Jag älskar den underbara vårvinden. Den blåser liv i allt som på vintern är dött. Sanden, gräset... Vinden blåser visserligen även på vintern, men den vinden är av en elak sort. Den tär på allt den kommer åt och den kyler ned dig tills du blir stel som ett lik. Vårvinden däremot, det är en vind att hålla kär. Den värmer dig samtidigt som den blåser liv i jorden igen. Jorden väcks till liv och börjar andas igen, träden blir gröna och marken likaså. Häggen blommar så vackert. Solen lyser mer, både oftare och starkare. Den tillåter vattnet att glittra som en vacker safir i flytande form.
Jag är så fundersam. Jag tänker och jag tänker, men jag kommer aldrig komma fram till något svar på egen hand. När det man funderar kring rör andra människor så är svaret allra oftast inget man kan komma fram till själv.
Men imorgon är en annan dag och då får vi se vad som väntar oss. *Sjunger* Sailor Moon, min vän. Ödet är dolt, går ej att se. Vad som väntar dig står i stjärnorna. Den sköts in i mitt huvud som en pil skjuten från en pilbåge, av en skarp skytt. Tur som är var det inget gift på den så den lär inte stanna i mitt blodsystem, utan den far nog bort när jag plockar ut pilen. Så - fixat!
"Är det modigast att tåla
ett vidrigt ödes hugg och pilar,
eller att ta till vapen mot ett hav av plågor
och dräpa dem beslutsamt?"
- Ur Hamlet av William Shakespeare
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar