Min skog

Det känns som att allting blir för mycket ibland och att jag konstant tar mig vatten över huvudet. Eller mer som att vattnet sköljer över mig och jag står där i all min maktlöshet. Det är de gångerna jag bara vill gå ut i skogen till mitt ställe, i höstmörkret då stigen endast lyses upp av fullmånen, och sedan sätta mig ned en stund och andas ut medan hundarna springer omkring och nosar på varje tuva och i varje ris. Där bland tomtar och troll, mörker och fullmånesvarulvar kan jag känna mig trygg. För trots alla sägner om olika skogsvarelser och byaberättelser om björnar vet jag vars jag alltid varit trygg och alltid kommer att vara det.