När jag kommer till himlen kommer min själ inte att vara hel. Jag kommer först att möta de människor jag känt och älskat som gått bort före mig. Vi kommer omfamna varandra och trycka varandras händer som om vi nyss skiljdes åt. Men det finns någonting jag måste göra, en sak som jag väntat på i nästan hela mitt liv. Så jag säger till de som mött mig att vänta och lösgör mig från tryggheten av deras framsträckta händer, de som såg till att jag inte skulle komma fram ensam. En bit bort ligger en bro och jag hör ljud jag inte hört på så länge, men ändå känner igen så väl. På krönet av bron ser jag dem som håller till på andra sidan. Där ligger Compis ihoprullad som en fjällräv och tittar upp för att se mig komma, Sunny springer upp från en rinnande älv med en pinne hon vill att jag ska kasta, Ronja viftar på svansen, glad över att någon kommer och klappar henne, och så kommer där en svart varg som piper och tjuter av glädje, mycket likt en säl. När jag har nått andra sidan bron är jag återigen hel. All sorg jag känt över att förlora dem förvandlas till glädje när jag återfinner dem, väntande där på andra sidan bron.
- Inga nu levande hundar kan vara där i mitt sinne, det vore förkrossande att tänka på. En mysig liten hund som inget hellre vill än att bli klappad och det gärna hela tiden kommer också för att hälsa i väntan på dem som hon ska göra hel igen. -
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar