Jag brukar säga att det var länge sedan jag slutade orka att kämpa. Och det var det. På bara några sekunder förändrades hela mitt väsen, från kärnan och utåt. Jag är inte trygg längre, ty jag fick uppleva hur det är när ens enda trygga punkt försvinner. Jag litar inte på folk, jag kan inte ta beslut o.s.v.
Men det tar inte slut där! Jag har alltid haft hopp om framtiden, fast jag förstod det inte förr. Jag var stärkt i min försvagning, men jag kunde inte bygga upp mig själv. Det fanns en grund, men inte mycket mer. Nu är jag stark nog att sluta leva på andra, nu gör jag vad som är bra för mig och min framtid; jag bygger upp mig själv. Mitt hopp drivs av mig själv. Och jag skrattar, för jag kan se pricken uppe på molnet, allt som behövs är lite fantasi...
"Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändå fanns någon som levde."
- Ur Jerusalem av Selma Lagerlöf
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar