är en sammanfattning av det jag tänker, det jag egentligen vill säga, men inte kan få fram med risk för att verka, nej - vara, långrandig. Ingen vill höra en monolog, men tänka är ju det enda jag gör. Även mitt kreativa utlopp finns i skrivandet, inte mer fysiska alternativ som måleri eller dans.

Dans nämner Robinson också i sitt föredrag. Han skojar om det som jag alltid har känt, men som folk inte vill förstå sig på - oförmågan att dansa. Jag hatar verkligen att dansa. Jag brukar skämtdansa som man gjorde när man var liten, då man utförde rörelserna bokstavligt. Du vet, om artisten sjunger "see" så pekar man på ögonen och så vidare. Men där går min gräns, dessutom gör jag det enbart innanför lyckta dörrar. Den där dansen som är tänkt att komma "naturligt" kommer inte naturligt för mig och det gör mig inget. Jag lyssnar mycket hellre och känner inte behovet av att uttrycka mig genom att röra mina fötter. Jag har alltid levt i mitt huvud, velat uttrycka mig genom den värld som finns där. Robinson vitsar att om man vill se en sann out of body-experience ska man se när unviersitetesprofessorerna åker på konferens med dans sista dagen. Då kan man se hur deras kroppar rör sig ur takt till musiken och att de alla bara längtar tills det är över så att de kan gå hem och skriva om det. Just då var det som att han pratade om mig och ingen annan.

Jag har en gång sagt att det känns som att jag var en människa som funkade i teorin, men inte i praktiken. Det här är vad jag menade då. Jag brukade tänka att det var mina författardrag som gjorde sig påminda, men jag tror att författare och forskare vid universiteten delar detta drag; att leva i sitt huvud. Detta drag tror jag visar sig genom en självständighet, ovilja att ställas under andra eller samarbeta med andra, inklusive kroppen.

Jag rekommenderar Ken Robinsons TED Talk, som alltså inte handlar om universitetsprofessorer utan om den bristande uppmuntran till kreativitet som finns i dagens utbildningssystem. Men vill ni bara se just den biten jag har pratat om här så finns just det på minut 9:38-11:00 i filmen. Den är värd att se. Jag har på sistone tänkt på att jag aldrig verkar trivas på en arbetsplats, så som jag gjorde på universitetet eller främst av allt på skrivarlinjen, men i och med denna film förstår jag verkligen varför. Den var sista pusselbiten som lades på plats för att jag skulle förstå vad som felades mig. Den här pressen jag har känt över att behöva passa in på ett arbete för att kunna få bra rekommendationer och jobba vidare har tärt på mig. Någon dag kanske jag återvänder till universitetet för att doktorera. Kanske då kan jag finna mig själv åter. Eller så har jag precis gjort det.

söndag 11 juni 2017

Filifjonkor och Snusmumriken

Det här med att skriva blogginlägg var tionde dag verkar ha blivit min grej. Inte mycket händer vad gäller vardagsrutinerna, utan det lunkar på som vanligt. Jag har nu en jobbvecka kvar och sedan är jag fri från alla förpliktelser. Jag söker en del jobb och har en plan B utifall att jag inte får ett jobb på en gång efter sommaren. Jag har alltid vetat att jag kan lösa mina situationer på ett eller annat sätt, men det jag inte kan hantera är när någon trycker ned min anda. Jag vågar knappt berätta vad jag har för tankar inför framtiden för att det finns så många "planerare" därute i världen som tror att allting kommer att slå fel om man inte vet med 100% säkerhet vad ens plan A, B och C är. Som om det går att veta. Det finns ingen tilltro till att jag kan reda mig själv, att jag vet vad jag är kapabel till och att jag kan lösa mina egna problem skulle de uppstå. Det är deras sätt att tänka på som trycker ned mig, fast de inte alltid har den intentionen. Hur många gånger har jag inte slopat en idé, en dröm för att dessa filifjonkor har fått mig att ifrågasätta mig själv. Det är den värsta sorten av tvivel, den man har på sig själv, den någon annan planterar i en. Hur många gånger har jag inte förklarat varför jag gör något till synes olönsamt, som om jag behövde det? Snälla, när jag strövar för långt från vägen, led mig rätt; stötta mig och hjälp mig att finna min egen väg igen. Men bara för att jag har valt en annan väg än den planerade, än den du trodde eller ville att jag skulle ta, betyder inte att jag inte kommer att nå fram till målet. Jag vill inte hämmas mer och det kommer att ta tid, men nu är jag äntligen fri från allting som binder mig till jorden och jag tänker inte gå med på någon annans villkor igen.