Tankarna stöter mot väggarna av buren mitt sinne är fångat i. De kommer inte bara när jag är ensam, de ligger alltid där i bakgrunden och lurpassar. Vad jag än gör finns de alltid där; fastän mitt huvud är fullt av grammatik, tyska ord och att hålla reda på alla nya människor tar de upp en ännu större plats.
Kommer det sedan en låt från i sommar på radion, som Walk med Foo Fighters, blir alla minnen och alla tankar för mycket. Jag önskar att jag kunde säga att jag lär mig att gå igen, men det vore för hoppfullt. Det skulle betyda en ny start. Jag; jag är bara fast i ett skådespel, i ett liv där ingenting jag gör verkar spela någon roll. Lyckan är kortvarig, om man ens får en chans att uppleva den. No, I'm just going through the motions. I guess it's either that or nothing at all.
Allt jag vet är att ensam är stark.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men tillsammans är man starkast.
SvaraRadera