Du och jag, Hjalmar. Du och jag.

En gång älskar man
kanske.
En gång dör man.

En gång längtar man:
det är när man är ung
och står i solen.
Man vill ej veta av att man är lycklig
och tror det icke.
Man talar kanske helst om vissna blad,
om natt och höst och vindens suck i träden
och böjda vandrare på öde vägar
- man lever dock:
man längtar.
Och narrar tro,
att längtan utan hopp är sorg och
plåga.

Nu är det grått och skymning
ute och inne.
Nu är det alltid skymning.
Och jag, som ännu räknar unga år,
jag sitter tom och trött och längtar
efter min gamla längtan,
min första ungdoms längtan.