Känslan av meningslöshet

Ibland kommer den lika plötsligt som ett hemskt besked. Den är lite av ett hemskt besked på sätt och vis. Den lurar bakom ett hörn och hoppar sedan fram och skrämmer en. Jag måste möta upp den varje gång den kommer, men det är inte så lätt för den påverkar mig på ett starkt sätt. För vad kan jag egentligen göra när jag vet att den talar sanning?

Den kom aldrig nära mig förut. Men barriären som skilde oss åt, som begränsade den, är borta nu. Men då finns det en stöttepelare i all galenskap som snurrar runt i mitt huvud och jag kan andas ut. För Honom är ingen människa meningslös. Jag önskar bara att alla visste om det. <3 (Och detta skrev jag med stor risk att låta som en galen nunna som prackar på andra min tro. =S Det var inte menat så, det kan jag försäkra er om.)