Tillgjord

Jag känner någon sorts panik inom mig. Vad är det som är fel? Det är jag. Igen. Inget ovanligt där. Inget märkväridgt. Men det har gått längre nu...
Jag försöker att sluta, men det är ju så himla svårt.
Men jag håller hårt i din hand. Det får mig att kunna fortsätta fungera.
Jag ler när jag tänker på dig. Ett äkta leende.
Jag borde inte göra så här, men jag är för rädd för att kunna göra något annat. Förlåt mig då. Jag menar det inte. Eller gör jag det? Till en viss del, men sedan slutar jag bara att bry mig och då låtsas jag bara. Jag är ännu falskare än världen man kommer till när man träder in i "the experience machine".
Vad rör det er i ryggen?
Jag ska försöka sluta, men det är ju så svårt!

Ursäkta mig, men jag orkar bara inte låtsas någonting just nu. Bah! Jag bara svamlar. Lyssna inte på mig. (Någon som fattade det där skämtet förutom jag? Inte? Bra.)

"Ett moln är tillräckligt för att förmörka hela solen."
- Baltasar Gracián