Tankar

Nu är det bara tre dagar kvar. Bara tre dagar kvar. Sedan förändras allt. Varför måste alla bara försvinna från mig? Det hade nästan varit komiskt om det inte hade varit så tragiskt.

Jag har all tid i världen att göra saker nu. Ok, det var att ta i, men jag har betydligt mer fritid nu än innan. Men ändå känner jag mig så orkeslös, fast jag orkar inte heller bara sitta här och tänka hela tiden, men det är det enda jag gör. Jag började med en tyskauppsats, men jag orkade inte fortsätta även om jag tycker att det är roligt. Jag tror att jag ska skriva klart den snart och sedan sitta och dega och sedan ska jag nog ringa Sofia också. Då blir man jätteglad. Super-dobro!

Idag när jag gick ut från skolan så stod långa Marie där och så växlade vi några ord med varandra. Sedan kom jag på ett skämt, men eftersom att jag inte hade någon att berätta det för så skrattade jag lite för mig själv. Det var då jag kom på att man ska gå omkring och le stort hela tiden för att då ser ingen någon skillnad om man börjar skratta också. Faran kan ju vara att man skjuter skallen av sig eller att någon annan skjuter skallen av en. Varför gå omkring och le hela tiden? Sådant är inte för mig. "Man ska inte glädja sig i onödan." Så har Ronny Eriksson sagt.
Förlåt, jag hade inte tänkt göra min lilla anekdot till något mörkt (ha ha ha), men den blev inte så ljus till slut. Kan ha att göra med mitt nuvarande sinnestillstånd (hade tänkt skriva "state of mind", jag gör framsteg). Egentligen borde jag inte skriva på bloggen då jag är som nu, men delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, som C.A. Tiedge sade.