I väntan

Tänk så fel saker och ting kan bli. Vissa förlorar man innan man vet ordet av. I en sekund stannar man upp och i nästa är de borta. Vissa förändras och blir förvrängda gestalter av dem de en gång var, eller dem de en gång visade sig vara inför dig. Det är svårt när man sträcker sig för att nå någon, men när de vänder sig om är det inte samma person som förut. Men ändå går man vidare för att man tänker att någon gång kommer de att få tillbaka glöden i sin blick och den varma utstrålningen, och kylan har vinden blåst bort.

Det är inte bara den personen som inte känns hel, det känns även som om det är en själv som bara existerar till hälften. Det är nog för att man tappar bort sig själv när saker blir fel ibland. Men kanske finner man åter vad man en gång hade, fast i en ny form hos den människan. När man helar ser man inte likadan ut efteråt, huden förändras och får ett ärr. Men nästa gång man sträcker sig efter den personen är det den man söker efter, om än lite annorlunda. Detta påminner mig om en dröm jag en gång hade, men det är en annan historia.