Jag saknar att gå in i köket och titta under bordet för att titta till Cookie när hon ligger där och sover. Jag saknar att säga "Vet ni vad jag tror?" och se Muffin och Cookie bli tokiga av glädje, för de vet att de ska få gå på en promenad. Jag saknar att gå ned till hallen på natten och viska Harrys namn och höra hur han kryper fram från under sängen i rummet bredvid köket och komma till mig och sitta i min famn. Jag saknar att säga "oss" (som ost fast utan t) och se Muffin skynda sig mot mig. Jag saknar att lägga mig ned i snön och blunda och känna hundarna nosa på mig för att se vad jag håller på med. Jag saknar att sätta ansiktet mot deras päls och känna all oro rinna av mig för en sekund.
Men jag saknar inte bajskorvsätandet. Cookie brukar nysa på mig, Muffin vill alltid gå mitt på vägen, vilket gör mig rädd för hennes liv, och Harry äter bajs. Jag vet dock, att dessa saker hade jag saknat lika mycket som allt det andra om jag aldrig skulle få träffa dem igen. När Compis dog blev minnena av hur hon tuggade sönder mina leksaker en del av hennes charm. Dessa är våra vänner och vänner som de lämnar aldrig våra hjärtan. Det är 9 år sedan Sunny dog och jag kommer aldrig att sluta räkna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men Harry ryms inte så bra under sängen längre, även om han försöker. Då jag ställer för något så att han inte ska kunna komma och väcka mig, då försöker han åla sig under sängen för att komma fram. Än så länge går det, men snart är det kört :) Han äter inte lika mycket bajs längre heller, även om det slinker ner en korv ibland.
SvaraRadera