Mögel

Varför är jag så rädd? Ingen annan är så rädd för det här som jag är. När jag tänker på det ryser jag. Igår stötte jag på problemet och fick svårt att andas, jag visste inte vad jag skulle göra. Paniken vällde upp inom mig. Jag var ensam, det fanns ingen att ropa på för att ta hand om problemet; bara jag och det ensamma. Det var en av de värsta grejerna jag har tvingat mig till att förmå mig att göra. Aldrig mer vill jag göra om det. Jag pratar naturligtvis om min fiende, en av mina allra största fobier - mögel!

Jag vågar seriöst inte riktigt öppna sopskåpsluckan än eftersom att jag slängde mögligt bröd i soporna igår. Jag tog till och med i brödet, så jag var tvungen att gå och tvätta mina händer som om jag hade världens värsta fall av tvångssyndrom nästan. Och jag såg till att rengöra allt det hade tagit i! Hur ska jag göra när jag bär ut soporna? Jag klarar inte av sådant om jag vet att det ät mögel däri. Hujedamig!

Människan förgör det den är rädd för. Jag kom inte ihåg vars jag har hört det ifrån, men jag tror att det var från en film. Det är sant. Jag är rädd för spindlar, därför dödar jag dem när jag ser dem. Jag är rädd för mögel, därför tvingar jag andra att ta bort det så fort som möjligt. Jag är rädd för strutsar, men jag skulle inte vilja döda dem om de inte kom emot mig. Om ens då... Söva dem är idealet. De har huggtänder, tro mig. Jag såg en på nära håll på Kolmården när de försökte äta upp mig. Min familj skrattade hånfullt åt saken. True story.