Idag bestämde jag mig för att dyrka upp låsen till mina dagböcker. Både jag och Gustaf försökte med bobby pins, nycklar, pincett m.m. Till slut lyckades jag få upp dem rätt enkelt med hjälp av min egen pincett. Jag började läsa på en dagbok som sträckte sig mellan 2009 och 2010. Jag trodde definitivt det skulle vara roligare att läsa den och generera fler skratt, men jag antar att de stunderna är skildrade i dagboken som kom före. Det var ett helt inlägg i dagboken om hur min lugg var förstörd och det kan jag relatera till än idag. ;) Men i övrigt bestod boken av en salig blandning. Det värsta var ändå de där sakerna som jag hade glömt bort och som var smärtsamma och framför allt onödiga att komma ihåg. Let sleeping dogs lie liksom. Inte för att jag bryr mig så mycket idag, det är mest för mitt dåvarande jag som jag känner empati. Det fanns även bättre saker jag hade glömt bort och som det kändes bättre att komma ihåg.
Jag ska läsa min allra första dagbok imorgon. Jag fick den dagboken av Gunilla, mammas kompis alltså, när jag fyllde 7 (tror jag) och jag hade den tills jag var 16. Jag skrev alltså väldigt sporadiskt i den. Jag minns att jag läste upp mina dagboksinlägg högt ur den när vi var på semester en sommar, så den är väl inte lika hemlig (läs pinsam) som de andra dagböckerna. Jag hoppas då på skratt i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar