Tänka sig att den hämndlystna personen som sitter och skriver detta är samma person som idag köpte ett prickigt paraply med blommor på. Den hämndlystna jag ser bara hämnd och elände. Den ser bara de negativa aspekterna hos andra människor. Den andra är en glad människa som jag inte riktigt alltid förstår mig på. Hur kan hon? Men det är henne jag gillar allra mest!
De är inte de enda personerna som bor inom mig. Jag har inte olika känslor, jag har olika personer för varje känsla. Och så har vi ju naturligtvis kärnan som binder dem alla samman.
Men ingen släpps in i slottet. Alla kommer därifrån, men ingen får komma tillbaka förrän enmansarmén inte längre behöver skydda slottet. Ursäkta metaforen ni ändå inte lär begripa.
Jag känner mig lite som Julian Smith. Don't you ever piss me off! 'Cause I've got anger management issues.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Marika! Jag och Jennifer gjorde lite av historian idag men hann inte klart allt. Skulle du vilja göra resterande uppgifter tillsammans imorgon? Kanske efter psykologin? :)
SvaraRadera