Jag kan bara inte hjälpa att känna mig som ett stort jävla misslyckande för att jag varje vårtermin de senaste åren inte verkar orka. Jag låter skolarbetet lida för att jag helt enkelt tappar orken. Jag vill lära mig mer och visst gör jag det men det räcker ändå inte till. På höstterminen har jag nytt hopp, jag börjar längta tillbaka till universitetet och jag tänker att allt är så intressant bra, men så börjar vårterminen och så är man utsliten igen. Det blev ingen paus mellan att skriva en hel c-uppsats själv och börja på den här nya kursen - hur intressant och rolig den än må vara - så jag kunde inte återhämta mig utan plöjde bara på. Jag minns att jag tänkte när jag började att jag kanske borde hoppa av ändå, men så insåg jag hur befängt det vore att hoppa av en kurs som jag har intresse för när jag egentligen inte vill någonting annat heller. Höstterminen kommer med hopp pm nya tider, om en ny början men det blir bara att jag börjar om på nytt i hamsterhjulet.
Jag vill bryta mig loss och finna en ny väg. Ibland känns det som att jag står framför samma vägskäl som Belles far i Skönheten och Odjuret och jag vill inte ta fel väg. Efter höstterminen ska jag inte gå på universitetet på heltid längre. Jag vill göra praktiktjänst på svenska generalkonsulatet i San Fransisco, men det är nog svårt att överhuvudtaget komma in. Att jobba i London vore annars en väg jag gärna tar, om än det bara är en liten avstickare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar