tisdag 28 december 2010

"Common sense", I should've said.

Idag när jag befann mig på folktandvården i stan i min timmeslånga väntan på att röntga mina visdomständer, så kom det in ett helt gäng med folk efter ett tag. Jag satt och var på väg att läsa ut I Am Legend när jag hörde ett språk ibland mer familiar för mig än svenska. ;) De var fem stycken i gruppen; fyra tjejer och en kille. De pratade engelska med killen... Typ en mening. För resten av tiden satt de andra och snackade svenska med varandra! Han satt bara där tyst och de andra babblade på på svenska! Jag tänkte säga till dem att jag har erfarenhet av personer som man inte talar samma språk som och det artigaste är att tala det språket alla förstår, d.v.s. engelska i detta fall. Hur skulle han kunna inkluderas i samtalet när han inte ens förstod språket?!? Jag blev så arg. Man behöver inte ens ha erfarenhet av det för att fatta det! När Markéta från Tjeckien kom till oss var det första gången man fick en större kontakt med någon från utlandet, men ändå insåg man ju då att det var artigast att alltid tala engelska när hon var med.

Men jag sade ingenting denna gång, för jag skulle läsa klart kapitlet. *suck* Men efter jag hade läst klart det var det för sent. Jag borde ha gjort det tidigare. Men det är ju lätt att vara efterklok!

Jag köpte en tröja med en ekorre på idag. =) Och så köpte jag en kamera. Jag gjorde det väldigt klart för dem att jag ville ha den svarta, inte den rosa ty den var ful! X( Inget emot färgen, bara så länge den inte är på den kameran och metallic så är det lugnt. Men det fanns typ bara den svarta kvar också, så det var lugnt. Han som hjälpte mig var söt och mycket trevlig. ^^

1 kommentar:

  1. Jag fick uppleva liknande situationer hela julhelgen! Fast positiva då. Vi var ju fem olika nationaliteter på nio personer. Alla pratade engelska hela tiden, för att inkludera alla närvarande. Med undantag för julsångerna förstås. :)

    Men jag förstår vad du menar! "Varför gjorde jag inget tidigare? Nu är det för sent." Ack så väl jag känner igen mig. Det känns alltid som att man bara har en dålig ursäkt efteråt till varför man inte agerade, även om man faktiskt tänkte göra något. :P

    SvaraRadera