Självömkan

Idag klev jag upp tidigare än vanligt. Jag vaknade upp på morgonen och upptäckte att jag hade fått ett jättestort munsår och kunde inte somna om efter det. Jag försökte leva mitt liv idag som en normal människa, men jag kan inte hjälpa att känna att det finns ett socialt stigma över munsår. Jag har antagligen fått det för att jag hela tiden rör vid min mun, speciellt om jag funderar, vilket jag gör väldigt mycket nu när jag ska försöka orientera mig i Stockholm. Och som alla vet är Sockholm en bakteriehärd. Rulltrappor - miljontals människor som åker i rulltrapporna och tar i banden, bussknappar, trappräcken, dörrhandtag - you name it, miljontals människor har antagligen tagit i det.

Det känns bara så hemskt. Jag vet att alla har fått munsår någon gång och att det inte spelar någon roll, det försvinner ju efter ett tag! Men jag har alltid haft dåligt självförtroende över mitt utseende och jag har alltid känt att folk har dömt mig efter det och därigenom försvagat och sänkt mitt redan dåliga självförtroende ytterligare. Så nu när jag känner att jag ändå ser helt okej ut och det händer något sådant här - då blir jag rädd. Löjligt, jag vet. Jag är rädd mest hela tiden. Jag är rädd för att allt ska bli som förut och det gör mig ledsen för jag orkar inte med det.

Jag for till Nacka Forum idag, men jag var bara där en snabbis, för jag ville bara hem igen p.g.a. ovannämnda problem. Så nu sitter jag här och vältrar mig i självömkan. Jag ska fara dit igen någon annan dag då jag kanske är på lite bättre humör för att visa mig bland folk. Imorgon blir det paltkväll hos Issa. =D