En frustration växer inom mig. Det finns saker jag måste få ur mig. En otålig människa som tvingas uppvisa någon sorts tålamod. Men inombords rusar allting fram i samma snabba takt. Delen som vill ha allting bra här och nu och som inte överhuvudtaget vill veta om någonting annat, som vantrivs om den delen inte lyckas kopplas bort, den orsakar frustration. Men så är det naturligtvis omständigheterna ju. Omständigheterna.
Jag vandrar omkring i huvudstaden. Mållös, tvåtydigt. Mina ben för mig bara dit de vet att jag ska. För God knows att min hjärna bara kan tänka: Varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar