Det här skulle bli en bra termin. Det skulle bli vändpunkten för allt som hänt de senaste åren men nu när vi kommit hit faller allting platt. Allt går på rutin, som en oändlig teater av "imorgon blir det bättre", men det blir aldrig bättre. Livet står stilla. Antingen jobbar jag och har ångest över att jag antagligen kommer sluta efter ett halvår då jag hatar att binda mig en längre tid till saker som dödar mig på insidan eller så jobbar jag inte och måste hålla hårt, hårt i pengarna.
Det finns ingen lycka som varar länge, endast korta perioder av ens liv då man är fri. Jag är bunden till denna stad, denna plats, denna lägenhet och detta liv. Om jag kastar mig utåt finns det inget som tar emot mig. Jag tänker låta mig falla fritt och jag tänker aldrig landa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar