En frustrerad människas klagan

Jag har kommit in i uppsatsens slutskede nu. Imorgon ska jag skriva det sista av analysn och på fredag ska jag fixa det allra sista innan jag lämnar in den för opponering. Vi ska ha opponering den 13:e men jag kommer att arbeta med uppsatsen innan dess också. Skillnaden är dock att jag slipper producera en massa text och kan istället fokusera helt och hållet på att göra min uppsats bättre.

Jag är som ett bränt barn som skyr elden från och med denna uppsats. Jag tror inte att jag kommer skriva uppsatsen i tyska till våren, även fast jag tror att det vore oändligt bättre. Jag får se, men det känns som att hela den här upplevelsen har fått mig att tappa tron på allt hopp. Jag blir så upprörd över det faktum att jag kämpar på så gott jag kan efter min förmåga att klara detta helt ensam. Min partner bidrar ju inte alls till uppsatsen. Det futtiga hon faktiskt har orkat skriva har antingen varit helt irrelevant för uppsatsen, extremt dåligt skrivet eller både och! Därför har jag varit tvungen att ta bort i princip allt som hon har skrivit och sedan får jag höra att "det är svårt att skriva på analysen för jag vet ju inte hur du vill ha den". Hur jag vill ha den? Tjaa, vad sägs om en bit text som det inte verkar som att en 13-årig högstadieelev har producerat?! Fast ärligt talat hade jag nog kunnat göra bättre ifrån mig som 13-åring än hon gör nu... Jag har inte en enda gång klagat till henne på att hon inte fattar något, jag har ställt upp på att göra hela uppsatsen då jag insåg att om inte jag gör det så kommer det inte att bli av. Och det här är vad jag får tillbaka - en spydig attityd.

Jag skickade in en väldigt reviderad version till min handledare, som heter Nanna. Ni vet, som i Bumbibjörnarna! Vem heter ens så?! Jag kan inte respektera en människa med ett så barnsligt namn. Det hade varit okej som smeknamn kanske. Jag har flera exempel på sådana namn, men nu ska jag gå tillbaka till det jag tänkte skriva. Den reviderade versionen jag skickade in saknade empiri/analysdelen. Jag är ingen superhjälte, jag kan inte göra allt även om jag hade velat. Jag har jobbat nästan alla dagar under hela jul"ledigheten" förutom vissa dagar, såsom julafton och nyårsafton. Ändå verkar det tänkt att jag helt själv ska ha haft tid att skriva empiri/analysdelen. Min handledare verkar tro att jag är helt dum i huvudet och inte fattar att analysdelen hade varit viktig att få feedback på, i synnerhet i kombination med resten av uppsatsen. Det fick mig att må ännu sämre för jag vet hur viktigt det är och jag kämpar verkligen för att få ihop allt helt ensam men ändå förväntas mer av mig.

Om jag hade börjat i tid, inte tre veckor för sent för att försöka vara min inkompetenta partner till lags och resultatlöst väntat på svar från företag, eller om jag inte hade haft den sämsta uppsatspartnern i historien som hängde över mig som ett tungt moln hade det kunnat gå bättre. Jag hade kunnat skriva den här uppsatsen själv, men inte under dessa förutsättningar. Jag blir så emotionellt stressad av att de klagar på mig när jag gör allt för att hålla det här skeppet flytande.