Riktig skräck

Jag måste bara säga att jag är rädd för någonting. Det känns dumt, för hade det inte redan hänt mig någonting liknande hade jag nog inte varit så rädd. Jag är rädd för att säga mitt namn till de som ringer in på jobbet. Mitt namn är inte så vanligt. Hade jag hetat Anna eller Maria hade jag kanske inte brytt mig så mycket, men mitt namn är någonting som är nog ovanligt för att ge mig obehag när det gäller att lämna ut mitt namn. Ibland frågar de som ringer om mitt namn och jag hatar när det händer för de behöver egentligen inte veta mitt namn. När de ber om efternamnet svarar jag bara att det bara finns en med det namnet på jobbet, vilket är sant. Jag har googlat företagsnamnet med mitt förnamn för att se hur enkel jag är att hitta. Min Linkedin kommer upp som första förslag, vilket ger dem mitt efternamn och i sin tur min hemadress. Med moderbolagets namn är det svårare att hitta men efter ett par sidor på Google hittar man min Instagram.

Dessa personer som ringer in kan vara hur galna som helst, det är jag vittne på. De kan till och med sitta i fängelse, vilket är egalt när jag hjälper dem men när de frågar om mitt namn känns det inte längre okej. Jag vet att jag låter paranoid, men en gång blev jag förföljd från jobbet och sedan dess har jag förstått att det inte är att vara paranoid - det är att inte låta sig glömma, att komma ihåg vad folk är kapabla till.

Jag ville bara dela med mig om min skräck för jag har burit på den så länge nu. Jag vill veta att det finns någon därute som vet vad jag menar. Jag vill kunna släppa taget för jag låser redan dörren och stänger fönstret om varma sommarmorgnar och att jag inte behöver inskränka mitt liv mer än så. Det räcker nu.