Min vardag

Har du en gång blivit förföljd tänker du aldrig igen att personen bakom dig är harmlös. Jag går från båten, som alltid. När det inte är strålande sol är det inte så många utomhus vid den här delen av Lindholmen. Skolungdomarna brukar röra sig i området kring lunchtid, men i övrigt ser man inte så många. Jag märker inte att personen går bakom mig förrän jag ska svänga av mot trappan upp till mitt område. Jag försöker se i ögonvrån om det är en man eller en kvinna, men allt jag ser är en figur i svart. Jag vågar inte vända mig om och riskera att avslöja min rädsla. Personen går också uppför trappan och jag tar fram min mobil och slår 112 och låter fingret sväva över den gröna luren. Bara utifall att. Personen bakom mig svänger in i den första lägenhetsbyggnaden och hotet visade sig vara falskt.

Jag vet fortfarande inte om det var en kvinna eller man. Jag kan inte anta att det var en kvinna. Om det är en man kan jag inte anta att han är harmlös. Jag gjorde det en gång för mycket. För feg för att bryta mot samhällets roller och ryta ifrån. Jag vet vad som hände den där tjejen som råkade illa ut på t-centralen och att alla bara gick förbi. För dum för att fatta, eller nä - för förslavad under min könsroll och det mäktiga patriarkatet som hellre friar en skyldig än att ifrågasätta en oskyldig. Jag lyckades skaka av mig honom, som tur var.

Det har tagit mig fler upplevelser för att lyckas ta bort min artighet mot påträngande främmande män. Men jag har en bit kvar att gå än. Om du är en man och talar med en främmande kvinna, kanske bara för att du har tråkigt i lokaltrafiken och vill vara lite social, och hon talar kortfattat till dig eller inte talar med dig alls, så lämna henne bara ifred. Du må vara "en hyvens kille" men det finns inget sätt för henne att veta det. Jag har börjat ta steget från att tala artigt till främmande män till att tala kortfattat med dem. Kanske nästa gång vågar jag säga att säga: "Jag vill lyssna på min musik." eller "Jag vill vara ifred." Vissa provoceras av det och kan bli våldsamma eller otrevliga, men de långsiktiga påverkningarna kan vara fördelaktiga. Så länge jag inte behöver känna mig bedrövlig för att jag inte stod upp mot ett samhälle som uppfostrat mig till att inte stå upp emot det. Det har jag fått nog av.

Jag hoppas en dag att saker kommer bli som förut. Inte för att jag inbillar mig att inget farligt kommer hända just mig, för de flesta män är ju trots allt inte farliga! Nej, jag vill kunna gå tryggt längs gatan för att våld mot kvinnor har upphört. Jag vill kunna gå längs gatan utan att plocka fram mobilen, slå 112 och tänka "finns det en så finns det flera".