Vänner för livet

Jag frågar jämt och ständigt mina hundar "Vad skulle jag göra utan er?" Eftersom att de är hundar svarar de inte eftersom att de inte har någon aning om vad jag säger. Men av samma anledning kan de istället känna, uppfatta och tyda mina signaler, röstläge och annat jag inte ens vet att jag förmedlar. Alla mina hundar har lärt mig något. Compis lärde mig tillit och att alla inte kommer se dig för den du är, Sunny lärde mig vad trygghet var, Ronja lärde mig att ibland måste man ta tid från saker man gör för att kunna skänka lite kärlek, Muffin lärde mig att det alltid är okej att älska, Cookie har lärt mig att jag kan alltid skratta när jag tror att allt skratt är borta och Harry har ännu tid på sig att lära mig något nytt. Om inte annat har han lärt mig att vara mer tålmodig. Deras lärdomar är en del av mig.

Så, vad gör jag utan dem? Går under. Jag räknar dagarna tills jag får träffa dem i Gävle. Jag fylls av en slags lättnad av att få träffa dem och känna hjärtat lätta. När jag känner ångest och hur jag nästan är på väg att gå under av mitt eget sinne minns jag känslan av deras päls under min hand och känner lugnet som kommer med det. I vintras när hajen Cookie råkade bita min tumme när jag skulle ge henne en godisbit blev jag så chockad av den plötsliga smärtan att jag började tvärgråta. Alltid när jag är ledsen är det Muffin jag går till. När jag gick till henne denna gång behövde jag bara luta huvudet mot henne i två sekunder -  och lika tvärt som jag hade börjat gråta slutade jag. Ingen överdrift. Jag skulle göra i princip vad som helst för dem. Vintern innan vi fick Harry var jag ute med Muffin och Cookie i skogen när jag helt plötsligt hörde ett djur framför oss. Min första tanke var att skydda Muffin och Cookie så jag röt åt det att gå ifrån. Eftersom att det var jättemörkt kunde jag inte se vad det var, så mina tankar snurrade kring att det kunde vara en räv, ett lodjur eller en järv till och med. Jag hörde hur den kom närmare och då röt jag ännu högre att den skulle ge sig av. Men då den kommer ännu närmare ser jag att det bara är lilla Muffin som undrar vad jag håller på med. Hon var inte alls bakom mig, som jag trodde! Haha, jag som var beredd att slåss mot en järv! ;)

Men så finns det de som jag aldrig får träffa igen. Jag längtar fortfarande efter dem. När jag var liten brukade jag dagdrömma om hur jag såg Compis i någons bil och hur det hade skett ett misstag så att hon egentligen levde... Ja, det finns flera liknande fantasiscenarion. Ronja tackade jag Gud för att hon levde. Nu lever jag med vetskapen att aldrig behöva tänka på hennes faktiska död, och en liten gnutta hopp om att hon blivit riktigt gammal och faktiskt lever än. Sunny. Att få ta en sista promenad med henne, en lång som vi brukade gå när hon var frisk, det vore min önskan om jag fick en.