Dröm vidare...

Jag drömde om att jag var döende. Det var befirande. Jag ville inte dö visserligen, men det var väldigt lätt att acceptera det. Jag vill inte dö nu, tro nu inte något sådant. Det var skönt för att alla jordliga förpliktelser kunde jag släppa och bara vara fri, komma och gå som jag ville. Det drömde jag efter att väckarklockan hade ringt, så när jag i drömmen tänkte att jag kanske inte alls var döende vaknade jag upp och insåg att min hjärna använde min dröm som ett medel att lura mig till att fortsätta sova. Det lyckades. Den har börjat bli väldigt smart när det kommer till att lura mig till att drömma saker och så vidare. För smart...

Det var bara en del av min dröm. Jag vet vad min dröm ville säga ganska väl och jag vet vars den fick allt ifrån. Drömmar är så intressanta och för det mesta är de roliga. Det är som att dagdrömma, fast att det känns som om man gör det på riktigt. Och ja, riktigt lika full kontroll har man ju inte i drömmen som i dagdrömmen. =P

Även om jag tyckte det var skönt att vara fri från allt (trots att jag kände sjukdomen fysiskt), så var ändå den första delen av drömmen den bästa. Men tålamod, tålamod. I sinom tid möjligtvis... Vågar jag drömma så mycket? Jag har inte tid, inte du heller. Men jag är tålmodig.

Livet går mig inte förbi, ty Doktor Glas bara väntade - så gör inte jag. Man får inte vara för passiv. Och förresten så tycker jag att han levt ett värdigt och bra liv, men han var för passiv och därför kunde han inte finna kärleken till någon. Kärlek är så mycket mer än den makar emellan. Sådan kärlek har jag inte alls känt lika mycket som den till vänner och familj. Jag tror inte på själens obotliga ensamhet, men jag tror att det är svårt för själen att bota sin ensamhet.