Och allt gick snett. Men jag förutspådde detta. Önskar bara att jag slapp gå hem. Jag sitter hos Richard just nu eftersom att jag inte vill sitta på datorn hemma när de är där. De ska inte åka förrän imorgon och det känns bara som en evighet dit!
Jag har så otroligt, fantastiskt, mega-superduperbra syskon! (Jag hoppas att ni förstår att Henrik inte är inräknad då jag anser att blodsband inte är tillräckligt för att hålla samman en syskonskara.) De är de bästa syskonen som finns! Jag skulle aldrig kunna tänka mig hur livet skulle vara utan Richard, Erica och Fredrik. Jag är så tacksam över att de finns! De är den familjen jag egentligen har. För ohana betyder familj och familj betyder att ingen lämnas utanför, eller glöms bort.
Jag måste bege mig hem nu. Jag hade tänkt öva mig lite på att trippeltånga(hur säger man?) håret och läsa ur Alfa Sierra också. Alfa Sierra är en verkligt bra bok; mycket läsvärd. Kanske även borde nämna att den är skriven ur ett soldatperspektiv och handlar om den första bataljonen som sändes ned till Bosnien av FN under kriget om återstoden av Jugoslavien. Så att ni vet vad handlar om, tänkte jag.
~Just when I thought it couldn't get much worse life stabbed me in the back~
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar