En gång till med känsla

Så... jag lever. Vilket några tydligen inte riktigt visste. Nu har jag täckning så nu behöver jag inte känna mig isolerad från omvärlden längre. Det finns en del fördelar med anonymiteten här i Stockholm, men idag fick det mig att sjunka till botten. Det har hänt förut att jag inte har haft någon bra täckning i Flemingsberg, och denna gång försvann täckningen igår när jag typ var vid pendeltågen, så jag trodde att det berodde på dem och sedan när den inte kom tillbaka blev jag orolig, men tänkte att den kanske skulle komma tillbaka när jag kommit till stan ett tag. När jag kom till stan funkade den fortfarande inte, så jag tänkte att jag kunde vandra omkring lite, för om jag väntade så skulle den nog komma tillbaka.

Det gjorde den inte. >_> Det var då jag fick riktig panik. Min hjärna fick nedsatt funktion typ, jag har känt så en gång förut så vitt jag kan minnas och det var då jag var i något slags chocktillstånd. Men vad jag inte visste var att de i Norrbotten faktiskt hade märkt att jag inte gick att få tag i och de trodde det värsta eftersom att jag skulle fara hem sent igår och jag bor i Sthlm:s ghetto nr. 2. De hade startat värsta cirkusen alltså, jag tror nästan halva Stockholm visste om att jag inte gick att nå och de hade t.o.m. frågat en av tremänningarna om de kunde fara ut och kolla så att jag var hemma! Så snällt av honom att göra det också, en verklig vän. ^^ Men saken är den att jag... Jag befann mig typ hela tiden på Södermalm, för som tidigare nämnt är det min fristad, och en gång när jag gick över ett övergångsställe så tänkte jag att ingen vet om detta med att jag inte har någon täckning. Jag skulle kunna vara död nu och ingen skulle märka det förrän dagar senare. Det var inget jag bara tänkte, jag trodde verkligen på det från djupet av mitt innersta väsen. Och så var det så att i verkligeheten, på andra sidan gränsen av täckning, så ringde massor med folk runt till varandra för det trodde att något kanske hade hänt mig. Men jag förstår inte.

Det första stället jag gick till när allt hopp om att få täckningen tillbaka var ju naturligtvis bloggen, som äldsta morbrorn kom på. Då fick jag en kommentar där det stod: Prova att slå av och sedan på mobilen. -_- Stupid me didn't even think of that!!! Vad är det första man tänker på att göra när mobilen krånglar? Jo, att slå av och sedan på den. Men jag skyller det på min panik.

Jaja, jag tror att alla har varit oroliga, haft panik eller andra negativa känslor idag. I, for one, upplevde nästan en slags eufori när jag slog på mobilen och den på något magiskt vis hade fått täckning igen. Jo, det är magiskt! Sluta vara en sådan tekniknörd nu!