Fota mig!

När jag var på Därmedpasta häromsistens såg jag ett sällskap på två män och en kvinna som satt och pratade och åt. Vid ett tillfälle gick stolen sönder för en av männen, som hamnade på toppen av högen med stolrester. Han ställde sig upp och skrattade och det var inget mer med det. Tre sekunder senare såg han att hans vän ville ta kort på det där så han satte sig ned på stolresterna igen och gjorde en min till kameran. Jag reagerade genast inombords. Alla poserar på ett eller annat sätt på bilder; att de brukar vara fejkade på det sättet är ju inget nytt eller ovanligt. Men att faktiskt sätta sig ned på stolen igen och försöka återskapa händelsen känns bara dåligt. Vad fan, liksom.

Ville bara dela med mig av det för det fick mig att tänka på hur världen ser ut idag med alla som lägger upp bilder på "roliga ögonblick"(läs fejkade ögonblick). Varför inte bara låta ögonblicket vara vad det var istället för att försöka återskapa något, ta bild på det och, vad, visa det för folk?! Man får lägga upp bilder på vad man vill så klart, så brydd är jag inte i vad folk gör. Men vad är det för meninge med bilder som är rekonstruerade? Jag hörde på TV eller läste i en tidning att det var någon bloggare som alltid skulle ta kort på maten så att folk inte fick börja äta förrän det var gjort. I mitten av maten skulle hon också duka undan allt skräp och göra allt lika perfekt som förut innan hon kunde ta en ny bild på hennes åh, så lyckade middagsbjudning. Jag tror jag spyr. Varför ändra på verkligheten och försöka dokumentera något slags perfekt yta som inte alls återspeglar verkligheten? Det var precis så det var med killen vars stol gick sönder. Stunden var över. Allt som är kvar är ett fejkat fotografi som förlorat sin glans.