Genuina känslor

Jag måste berätta vad som hände mig nyss: Jag hade kommit hem från Konsum Svea och valde att ta hissen för ovanlighetens skull. När jag står i hissen, som har en halvkroppsspegel (kan man säga så?), och övade på mina crazy-stares. När jag då kommer till min våning och dörrarna öppnas står jag kvar någon sekund för att öva lite till. Sedan upptäcker jag människan som står utanför och ska åka med hissen. Jag vände mig snabbt om, sade ett glatt "Hej!" och gick snabbt in i lägenheten och började skratta. Sedan konstaterade jag: Well, if you can't laugh at yourself...

Nu ska jag läsa ännu mer Wuthering Heights. Ack, vad den boken plågar mig! Varför kan inte karaktärerna göra som jag vill? Dumma Emily Brontë, som förstör mitt arma hjärta. Härligt med en bok som faktiskt innehåller sann kärlek, inte något dravel! Jag brukar vara emot kärleksböcker, men det är för att jag finner de (författarna) alla vara dåraktiga som tror att de kan förmedla känslan av sann kärlek när de inte kan det. Om känslan är äkta har jag inget emot det, jag är öppen för det allra mesta då. Om man skriver med hjärtat kommer känslorna fram naturligt.

Nu blev jag sugen att skriva på min TOK-essay, men det får vänta till imorgon! Jag är rädd att mitt arbete endast skulle vara undermåligt om jag skrev på det nu. Det är enbart på grund av min längtan efter att få återgå till mitt läsande.

Adjöken!