Jag är utled på dig med!

"Mig kommer du aldrig undan. Ge. Upp..." Argaroth såg ned på henne, hon som låg där på den kalla marken i den tomma mörka hålan.

"Fel..." Hon lyckades få fram en viskning. Denna viskning var inte stilla eller mild som vilken vanlig viskning som helst, den var kraftfull.

"Vad sa?"

"Du har fel..." Hennes egna ord hade gett henne kraft, gav henne kraft.

"Vad menar du?" Argaroth ryckte ofrivilligt med ena mungipan i en blandning av nervositet och frustration. "Berätta."

"Det kommer..." Hon reste sig upp till en sittande ställning. Hon tittade Argaroth i ögonen. Argaroth kunde inget annat att göra än stirra på henne panikartat. Hon förstod vad han tänkte. Om det kommer förlorar han makten, det visste de båda. Hon ställde sig upp. "Vad är det med dig? For luften ur dig?" Argaroth fnös åt henne.

"Det?! Det kommer alltsammans att rämna, begriper du väl?!" Aragroth skrek ut orden, som fick henne att vackla.

"Vi får väl se..." sade hon skarpt och satte sig än en gång ned på marken i den tomma, mörka håla de båda var fast i. Än skulle Argaroth ha makten, men det kommer snart en tid då himlen åter färgas röd, då hon återfår sin kraft.