Det enda sättet att få ro

Jag har arbetat med hemtentan hela dagen idag, vilket har gjort mig helt slut i huvudet. Jag lyssnar mycket på Oskar Linnros skiva Klappar och slag nu för tiden. Jag är så sen med att upptäcka artisters mindre kända låtar, känns det som. Jag älskar denna skiva och tycker den är bättre än hans förra, som jag också utforskat djupare på sistone. Jag blir så inspirerad av poesi som jag tycker om. Hos Linnros känner jag samma textkvalitet som hos Lana Del Rey. Det är poesi, fast i form av låtar. Det blir som en annan form när man skriver låttexter. När jag gick skrivarlinjen hade vi ett samarbete med sång- och teaterklassen. Då parades jag ihop med en tjej som gjorde min dikt till en låt och det blev väldigt häftigt. Jag har aldrig kunnat skapa musik men alltid velat kunna det. Att då höra sin dikt i låtform var sjukt skönt. Det är nästan som att man får hybris. Hursomhelst är det inte alltför många jag tycker når upp till samma kvalitet som Linnros och Del Rey, men det är ju mitt högst personliga tycke. Någon kanske föredrar någon annan, men jag känner inte samma inspiration av att lyssna på Lars Winnerbäck, Daniel Adams Ray eller ens Veronica Maggio (även om sistnämnda är otroligt talangfull) som jag gör av att lyssna på Linnros.

Ibland krossar det mig, tanken på att inte kunna syssla med skrivandet lika mycket som jag gjorde förut. Eller är det att jag känner inspirationen, men inte kan förmå mig själv att få ut den på papper? På sistone har jag haft känslan jag får av att simma i älven när strömmen är så stark att om jag slutar simma för den mig långt med sig. Jag ska fortsätta lyssna på Oskar Linnros och låta mig svepas med av strömmen.