Rowan's story

När jag var på arbetsförmedlingen i torsdags satte jag mig ned en kvart innan mötet började och fann ett papper och en penna ligga framför mig på bordet.
En kvart kvar, tänkte jag. Jag har ett papper och en penna framför mig - vad kan jag göra? Rita. Nä, jag är inget bra på rita och jag vet heller aldrig vad jag ska rita så det brukar vanligtvis sluta med att jag sitter där medan en frustration stiger inom mig. Skriva. Naturligtvis - jag börjar på historian jag kom på igår.
Det är en barnbokshistoria om en pojke och hans rädsla för en sak. Jag blev lite förargad när hon som höll i mötet avbröt mig i mitt skrivande, ty skrivandet är mitt skratt, mitt lugn, mina känslor.

Rädslor. Det är viktigt att barn förstår att man är inte mindre än någon annan för att man har fler rädslor eller rädslor överhuvudtaget. En norrländsk skogshuggare är inte mindre norrländsk skogshuggare för att denne är rädd för katter, humlor eller spindlar. Det må vara mindre vanligt att de kanske är rädda för skogsdjur då de vistats i skogen oftare, men det gör det inte till mindre okej om man nu som skogshuggare skulle vara rädd för spindlar.

Jag vet många som är rädda för saker jag inte är rädd för och jag vet många som inte är rädd för en del som jag är rädd för. Jag är inte rädd för getingar, kanske du är det. Jag är rädd för spindlar, kanske inte du är det. (De har 8 ben och vissa kan hoppa och det kan spruta ut spindelbebisar ur dem och de är skitsnabba och de har spindelväv ffs - de kan hänga i luften och krypa på dig!!!) Man kan skoja om folks rädslor, men man förlöljigar dem inte. Och det är vad jag vill lära ut till andra genom min historia.