Jag gillar minnen. Minnen kan få dig att skratta år efter att själva händelsen har skett. Minnen kan ge dig en klarhet; efterklokhet. Minnen kan få dig att fortsätta hoppas.
Minnen kan även förstöra allting. Om det finns en sak som du tvingas minnas när allt du vill är att glömma, är inte minnet någon barmhärtig samarit längre.
Men om det är som med Ben från Skattkammarplaneten då? Om man inte har något minne? (Typiskt mig att ta ett exempel på en fiktiv figur istället för en levande människa.) Man glömmer allt det dåliga men i samma veva glömmer man allt det goda. Även om man har dåliga minnen har de bra minnena en tendens att lysa starkare än dem.
Vi minns inte bara händelser, vi minns även känslor. Jag glömmer lätt en händelse, ett argument eller vad jag gjorde för tre dagar sedan, men jag glömmer inte känslorna. Nu blev det ett virrvarr av tankar som jag inte får ut på papper (läs: jag är för trött för att orka jaga mina tankar just nu).
Jag är världens lyckligaste människa.
För jag fick träffa någon som dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar