Jag börjar om

Jag är antagen på kursen Antropologins kritiska samhällsengagemang nu. Jag har alltså bytt ut uppsatsen och språkvetenskapen mot den kursen, Offentlig granskning samt kursen Språk och genus. Jag gick alltså från 45 poäng till 30 poäng till 7,5 poäng och nu till 37,5 poäng. Det har varit en verklig resa de senaste par veckorna. Sena anmälningar är alltid ett spel eftersom det inte går att veta vad det finns platser kvar på samt att man har ett mycket begränsat urval. Jag ska ge er en överblick över de senaste veckorna och så kommer ni att slippa fler uppdateringar om min situation. Nu har jag löst den.

Jag var registrerad på hela den tyska kandidatkursen; litteraturvetenskap, språkvetenskap och uppsatsen. För varje lektion kände jag dock mer och mer att det inte kändes rätt. Litteraturen var okej, men språkvetenskapen och uppsatsen tyngde mig mycket. Jag kände mig helt maktlös över min situation. Trots hur fel det kändes att gå dessa kurser hade jag en "Har man tagit Fan i båten får man ro honom i land"-mentalitet som skapades och förstärktes av ett slags vilja att bara göra saker för görandets skull, att det på något sätt kändes som att det förväntades av mig att fortsätta. När jag till slut mådde så dåligt över min situation att jag fantiserade över att hitta på något som skulle skada mig nog för att jag skulle kunna sjukskriva mig för resten av terminen men inte mycket nog för att faktiskt döda mig, kände jag att det var dags att kravla mig upp från graven jag befann mig i.

Jag har skrivit tidigare om textraden ur Baysides låt, Though I'm ten feet deep I'll claw my way back out from in my grave. Det inspirerade mig, men det gjorde även min känsla av tillhörighet till Gryffindor. Jag erkänner hellre mitt misstag och säger att jag har gjort fel som valde en viss utbildning än att behöva leva med de dåliga känslorna över att gå någonting jag inte känner för eller orkar med mentalt bara för att jag ska "ro Fan i land". Blotta tanken på att behöva bry mig om språkvetenskapen eller ägna tid åt att skriva uppsatsen var betungande. Jag vet mitt värde och det ligger inte i vad jag har valt att avsluta eller fortsätta med. Ärligt talat var det ett väldigt lätt beslut, vilket tyder på att jag inte kommer blicka tillbaka en sekund och ångra det jag gjort. Jag skiter i vad någon säger om att jag hade kunnat fortsätta, det vet väl jag. Men jag är en Gryffindor och jag är inte rädd för att stå upp för mitt beslut och våga säga: "Jag slutar!" för egentligen säger jag: "Jag börjar om!" Och det var jag som tog mig själv hit till startlinjen igen - och det var inte lätt.