Trots den stora folkmassan som råder här i huvudstaden finns det ändå stunder då det känns som om jag vore ensam. Ensam om att ta upp plats på en del av de gigantiska områdena täckt av asfalt och betong, ensam om att vandra vidare genom tiden.
Här är jag utsatt. Stockholm är underbart när saker och ting är lätta, men förvandlas till en matta av glödande kol när det blir svårt. Här finner jag ingen plats där jag i min ensamhet kan få andas ut och stärka mig. Det tär en del på mig, men det finns annat här i stället som gör det allt lättare att ta nästa steg. Jag har ju faktiskt helt underbara vänner här som Stockholm bara vore en trist och tråkig stad utan. Och jag väljer detta alla dagar. Detta ska jag göra allt för.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar