Spiken som man kan koka soppa på

Jag har så många tankar i mitt huvud, men jag vet inte vilken jag ska uttrycka eller om jag borde uttrycka någon av dem alls, så de försvinner bara ännu djupare inom mig tills de befinner sig så långt borta att allt jag kan förnimma av dem är suddiga gestalter av något jag känner till, men som är oigenkännbart. Och den känslan är bedövande. Jag sträcker mig så långt efter något att känna, tror jag. Men i verkligheten har mina händer nog inte sträckt sig längre än min näsa kan nå. Och allt som är kvar är jag och spiken som man kokade soppa på.